glädja sig af lifvet. Det är likväl anmärkningsvärd
att äfven den skönaste natur synes liksom ligga il
så snart den icke röjer några spår af menniskor,
deremot ett vägmärke, en afbruten åra, en eldstac
med ett ord: den. ringaste småsak, hvari man iger
känner naturens herre, sprider ett underbart lif öfyt
den dystraste vildmark. Hvilket paradis är då ich
Kyrö by! .
Läsaren önskar kanhända lära känna uppkomste
af denna lilla hyperboreiska koloni, och jag är lyck
lig nog att kunna tillfredsställa hans önskan. Kittel
ett kapell under Sodankylä, är i våra dagar och ska
alltid hafva varit fattigdomens . rätta hemvist. Hur
gersnöden hade för omkring: 400 -år tillbaka förmå!
en finne, vid namn Henrik Kyrö, att härifrån begifv
sig till den efter honom benämnda Kyrö by, hvare:
Enare fiskrika sjö och förträfliga ängslägenheter lo
vade honom lifyets bergning. 1 början hade han go
framgång; men innan kort vädrade vargar och björ
nar upp hans ensliga hydda, förstörde hjoördarne oc
bragte honom åter i armod. Henrik hade en talri
familj; de äldre barnen nödgades öfvergifva hemmt
och öka sin räddning på främmande ort. Bilan
desse flyktingar hade sonen Lars efter en resa ti
Norrige begilvit sig till Kittelä och der bjudit till sal
ett nybygge, som han sagt sig halva upptagit i Kyr
by och bragt i det yppersta skick. En af hans släg
tingar, vid namn Thomas Kyrö, hade ledsnat vid fat
tigdomen i Kittelä och köpte det obebodda nybygge
för en dryg summa. Tidigt en vår begaf han sig il
sitt nya hem, och tog vägen utför Ivalo elf. Flode
var ännu hög och strid; fjellbäckar brusade i ymnig
het. Thomas for sjelf med en båt utför elfyen, me
dan hustrun dref sina bjordar långs fjellryggarna
Det är rörande att höra den gode gubbens gaml
gumma omtala de faror och mödor, som de hvarder:
utstodo: deras enda tröst var det goda nybygget, son
skulle hereda dem en sorgfri framtid. Men när mar
omsider kom fram, fanns ej tak öfver hufvud, ej od
lad torfva. — Nu brast gumman i gråt, men Thoma
sade: Låt det framfarna vara glömdt, gumma: fann
här icke gård, så finns här dock träd att bygga går
dar af, och behöfve vi väl häst för att släpa stock wi
skogen ? Nej! på denna fläck, der gården står, är al
stocken fälld med dessa tvenne armar. Sandbacker
är förvandlad till en grönskande äng, som födt, du
mins det väl, sextio får och trettio kor. Här af.
bröts Thomas af sin hustru, som anmärkte, att de
sextio fåren inom några ögonblick blifvit dödade a!
vargar. Må vara, sade Thomas, men hafva viicke
för våra mödor och motgångar fått en penning att
bära på bröstet och cn silfverbägare, hvarur tvenne
höga herrar druckit? Den välmäga, hvartill Thomas
förstod att innan kort bringa sig upp, lockade allt
flere finnar ifrån Kittelä och Enontekis, att här bo-
sätta sig och upptaga nybyggen. — Sälunda hafva vid
pass ett dussin nybyggare uppstått vid nedersta lop-
pet af Ivalo elf.
Trogna den vink, naturen utstakat, hafva Kyröbo-
erne iklädt sig en lefnadsart, som i hela vårt nord-
liga Finland vore den ändamålsenligaste. De lifnära
sig förnämligast genom hoskapsskötsel, fiske och jagt.
Åkerbruket betraktas mera som en bisak. Angarna
vårdas med mycken omsorg, och jag påminner mig
aldrig hafva sett en vackrare höväxt, än här i Kyrö
by. Sitt smör forslar man i slutet af November med
renar till Norska fjorder och utbyter det emot mjöl,
hvaraf likväl hitintills största delen blifvit förbrändt
till. bränvin.
Om dessa kolonisters sedliga och religiösa tillständ
hafva presterna på orten lemnat mig de fördelaktiga-
ste vittsord. Att de icke heller äro främmande för
ett slags civilisation, önskar jag att få ådagalägga ge-
nom följande tilldragelse. Kort före vår ankomst till
Kyrö by gjorde vi den sorgliga upptäckt, att vårt
brödförrad tagit slut. Af Kyrö Thomas köpte vi allt
det mjöl han ägde, och deraf bakades åtta bröd, af
hvilka tvenne förtärdes på stället. De sex återståen-
de borde förslå åt fyra pessoner i fem dagars tid.
Elfter anställd sjelfpröfning, funno vi detta quantum
alltför otillräckligt att tillfredsställa våra behof, och
beslöto derföre att under färden utför Ivalo uppsöka
en nybyggare, som sades vara försedd med mjöl.
Detta var dock allt förbrändt tillbränvin. För att
bafva någonting att trösta oss med, ifall nöden blefve
stor, köpte vi en kanna af denna etheriska vara, och
voro just i beråd att fortsätta vår färd, då ett för-
färligt åskregn inträffade och qvarhöll oss ännu nägra
timmar i nybygget. Derefter tillryggalade vi åter om-
kring 2 mils väg, då vi vid ett nybygge öfverraskades
af en betydlig folkmassa — män och qvinnor — hvil-
ka stodo på backen och voro alla klädda i helgdags-
drägt. Dagen började redan lida mot aftonen, och
roddarne yrkade, att vi icke torde lägga i land, för
att i god tid hinna fram till Juutua Lappby. Denna
mening understöddes ifrigt af lotsen, som sade, att
tjocka dimmor vanligen vid midnatten lägra sig öfver
insjön, hvarvid den skickligaste lots lätt kan taga mi-
ste om kosan. Men samlingen på backen hade nå-
gönting så dragande, att jag för hvad pris som helst
ville betrakta den på något närmare afstånd. Jag
erinrade mig då, att vår följeslagare ifrån Peldoyuo-
ma, Jessiö, var kusin till nybyggets förvaltare, och
detta ansågs af alla, utom af Jessiö sjelf, för ett nog
giltigt skäl att lägga i land. - Men vi hade ännu icke
uppnått stranden, innan de på backen stående kar-
larne sprungo i floden ända till knäet, fattade tag i
båten, drogo den på torra landet och helsade oss
bjertligt välkomna. Vi fördes i en främmande stuga,
hvarest det rena golfvet var beströdt med granris och
spiseln så nyligen reparerad, att den ännu icke hun-
nit torka. Mig förde man likväl först i pörtet, der
en ung blomstrande enka — värdinnan — med rod-
nad på kind räckte mig tvänne varma, väldiga bröd,
framstammande dervid några ord till ursäkt för sina