glädja sig af lifvet. Det är likväl anmärkningsvärd att äfven den skönaste natur synes liksom ligga il så snart den icke röjer några spår af menniskor, deremot ett vägmärke, en afbruten åra, en eldstac med ett ord: den. ringaste småsak, hvari man iger känner naturens herre, sprider ett underbart lif öfyt den dystraste vildmark. Hvilket paradis är då ich Kyrö by! . Läsaren önskar kanhända lära känna uppkomste af denna lilla hyperboreiska koloni, och jag är lyck lig nog att kunna tillfredsställa hans önskan. Kittel ett kapell under Sodankylä, är i våra dagar och ska alltid hafva varit fattigdomens . rätta hemvist. Hur gersnöden hade för omkring: 400 -år tillbaka förmå! en finne, vid namn Henrik Kyrö, att härifrån begifv sig till den efter honom benämnda Kyrö by, hvare: Enare fiskrika sjö och förträfliga ängslägenheter lo vade honom lifyets bergning. 1 början hade han go framgång; men innan kort vädrade vargar och björ nar upp hans ensliga hydda, förstörde hjoördarne oc bragte honom åter i armod. Henrik hade en talri familj; de äldre barnen nödgades öfvergifva hemmt och öka sin räddning på främmande ort. Bilan desse flyktingar hade sonen Lars efter en resa ti Norrige begilvit sig till Kittelä och der bjudit till sal ett nybygge, som han sagt sig halva upptagit i Kyr by och bragt i det yppersta skick. En af hans släg tingar, vid namn Thomas Kyrö, hade ledsnat vid fat tigdomen i Kittelä och köpte det obebodda nybygge för en dryg summa. Tidigt en vår begaf han sig il sitt nya hem, och tog vägen utför Ivalo elf. Flode var ännu hög och strid; fjellbäckar brusade i ymnig het. Thomas for sjelf med en båt utför elfyen, me dan hustrun dref sina bjordar långs fjellryggarna Det är rörande att höra den gode gubbens gaml gumma omtala de faror och mödor, som de hvarder: utstodo: deras enda tröst var det goda nybygget, son skulle hereda dem en sorgfri framtid. Men när mar omsider kom fram, fanns ej tak öfver hufvud, ej od lad torfva. — Nu brast gumman i gråt, men Thoma sade: Låt det framfarna vara glömdt, gumma: fann här icke gård, så finns här dock träd att bygga går dar af, och behöfve vi väl häst för att släpa stock wi skogen ? Nej! på denna fläck, der gården står, är al stocken fälld med dessa tvenne armar. Sandbacker är förvandlad till en grönskande äng, som födt, du mins det väl, sextio får och trettio kor. Här af. bröts Thomas af sin hustru, som anmärkte, att de sextio fåren inom några ögonblick blifvit dödade a! vargar. Må vara, sade Thomas, men hafva viicke för våra mödor och motgångar fått en penning att bära på bröstet och cn silfverbägare, hvarur tvenne höga herrar druckit? Den välmäga, hvartill Thomas förstod att innan kort bringa sig upp, lockade allt flere finnar ifrån Kittelä och Enontekis, att här bosätta sig och upptaga nybyggen. — Sälunda hafva vid pass ett dussin nybyggare uppstått vid nedersta loppet af Ivalo elf. Trogna den vink, naturen utstakat, hafva Kyröboerne iklädt sig en lefnadsart, som i hela vårt nordliga Finland vore den ändamålsenligaste. De lifnära sig förnämligast genom hoskapsskötsel, fiske och jagt. Åkerbruket betraktas mera som en bisak. Angarna vårdas med mycken omsorg, och jag påminner mig aldrig hafva sett en vackrare höväxt, än här i Kyrö by. Sitt smör forslar man i slutet af November med renar till Norska fjorder och utbyter det emot mjöl, hvaraf likväl hitintills största delen blifvit förbrändt till. bränvin. Om dessa kolonisters sedliga och religiösa tillständ hafva presterna på orten lemnat mig de fördelaktigaste vittsord. Att de icke heller äro främmande för ett slags civilisation, önskar jag att få ådagalägga genom följande tilldragelse. Kort före vår ankomst till Kyrö by gjorde vi den sorgliga upptäckt, att vårt brödförrad tagit slut. Af Kyrö Thomas köpte vi allt det mjöl han ägde, och deraf bakades åtta bröd, af hvilka tvenne förtärdes på stället. De sex återstående borde förslå åt fyra pessoner i fem dagars tid. Elfter anställd sjelfpröfning, funno vi detta quantum alltför otillräckligt att tillfredsställa våra behof, och beslöto derföre att under färden utför Ivalo uppsöka en nybyggare, som sades vara försedd med mjöl. Detta var dock allt förbrändt tillbränvin. För att bafva någonting att trösta oss med, ifall nöden blefve stor, köpte vi en kanna af denna etheriska vara, och voro just i beråd att fortsätta vår färd, då ett förfärligt åskregn inträffade och qvarhöll oss ännu nägra timmar i nybygget. Derefter tillryggalade vi åter omkring 2 mils väg, då vi vid ett nybygge öfverraskades af en betydlig folkmassa — män och qvinnor — hvilka stodo på backen och voro alla klädda i helgdagsdrägt. Dagen började redan lida mot aftonen, och roddarne yrkade, att vi icke torde lägga i land, för att i god tid hinna fram till Juutua Lappby. Denna mening understöddes ifrigt af lotsen, som sade, att tjocka dimmor vanligen vid midnatten lägra sig öfver insjön, hvarvid den skickligaste lots lätt kan taga miste om kosan. Men samlingen på backen hade någönting så dragande, att jag för hvad pris som helst ville betrakta den på något närmare afstånd. Jag erinrade mig då, att vår följeslagare ifrån Peldoyuoma, Jessiö, var kusin till nybyggets förvaltare, och detta ansågs af alla, utom af Jessiö sjelf, för ett nog giltigt skäl att lägga i land. Men vi hade ännu icke uppnått stranden, innan de på backen stående karlarne sprungo i floden ända till knäet, fattade tag i båten, drogo den på torra landet och helsade oss bjertligt välkomna. Vi fördes i en främmande stuga, hvarest det rena golfvet var beströdt med granris och spiseln så nyligen reparerad, att den ännu icke hunnit torka. Mig förde man likväl först i pörtet, der en ung blomstrande enka — värdinnan — med rodnad på kind räckte mig tvänne varma, väldiga bröd, framstammande dervid några ord till ursäkt för sina