ster måste befinna sig. Men min öfverståndnsa
ångest, mitt heroiska blods på nytt upprörda
svallningar förorsakade en sådan revolution i mitt
hufvud, att jag, oaktadt all min motsträfvighet,
måste stanna och utbryta i ett häftigt upprepadt
nysande.
Prosit! ropade en fin qvinnostämma genom
mörkret emot mig, och plötsligt stod dess egar-
inna, en liten, och så mycket jag kunde skönja,
sämre flickgestalt framför mig. Tack vackert,
mitt barn, hviskade jag häpen ur mantelvecken.
— ,ÅAck, sade den lilla personen, v,är det ni,
eders durchlaucht? Nå, det är vackert. Före-
ställ er, eders durchlaucht, redan en timma vän-
tar jag här på eder, i det fuktiga vädret; jag lär
visst hafva ådragit mig snufva och hostav — här-
vid hostade verkligen subretten några gånger —
(att sluta af hennes manctr, var det en kammar-
piga) och fortfor efter denna paus: ;Men det är
likväl rätt bra, att e durechl. har kommit; min
mamsell väntar eder också länge med oro.,
Ett vackert lägel Jag ansågs för en dureh-
laueht, Gud vet hvilken; en kammarpiga hade
väntat på mig för att föra mig till sin, också med
oro väntande mamsell. Hvem kunde hon vara?
Så mycket jag visste, bodde icke något annat
fruntimmer i slottet. än Henriette, och hon kun-
de, för f—n i våld, icke vara den väntande skö-
na! Hvad skulle jag göra? Upptäcka misstaget
för flickan, och naturligtvis under en kränkande
Misstanke ge henne afskedspengar? eller följa
henne och afvakta slutet på katastrofen, som
kunde, ja måste utfalla lika olyckligt för mig?
Under det min själ i overksamt åskådande såg
kampen mellan mina stridiga känslor, och min