beständigt baddad med kallt vatten, Ukväl ich
synes förråda ringaste lust att lägga sig; dett
är — udden; cpå hvilken en vacker sommarafto
färdades en karavana etc. ete. När han beskri
ver böndernas kostymer, heter det, att rockarn
hade knappar,, i hvilka ett dejeligt fullmånsan
sigte, — utan att dymedelst vilja det ringast
anspela på dejor i allmänhet, — skulle nära no
kunnat se sig sjelft i naturlig storlek. Man må
ste medge att författaren äfven stundom gör ord
lekar af mera lyckadt slag än de anförda, oc
hans fyndighet härutinnan är till och med gansk
stor, men vi anse detta slags qvickhet, hur lyc
kad som helst, aldrig vara rätt på sin plats i de!
berättande genren, och alla utmärktare författar
hafva äfven försmått att begagna dylika sirater
sjelfva den episka stilen, om de än någon gån;
ansett sig kunna använda dem i dialogen.
Vi vilja icke lemna ifrågavarande arbete, utar
att meddela läsaren några prof derur. Vi välj:
härtill ett par sinsemelian mera olika, för at
med detsamma gifva läsaren en föreställning om
författarens förmåga i behandlingen af fullkomlig
differenta ämnen :
cEtt blåmåladt skrin framtogs, och zigenarfamiljer
slog sig med brådstörtad häftighet ned kring detsam-
ma. Ur en rund flaska slukade de båda männerna
några djupa klunkar, och slutligen räckte den, som
varit körsven, dryken åt flickan, hvilken, utan att yt-
tra något, endast skakade på hufvudet och sköt den
med cen afvärjande åtbörd ifrån sig.
Bah! gör inga konster nu! inföll Zigenaren, fast-
än icke qvinfolk få bränvin i stat, kunna de rätt väl
låta en sup smaka sig, jag känner, ta mig tusan,
dem, som langa in hvad de få, utan att mycket fun-
dera på saken. Gutår nu, min lilla perla! och se
icke ledsen ut. Vi skola snart föra dig till mor din.
Hon håller sig, som sagdt är, i trakten af Wimmerby.
Sen hon satt af sina sexton dagars vatten och bröd,
på slottet, skäms hon att visa sig åt Fliseryds-hållet.
Men en narr hon, som låter sådant bekomma sig.n
Stackars mor! Vi va så hungriga, då hon tog
vadmalsstycket. Vi hade då tio dagar icke smakt
annat än potäter. Jag gret och jemrade mig, men då
bad mor att jag skulle trösta mig, ty hon visste råd,
sad hon, och hon gick ut och kom tillbakas med
vadmalen.
Det är en småsak att stjälan, yttrade den äldre
Zigenaren, under det han, liggande på ryggen, expe-
dierade ett par kroppkakor, nästan så mörka, som
hans eget mahagonyfärgade ansigte, ur ficka eller
kappsäck, visthus eller källare, det gör mig detsamma.
Jag nöp en gång, medan jag stod inför rätta, en
blårutig näsduk af en drumlig fjerdingsman, i det-
samma denne fattade mig i kragen, för att föra ut
mig ur tingssalen. Jag skänkte den sedan till hä-
radstjenaren, som blef skylld för tillgreppet och af-
satt. Men ser ni — att prångla ut det stulna — det
är knuten. På den bar mången hederlig karl slagit
omkull sig, och fått om benen den förbannade blac-
ken, som sedan hänger efter, så länge man lefver.
Det syns på dig, Aristides! Du lär dig aldrig att
promenera på fri hand.,
Men vill du lära dig det, Holofernes! så skall åt-
minstone min ena fot stå dig till tjenst, för bibrin-
gande af de första handgreppen. Du har alltid varit
en frädd stackare, som på sin höjd vågat dig att,
svärtad i synen, råna en gammal kärring, eller att
med beckplåster klämma ut en ruta, för att sedan
låta en pigas snarkningar skrämma dig på flykten.
Nej! leta rätt på skänken i en sal, som du endast
känner på beskrifning, der det är mörkt som natten,
och dussintals persöner finnas i grannskapet. Bänd
upp cen sakristiedörr utan ljus vid midnatten, då det
piper i orgorna, och det vänder sig och rör sig och
bullrar i grafvarna nedanom dig, då skall jag säga
att du är en karl, som, derest du råkar fast, kan
förtjena, ätt de öfri.e fångarne spendera något på
dig, men att pluttra tjufgods på en enfaldig bonde
eller nybörjande krögerska — tvy fan! Det är ett
lumpet göra, som man heldst kan lemna åt qvinnorna
af vår stam. Din mor, Sara! skulle kanske icke vara
ohågad att gå i bolag med Holofernes.
Åck nej! Mor lofvade att aldrig mer stjäla, då
länsmannen var och tog henne. Hon vill vara ärlig,
endast hon kan få arbeta, men sedan di kom ut med;
att det var mor, som förgjorde Johanssons ko, har
ingen i socknen velat ta oss på dagsverke, och vi få
icke komma i fattighuset, för vi ä icke christne, så-
ger di.n
Ah! christen kan man bli för godt köp, inföll
len yngre af Zigenarne; då jag gick in i nummer
vid kungarne), blef jag burdus christen, och det.
indå så god som någon. Jag kommenderades hvar
redje Söndag i gudstjensten och sjöng hvarenda qväll
i korum, så att fönsterrutorna skallrade. Dessutom
hade vi i kasernen en lång och smal bok, som kal-
lades katechesen, och en liten och tjock bok, som kal-
lades psalmboken, dem pastorn uppmanade oss att
läsa, men, då man icke kan läsa, utan att känna bok-
stäfverna, och jag, äfven om jag föll på dem, icke
vet, hvilka di ä, så var jag tvungen att söka annan
sysselsättning, och spelte derföre pass och kronvägg
) Vanligt namn, i stället för Konungens regemente.
RARE AA RNE et RR et ETEN EG LIC ESA ba