beständigt baddad med kallt vatten, Ukväl ich synes förråda ringaste lust att lägga sig; dett är — udden; cpå hvilken en vacker sommarafto färdades en karavana etc. ete. När han beskri ver böndernas kostymer, heter det, att rockarn hade knappar,, i hvilka ett dejeligt fullmånsan sigte, — utan att dymedelst vilja det ringast anspela på dejor i allmänhet, — skulle nära no kunnat se sig sjelft i naturlig storlek. Man må ste medge att författaren äfven stundom gör ord lekar af mera lyckadt slag än de anförda, oc hans fyndighet härutinnan är till och med gansk stor, men vi anse detta slags qvickhet, hur lyc kad som helst, aldrig vara rätt på sin plats i de! berättande genren, och alla utmärktare författar hafva äfven försmått att begagna dylika sirater sjelfva den episka stilen, om de än någon gån; ansett sig kunna använda dem i dialogen. Vi vilja icke lemna ifrågavarande arbete, utar att meddela läsaren några prof derur. Vi välj: härtill ett par sinsemelian mera olika, för at med detsamma gifva läsaren en föreställning om författarens förmåga i behandlingen af fullkomlig differenta ämnen : cEtt blåmåladt skrin framtogs, och zigenarfamiljer slog sig med brådstörtad häftighet ned kring detsamma. Ur en rund flaska slukade de båda männerna några djupa klunkar, och slutligen räckte den, som varit körsven, dryken åt flickan, hvilken, utan att yttra något, endast skakade på hufvudet och sköt den med cen afvärjande åtbörd ifrån sig. Bah! gör inga konster nu! inföll Zigenaren, fastän icke qvinfolk få bränvin i stat, kunna de rätt väl låta en sup smaka sig, jag känner, ta mig tusan, dem, som langa in hvad de få, utan att mycket fundera på saken. Gutår nu, min lilla perla! och se icke ledsen ut. Vi skola snart föra dig till mor din. Hon håller sig, som sagdt är, i trakten af Wimmerby. Sen hon satt af sina sexton dagars vatten och bröd, på slottet, skäms hon att visa sig åt Fliseryds-hållet. Men en narr hon, som låter sådant bekomma sig.n Stackars mor! Vi va så hungriga, då hon tog vadmalsstycket. Vi hade då tio dagar icke smakt annat än potäter. Jag gret och jemrade mig, men då bad mor att jag skulle trösta mig, ty hon visste råd, sad hon, och hon gick ut och kom tillbakas med vadmalen. Det är en småsak att stjälan, yttrade den äldre Zigenaren, under det han, liggande på ryggen, expedierade ett par kroppkakor, nästan så mörka, som hans eget mahagonyfärgade ansigte, ur ficka eller kappsäck, visthus eller källare, det gör mig detsamma. Jag nöp en gång, medan jag stod inför rätta, en blårutig näsduk af en drumlig fjerdingsman, i detsamma denne fattade mig i kragen, för att föra ut mig ur tingssalen. Jag skänkte den sedan till häradstjenaren, som blef skylld för tillgreppet och afsatt. Men ser ni — att prångla ut det stulna — det är knuten. På den bar mången hederlig karl slagit omkull sig, och fått om benen den förbannade blacken, som sedan hänger efter, så länge man lefver. Det syns på dig, Aristides! Du lär dig aldrig att promenera på fri hand., Men vill du lära dig det, Holofernes! så skall åtminstone min ena fot stå dig till tjenst, för bibringande af de första handgreppen. Du har alltid varit en frädd stackare, som på sin höjd vågat dig att, svärtad i synen, råna en gammal kärring, eller att med beckplåster klämma ut en ruta, för att sedan låta en pigas snarkningar skrämma dig på flykten. Nej! leta rätt på skänken i en sal, som du endast känner på beskrifning, der det är mörkt som natten, och dussintals persöner finnas i grannskapet. Bänd upp cen sakristiedörr utan ljus vid midnatten, då det piper i orgorna, och det vänder sig och rör sig och bullrar i grafvarna nedanom dig, då skall jag säga att du är en karl, som, derest du råkar fast, kan förtjena, ätt de öfri.e fångarne spendera något på dig, men att pluttra tjufgods på en enfaldig bonde eller nybörjande krögerska — tvy fan! Det är ett lumpet göra, som man heldst kan lemna åt qvinnorna af vår stam. Din mor, Sara! skulle kanske icke vara ohågad att gå i bolag med Holofernes. Åck nej! Mor lofvade att aldrig mer stjäla, då länsmannen var och tog henne. Hon vill vara ärlig, endast hon kan få arbeta, men sedan di kom ut med; att det var mor, som förgjorde Johanssons ko, har ingen i socknen velat ta oss på dagsverke, och vi få icke komma i fattighuset, för vi ä icke christne, såger di.n Ah! christen kan man bli för godt köp, inföll len yngre af Zigenarne; då jag gick in i nummer vid kungarne), blef jag burdus christen, och det. indå så god som någon. Jag kommenderades hvar redje Söndag i gudstjensten och sjöng hvarenda qväll i korum, så att fönsterrutorna skallrade. Dessutom hade vi i kasernen en lång och smal bok, som kallades katechesen, och en liten och tjock bok, som kallades psalmboken, dem pastorn uppmanade oss att läsa, men, då man icke kan läsa, utan att känna bokstäfverna, och jag, äfven om jag föll på dem, icke vet, hvilka di ä, så var jag tvungen att söka annan sysselsättning, och spelte derföre pass och kronvägg ) Vanligt namn, i stället för Konungens regemente. RARE AA RNE et RR et ETEN EG LIC ESA ba