målet för min resa var, att söka och att finna
menniskor. Sådane fann jag väl äfven, men hvil-
ka menniskor? Tro icke, Eugen, att jag varit
nog dåraktig, att tro, det en Leonidas elier en
Miltiades vore dold bakom hvarje grekisk an-
förare, att en Demostenes perorerade ur hvarje
markschreyare, att en Diogenes tittade öfver ax-
larne på hvarje trasig lastdragare, eller en förfö-
rande Lais på hvarje fruktmånglerska eller blom-
sterhandlerska? Nej, jag sökte endast svaga spår
af denna grekiska karakter, hvars hjeltesagor upp-
tände enthusiasmen i den utländska ungdomens
hufvud och bröst, endast spår af den — men
jag bedrog mig. Förfädernas maner tiga vredgade
öfver de urartade ättlingarne. — Men låt mig
skynda förbi det; ty hvarje erinran om Helot-
folket förbiitrar vinet för mig, och det vore verk-
ligen skada; bästa bror, din Burgunder är äkta.
Till evig vänskap! — Vi klingade.
Länge kunde jag icke hålla ut; det prisade
Hellas under så mycket förändrade åsigter. Jag
skuddade stoftet från mina fötter, kastade grekisk
falskhet, fräckhet och nedrigt kryperi, turkiskt
högmod och fanatism långt bakom mig, och styr-
de åter mot de fosterländska hällarne. En lång-
varig feber, som nedlade mig i en turkisk gräns-
ästning, och hvarifrån en armeniansk qvacksall-
fyares behandling lyekligen -befriade mig, likväl
säkert utan hans förtjenst, behagliga kontumasfe-
rier, ljuft bortdrömda: i sällskap med allehanda
menniskor, boskap och yllesäckar, den hög-
lofliga österrikiska tullinspektionens humana upp-
förande, och slutligen postvagnarne. i det kära fä-
derneslandet, åtminstone i en del deraf, voro de
pröfningar, som rensa de återkommande från allt
främmande slagg och åter göra dem dugliga för
det borgerliga lifvet.
Stackars resande!
Du hade just lemnat högskolan, för att njuta
dina ferier. Jag tänkte skrifva dig till, men den-
na föresats gick förlorad under sorger, göromål,