nen, som likgiltigt rörde ett kinapulfver i kraftsoppan, och frågade: pÄr detta för mig? — Han nickade. — Jag menar buketten?, — Jag väntade åter blott en nieckning med hufvudet, men i dess ställe öppnade han munnen och svarade: ja, myn heer! Jag öfverfölls af en häpnad öfver den plötsliga öfverraskningen, alt höra stumma tala, om också blott holländska, hvilket alltid var mig det mest förhatliga tungomål. Imedlertid begagnade jag det gynnande ögonblicket och frågade vidare: Kommer skänken från doktorn? No sir.a Af hvem då? Non Ss0. Huru? Jag vet det icke, signore, myn heer. Jag trodde knapt mina öron. Förut ville menniskan icke tala ett ord — nu talade han fyra språk i ett andedrag! Han ville göra narr af mig, det var mig klart; derföre for jag ut mot honom: Vill ni gäckas med mig? Et pourquoi ?, sade han lugn. Detta var för galet. Men hans lugn och det allvar, hvarmed han i samma ögonblick presenterade mig soppan, återbragte mig imedlertid från min förra tanka och gjorde det sannolikt för mig, att han, i stället för att mystifiera andra, väl sjelf måtte lida under ett rubbadt förstånds mystifikationer. Huru mycket är klockan? Hon slår snart three o clock. När återvänder herr lilmedicus? Monsieur le Docteur är redan aila casa. Han skall blott antrecken et alors skall han gå, per visitar il suo ammalator. Befinner jag mig i hans hus? Yes sir. Is him this house. — Må sileneio facciasi, jag hör att Villustrissimo signore dottore kommer., Läkaren inträdde; med en styf buguing gick Myn heer Lebrecht ut och ZEsculap til min säng