med kamraterne. Udda eller jemt, Holofernes! or
ett qvarter bränvin, då vi komma till —by gästgi
varegård.,
Det vore bättre, att du ginge ned till torparestu
gan derborta och skaffade dig det för intet. Kor
ihåg, att man väl föraktar oss, men man fruktar os
— ett nekande vedergälla vi med en förbannelse, ci
utvisning med en besvärjelse. Den slutna hande
skall förlamas; genom den stängda dörren skall inge:
välsignelse ingå; öfver en ogästvänlig tröskel skall in
nan kort ett lik utbäras. Gifmildheten måste skräm
mas att öppna sina håfvor.
Ser du, Holofernes! det der torftaket håller nästar
på att rasa; i den der skorstenen fattas trenne tegel
i två af de der rutorna sitta endast ålskinn. De
bor fatt:gdomen. Visa mig vägen till en döpt elle;
odöpt penningjude, der han sitter omgifven af sin:
kontorister, som en kung af sitt hof, och, vore jag
också en mot fem, med pistolen för hans panna
skulle jag tvinga honom att öppna sina kassakistor.
Men att med våld eller skrämsel plundra en fattig
torpare, stjäla brödet undan hans hungrande barn, ta
ifrån honom hans sista bränvinstår för söndagen, nej,
Holofernes! sådant kan anstå den, som nyper galoscher
ur farstugorna och snattar matbitar i köken — ej den
röda handen, ej den, som vågar kämpa, stål mot stål,
om sitt byte, och bär det hem blodigt, men vunnet
i öppen strid, utan falskhet eller bedrägeri. Jag har
mördat, Holofernes! men jag har aldrig tagit något
af en behöfvande.
Brottet har sin stolthet, sin ärelystnad, sina heroer.
Förbrytarne emot missgerningsbalkens svåraste kapitel
vilja gerna draga en bred skiljolinea emellan sig och
den egentliga handtverksklassen inom yrket. Afven
här utvecklar sig en aristokrati, som mången gång i
läns- och häradshäkten, under obevakade ögonblick,
gör sina anspråk gällande med ett öfvermod, hvilket
näppeligen ens i den krets, hvarur vi hemtat bilden,
eger någon motsvarighet. Den, som händelsevis upp-
snappar ett samtal emellan fångar af olika brottslig-
het, skulle nästan förmås att förmoda, det missdådet
eger sina äreställen, sina utmärkelser, sin aktning.
Den uppmärksamhet, hvarmed en frejdad, vi vilja
icke härunder förstå välfrejdad, förbrytare af sina kam-
rater vanligen bemötes; de företräden, som villigt,
kanske dock till en del af fruktan, honom lemnas,
den egenskap af skiljedomare i sina merdfångars en-
skilta tvister, som han ej sällan iklädes; allt talar om
tillvaron af en slik, vådlig rangordning, om en hyll-
ning åt en högre förmåga inom brottets regioner, som
gör ernåendet deraf till ett föremål för täflan, kanske
för afund. Och måhända ligger häri nyckeln till åt-
skilliga, inom kriminallagskipningens annaler såsom
olösliga ansedda problemer.
Om inte du får bränna och mörda, Aristides!
återtog den äldre Zigenaren, så är du vid dåligt hu-
mör för hela dagen. Har du frusit ibland här på
jorden, då du, svärtad i synen, smugit kring husknu-
larna med yxa och blindlykta, så vill du nu i stället
göra det gassande varmt åt dig i helfvetet.
Hör du, Holofernes! om du bara visste, hvar fan
har sina skogsparker, då skulle du en vacker som-
marnatt kunna der hugga en hel tolft stockar och
orsla ut den så behändigt, att icke djefvulen sjelf
förmådde ana, till hvilken sågqvarn du fört rofvet.
Det börjar minsann bli ondt om duglig skog här
nedåt orten; förut kunde man med såg — yxan
slamrar så förbannadt — på en qvällsqvist ta ned
räd nog till en köpingsköra; nu får man promenera
en hel mil för en simpel skogsåverkan. Kostar det
icke på, Holofernes! att handtverket skall med åren
bli så tungt? Nej, gå du till torparen dernere och
igg dig ett qvarter bränvin! Småtjufvar sluta mest
som tiggare.
Och stortjufvar i galgen! TImedlertid skall brän-
vinet gå din näsa förbi. Jag skaffar det, men super
let också sjelf.n
Holofernes reste på sig och tog vägen åt torpar-
stugan.