ster måste befinna sig. Men min öfverståndnsa ångest, mitt heroiska blods på nytt upprörda svallningar förorsakade en sådan revolution i mitt hufvud, att jag, oaktadt all min motsträfvighet, måste stanna och utbryta i ett häftigt upprepadt nysande. Prosit! ropade en fin qvinnostämma genom mörkret emot mig, och plötsligt stod dess egarinna, en liten, och så mycket jag kunde skönja, sämre flickgestalt framför mig. Tack vackert, mitt barn, hviskade jag häpen ur mantelvecken. — ,ÅAck, sade den lilla personen, v,är det ni, eders durchlaucht? Nå, det är vackert. Föreställ er, eders durchlaucht, redan en timma väntar jag här på eder, i det fuktiga vädret; jag lär visst hafva ådragit mig snufva och hostav — härvid hostade verkligen subretten några gånger — (att sluta af hennes manctr, var det en kammarpiga) och fortfor efter denna paus: ;Men det är likväl rätt bra, att e durechl. har kommit; min mamsell väntar eder också länge med oro., Ett vackert lägel Jag ansågs för en durehlaueht, Gud vet hvilken; en kammarpiga hade väntat på mig för att föra mig till sin, också med oro väntande mamsell. Hvem kunde hon vara? Så mycket jag visste, bodde icke något annat fruntimmer i slottet. än Henriette, och hon kunde, för f—n i våld, icke vara den väntande sköna! Hvad skulle jag göra? Upptäcka misstaget för flickan, och naturligtvis under en kränkande Misstanke ge henne afskedspengar? eller följa henne och afvakta slutet på katastrofen, som kunde, ja måste utfalla lika olyckligt för mig? Under det min själ i overksamt åskådande såg kampen mellan mina stridiga känslor, och min