nen, som likgiltigt rörde ett kinapulfver i kraft-
soppan, och frågade: pÄr detta för mig? — Han
nickade. — Jag menar buketten?, — Jag vänta-
de åter blott en nieckning med hufvudet, men i
dess ställe öppnade han munnen och svarade: ja,
myn heer! Jag öfverfölls af en häpnad öfver den
plötsliga öfverraskningen, alt höra stumma tala,
om också blott holländska, hvilket alltid var mig
det mest förhatliga tungomål. Imedlertid begagnade
jag det gynnande ögonblicket och frågade vidare:
Kommer skänken från doktorn?
No sir.a
Af hvem då?
Non Ss0.
Huru?
Jag vet det icke, signore, myn heer.
Jag trodde knapt mina öron. Förut ville men-
niskan icke tala ett ord — nu talade han fyra
språk i ett andedrag! Han ville göra narr af mig,
det var mig klart; derföre for jag ut mot honom:
Vill ni gäckas med mig?
Et pourquoi ?, sade han lugn.
Detta var för galet. Men hans lugn och det
allvar, hvarmed han i samma ögonblick presen-
terade mig soppan, återbragte mig imedlertid från
min förra tanka och gjorde det sannolikt för mig,
att han, i stället för att mystifiera andra, väl sjelf
måtte lida under ett rubbadt förstånds mystifi-
kationer.
Huru mycket är klockan?
Hon slår snart three o clock.
När återvänder herr lilmedicus?
Monsieur le Docteur är redan aila casa. Han
skall blott antrecken et alors skall han gå, per
visitar il suo ammalator.
Befinner jag mig i hans hus?
Yes sir. Is him this house. — Må sileneio
facciasi, jag hör att Villustrissimo signore dottore
kommer.,
Läkaren inträdde; med en styf buguing gick
Myn heer Lebrecht ut och ZEsculap til min säng