den der menniskan, då ni af äkta menniskokärle! herbergerat den från gatan upptagna icke blott eder vagn, utan äfven i edert hus, ja, inredt å honom edert ezet kabinett, så krön edert ver! och upptag honom äfven i edra armar, i eder hjerta. Ni sitter redan länge i hans, bästa gref. vinna, det kan jag intyga, men hans fördömd: blyghet bestämmer mig att framträda som han: friare. Han har ett godt hjerta, ty värr, det ende gemensamma med hans ärlige fader; imedlertid är det redan något; han ser bra nog ut, man kan producera honom med ära, och min lilla egendom erhåller han ock med tiden. Nå, utsäg vår dom. Dei skulle blifva mig omöjligt att beskrifva mitt tilistånd under detta tal, som endast strömmade från friarens Mun. Min tunga var förlamad såsom min kropp, och jag lyssnade nyfiken hvad grefvinnan nu skulle säga, hvilken, med blygsamt nedslagna ögon, stod framför oss, huld som en jungfrulig brud. Edert formliga och så häftigt uttalade förslag, herr öfverste,, började hon slutligen med sakta röst, är, om jag kunde vänta det, i desse herrars närvaro, lika öfverraskande, som det skulle vara mig behagligt, tordes jag smickra mig dermed, att den mans tänkesätt, 1 hvars namn frieriet skedt, öfverensstämma med edra, herr öfverste. Endast efter hans formliga, bestämdt uttalade förklaring vare det mig förunnadt att afgifva min., Nu var ordningen hos mig. Hvilket val? Å ena sidan verldens fördom, tvångskänslan, fattade och vacklande beslut och föresatser, å den andra min onkels vilja, en förtjusande qvinna, som förde en lysande lefnad, den ännu mera lysande hämn