den der menniskan, då ni af äkta menniskokärle!
herbergerat den från gatan upptagna icke blott
eder vagn, utan äfven i edert hus, ja, inredt å
honom edert ezet kabinett, så krön edert ver!
och upptag honom äfven i edra armar, i eder
hjerta. Ni sitter redan länge i hans, bästa gref.
vinna, det kan jag intyga, men hans fördömd:
blyghet bestämmer mig att framträda som han:
friare. Han har ett godt hjerta, ty värr, det ende
gemensamma med hans ärlige fader; imedlertid
är det redan något; han ser bra nog ut, man kan
producera honom med ära, och min lilla egen-
dom erhåller han ock med tiden. Nå, utsäg vår
dom.
Dei skulle blifva mig omöjligt att beskrifva mitt
tilistånd under detta tal, som endast strömmade
från friarens Mun. Min tunga var förlamad såsom
min kropp, och jag lyssnade nyfiken hvad gref-
vinnan nu skulle säga, hvilken, med blygsamt
nedslagna ögon, stod framför oss, huld som en
jungfrulig brud.
Edert formliga och så häftigt uttalade förslag,
herr öfverste,, började hon slutligen med sakta
röst, är, om jag kunde vänta det, i desse herrars
närvaro, lika öfverraskande, som det skulle vara
mig behagligt, tordes jag smickra mig dermed,
att den mans tänkesätt, 1 hvars namn frieriet
skedt, öfverensstämma med edra, herr öfverste.
Endast efter hans formliga, bestämdt uttalade för-
klaring vare det mig förunnadt att afgifva min.,
Nu var ordningen hos mig. Hvilket val? Å
ena sidan verldens fördom, tvångskänslan, fattade
och vacklande beslut och föresatser, å den andra
min onkels vilja, en förtjusande qvinna, som förde
en lysande lefnad, den ännu mera lysande hämn-