första punkten: att landtmän i följd af gäl lande författningar ej må hindras. hvarhets på landet och i städerna — — föryttr: deras och grannars afvel etc., och uti ingres sen till samma kungörelse heter det, att der är utfärdad till industriens förkofran i allmänhet och till förekommande af den skiljaktiga tillämpninga, nu gällande författningar, angående såväl allmogens frihet att föryttra sir afvel och sina tillverkningar, som städernas handtverkares rättighet, aft till saiu hålla sina arbeten, hittills varit underkastade. Nu fråga vi om det finnes någon betydelse i Svenska språkets ord, så måste uttrycket hvarhelst på landet och i städerna betyda, att föregående förbud emot ett sådant hvarheist, äro upphälne och det vore åtminstone artigt att få se motiveringen hos den öfvyerdomstol, som, i händelse besvär blifvit anförda, kunde undgå all gifva åt nyssnämnda uttryck deras enda, enkla och oförnekliga tydning. Men dessutom och, då ändamålet med sjelfva 4800 års kungörelse icke direkt kunnat vara att lägga snaror för de trafikerande, utan endast att förekomma förköp, innan säljaren fört sin vara till torgs, kan det äfven med skäl uppstå fråga, huruvida den här rätteligen kunde och borde tillämpas, på ett fall, der det enskilda köpet skedde sedan säljaren redan hade varit på torget, men der icke fått sälja varan. Det är åtminstone ganska tänkbart, att tillfälliga omständigheter kunna föranleda en så stor tillförsel på en dag, att allmogen icke kan den gången bli af med sina varor, utan att nedgå till underpris och förluster, hvarföre man också ofta ser ; varor återföras från torget af landtmannen. Ar det väl vid sådana fall mer än billigt, åtminstone med en sådan vara som färskt kött, att säljaren efter torgtimmans slut får disponera den huru han behagar, då det ena ändamålet med torgtillförseln i alla fall är vunnet, nemligen att varans beskaffenhet hunnit beses af polisen. Men i hvilketdera fallet som helst — måste man icke förundra sig, att hos alla de öfverståthållare, som hufvudstaden haft under de 40 år, som förflutit sedan ifrågavarande förbud utgafs, så liten tanka uppstått på den förargelse och ofta ruin denna och flere dylika författningar medfört, att ingen af dem gått in till regeringen med hemställan om lämpade föreskrifter, efter tidens kraf — ja, att i denna stund, såsom wi tro, icke ens: ett. fullständigt register eller någon samlad kodex af alla dessa polislagar någonstädes finnes? och än mer, hvad skall man väl säga derom, att alltsedan år 1809 ett embete funnits, som har sig i sin instruktion serskidt föreskrifvet, att söka få orimliga och föråldrade närings-författningar upphäfna, utan att ändock nigon enda af dem intill denna dag blifvit vidrörde? Ingen vore i vår tanka närmare intresserad i detta slags reformer, än polisstyrelsen sjelf, ty det är just sådana vexatoriska lagar, som den nyssnämnda, hvilka åstadkomma spänning emellan allmänheten och polisbetieningen, ehuru ingen egentligen kan undra på om denna, hvars bergning till en del är ställd på böter, begagnar sig af de tillfällen, som erbjudas att åtkomma sådana. För den, som derigenom lider osköäliga förluster, är det neml. nära nog detsamma, antingen dessa tillskyndas honom med öppet våld, eller genom våldsamma lagar, och förtrytelsen faller i sednare fallet, i synnerhet hos personer som ej reflektera mycket, naturligtvis på dem, som sätta lagen i verksamhet, hvilket likväl ej skulle. vara fallet, om allt ouödigt tvång borttogs och ansvaren lämpades mera förnuftigt efter förseelsernas inre och moraliska beskaffenhet. Vi böre tillägga, att vi ej läst sjelfva protokollet angående: det! här ofvan berättade målet, men någon väsendt-! lig omständighet tro vi likväl ej vara förbigången. — Svenska Minerva för dagen innehåller en rörande målning, hurusom Aftonbladet, genom de anvnP 1 Ja andan SE AO PA alla 2 TKR Ad