(Insändt.) OM BESKATTNINGEN. Den, alltsedan Drottning Christinas regeringstid vid riksdagarne framställde önskan om skaltejemkningar, till vinnande af likhet i rättigheter och utskylder, har ännu icke kommit till verkställighet, föranledt till stor. del deraf, att Rikets Ständer icke haft någon ledning för en sådan förändring, och som säkerligen icke heller framdeles kan vinnas, om ej ärendet, medelst förslag, upplysningar och anmärkningar, framhafvesi de större tidningsbladen. — Månne derföre icke nu, då här redan talas om snar riksdag, mnödigt vore, all detta ärende varder bearbetadt, på det att vid riksdagen icke endast fromma önskningar må härom framkomma. Insändaren häraf förmodar sådant, och, i hopp att vederbörande tidningsredaktioner upplåta sine tidningsblad för upplysande uppsatser härom, framställes alltså till de sakkunnige den fråga; huru skall svenska beskattningssystemet kunna så förändras, att det blifver rättvist, lätt användbart och säkert kontrolleradt? Rättvist vore det visserligen, att för hemman, verk och inrättningar icke skulle få finnas annan beskattningstitel än den af bevillning, bestämd efter viss procent af egendomens rätta och sanna värde; men då i betraktande tages, att om blott ordinarie räntan borttogs, för att genom bevillning ersättas, i och hvarmed bevillningen af fastigheterne kom att ökas fem gånger mot hvad den nu utgör, emedan ordinarie räntan uppgår till omkring två millioner, trehundra trettiotusen riksdaler och värdet å hemmanen till tvåhundra trettiotre millioner riksdaler, för hvilket värde bevillningen, å 2 Rdr per 4000:de, utgör 466,000 Rdr, så skulle ordinarie räntans borttagande väl komma de närvarande innehafvarne till godo, men måhända blifva för mycket betungande för de öfrige jordegarne, så vida desse skulle påföras skillnaden. Om derföre en sådan förändring ännu icke låter sig göra eller förrän Rikets Ständer åtagit sig en fördubblad bevillning för grundräntornes inlösning. synes dock det förslag användbart och oskadligt, att ordinarie räntan, i de län, der sådant icke skedt, åsättes ett visst gifvet, stabelt värde, beräknadt efter ett medium afde sednast förflutne 23 åren, och att de, med ordinarie ränta belagde jordegendomar erhöllo, vid dessas beskattning till bevillning, nedsättntng i värdet, i den mån grundräntorne voro höga eller låga. På detta sätt kom bevillningen att medla imellan de skattdragande; äfvensom förändringen af ordinarie räntan till ständig utskyld skulle förenkla debiteringen och kontrollen, och hemmansegarne undgå förhöjd skatt i missväxtår; hvadan detta förslag för granskning och besvarande härmed varder framställt. Insändaren häraf har icke kunnat sluta denna uppsats, utan att nämna något om beskattningen till herrar kyrkoherdar på landet. I ilere pastorater, och synnerligast der konventioner icke finnas eller der desse öfverskridas, leder löningssättet till ganska obehagliga uppträden, missämja och kallsinninghet. Man tänke sig huru obehagligt det för bonden är, att blifva mera beskattad, för det han mera odlat sin jord eller förökadt sin ladugård, och ingen undre deröfver, att han anser denna beskattning förhatligare, än all annan. Af denna anledning framställes den fråga: Månne; om beslutadt blef, att äfven pastorsrättigheterne skulle utgå till ett visst årligt penningebelopp, eller just detsamma, som kyrkoherdarna uppgifvit till bevillningskommittterne, någon skulle kunna varda förnärmåd deraf? Insändaren anser sådant icke möjligt: kyrkoherden erhöll ju hvad ban på ed och samvete uppgifvit, och försarnlingarna hafva ingen anledning att löneinkomsterne blifvit upptagne högre, än de verkligen utgjort. Antages detta förslag, hvartill lägges, att årliga löneinkomsterne skulle bestämmas efter ett medium af berrar kyrkoherdars till taxeringskommittcerne från och med år 4832 till och med 4842 inlemnade uppgifter på ordinarie och extra