let uppgifvit den gamiln Inspirationsprincipen och vilja likväl icke på allvar antaga den fria, historiska Kritikens princip, utan de fordra fastmera af enhvar, att han genom de mest otroliga ansträngningar och de mest sjelfbedrägliga späkningar skall bibehålla sig uti den sväfvande ställning och noga inom linien för deras egen Kritik. Och likväl beror det icke här på en quantitativ åtskilnad, utan endast och allenast på sjelfva principen; det heter nu: antingen den gamla Inspirationstheorien med dess suggestio rerum et verborum — eller den fria historiska Kritiken. oo På ett annat ställe säger öfversättaren: cEndast den önskan kunna vi icke underlåta att här uttala, att de, hvilka icke anse sig förhindrade att såväl offentligen som enskildt försäkra att d:n He gelska Philosophien faller såsom för en flägt celler att densamma numera är som en öfverkorsad revers, icke mätte i sin förmenta öfverlägsenhet försmå att behjerta de allvarliga ord, hvilka Herr Dr Marheineke här yttrat om en slik omdömets lättsinnighet! Man må gerna vara huru innerligt som helst öfvertygad om förträffligheten af sitt. eget lilla System, — en dylik förkärlek är ganska naturlig och väcker åtminstone icke förargelse —; men icke är man derföre berättigad att på ett mindre hederligt sätt — ty Vetenskapen får väl ock lof att hafva sin hed r! — behandla ett annat stort Systemp, som råkar att äga tidens intresse och derföre; har lyckats tillynna sig ett allmännare erkännande. Visserligen börjar det se ut, som om numera ingenting vore otillåtligt, få fort man dermed kan göra den Hegelska Philosophien misstänkt; men åtminstone af en V.tenskapsman torde man väl ännu ega rätt att fordra den aktning för Vetenskapen — för att icke begära en sådan för den Kegelska Philosophien! — att han beledsagar sina påståenden med bevis och icke nedlåter sig att deltaga i mängdens blinda rop: Korsfäst! korsfäst! Man erhåller här en kort anvisning om medlen och vägarne huru den Hegelska Philosophien bäst kan vederläggas, men hvilka likväl tillika äro vilkor, under hvilka allena det kan ske (s. 40.); och, under ödmjuk anhållan att dessa vilkor samvetsgrant iakttagas, väga vi till alla dem, som förmena sig så väl känna icke blott hvad som innehålles ult?, utan äfven hvad som ligger under den Hegelska Philosophien, uti Vetenskapens och mensklighetens namn ställa denna Hr Dr Markheinekes uppmaning: Nå välan, så vederläggen denna Philosophi skarpt, kraftigt, grundligt, befrien då verlden från villfarelsen genom sanningen och kunskapen om densamma uti dess djup, uti hela dess sammanhang, bevisen då att j ären de rätta hjeltarne, som äfven förstå att sätta något bättre, mera tillfredsställande och det allmänna erkännandet värdigt i stället för en så förderflig Philosophi! — Detta torde väl vara något att tänka på, men uppmaningen bör dock icke helt och hållet lemnas utan uppmärksamhet ! Vi vilja icke med någon egentlig eller utförlig recension gå läsarens eget omdöme i förväg, utan tro det anförda göra tillfyllest, för att vägleda det spända intresset så mycket, som behöfves, för att inse hvad frågan är om, och huru den tillämpas på likartade företeelser älven i andra länder än Tyskland.