lilla skrift måtte utoliva en valgorande verkan
på den köttsliga säkerheten (förmodligen den
akademiska slentrianen eller slummern?), som
så gerna vill hafva hela den närvarande filo-
snfiskt-theologiska striden ansedd som en skol-
4Avist, som väl för ögonblicket kan åstadkomma
en villervalla i Tyskland, men som snart
skall lägga sig, då allt igen återgår till sin
gamla fåra (öfvers. menar kanske den sig så
kallande orthodoxien, men egentligen den all-
männa likgiltigheten och sömnen i allt hvad
till religion hörer?). Så försäkra väl de kloka
teckentydarne i Sverige. Men annorlunda talar
han (D:r Marheineke), som befinner sig i den
Tyska Vetenskapens Metropol Ty hör huru
han talar: Så befinna vi oss utan tvifvel
inom den theologiska Vetenskapen vid afto-
nen före stora tilldragelsers högtids-
dag, enliga med dem vid Reformatio-
nens tid.
För att göra läsaren litet närmare bekant
med skriften, skola vi lemna ett utdrag (sid.
XNYXIV), der det handlar om Lärofriheten, och
nvilket öfversältaren gilfver med en annan tysk
lärds D:r Schwartzs ord, i anledning al visse
theologers förföljelse emot Bruno Bauer.
Det gäl!er här, — yttrar ban — icke Bauers
åsigt, person eller yttre ställning, allt detta är af en
ganska underordnad betydelse, utan här kommer Ve-
tenskapens och Lärofirihetens princip öfverhufvud i
fråga. Är Theolojin en Vetenskap, får den göra
ett fullt och obetingadt bruk af Vetenskapens rätt,
får vidare den theologiske Läraren uti Vetenskapens
tjenst taga en fullkomlig lärofrihet i anspråk? —
dessa frågor äro nu, i anledning af den Bau-rska
Kritiken, med all skärpa och bestämdhet ställda till
Tiden. Preussens theologiska Fakulteter hafva af
det höga Kultur-ministeriet blifvit uppfordrade att
döma uti deras egen sak. Resultatet är i allmänhet
bekant. Hr Dr Marhein kes Votum är det första,
som framträdt i dagsljuset, hvilket det sannerligen
åcke behöfver skyn. Hr Dr Marheineke har här i
sjelfva verket bragt frågan till sin yttersta spets, då
den kan lämpligen uttryckas genom följande alterna-
tiv: Vetenskap? eller 4ulktoritet? Mod och obetin-
gadt förtroende till Sanningens magt? eller — Frulk-
fan och politiska åtgärder uti Vetenskapens angelä-
genheter. - Hr Dr Mirheineke förklarar sig öppet och
oinskränkt för det förra. Öfversättaren kan ej un-
derlåta att här fn extenso anföra, hvad Hr Dr Schwartz,
sjelf en Theolog yttrat i denna del. Denj första
hufvudpunkten, som undersökes, är Christtghetens
forhållande till den fria, historiska Kritik.n. Pro-
testantismen befinner sig, såsom bekant med sin
Inspirationslära uti en högst egen motsägelse. De
kanoniska skrifternas Inspiration och deras allena
gällande Auktoritet har nemligen bestämdt och abso-
lut blifvit uppställd i motsats till den kyrkliga Tra-
ditionen. Och likväl eger de kanoniska skrifternas
Auktoritet sin yttersta stödjepunkt just uti den kyrk-
liga Traditionen sjelf. Genom denna sednare är ju
sjelfva Kanon bildadt och afslutadt, de kanoniska
:skrifternas äkthet och historiska trovärdighet erkänd.
Detta Traditionens omdöme eger nu för oss Protc-
stanter allsicke någon gfgörande betydelse, utan af-
görandet tillhör fastmera allena den historiska Kriti-
ken, den friaste vetenskapliga undersökning. Derföre
kan man hos oss Protestanter allsicke tala om en
-Christlig eller Ochvistlig (kyrklig eler icke-kyrklig)
Kritik. Förhållandet skulle fastmera derigenom rentat
uppochnedvändas, om man ville lägga ett redan förut
färdigt begrepp om Christlighet såsom måttstock på
Kritikens resultater. Tvärtom är det först genom den
:historiska Kritiken, som det kan och skall utredas,
hvilken gestalt är Urchristendomens sanna, historiska,
hvilken den falska, förmenta. Frågan kan alltså en-
.dast blifva denna: hvilken är den sanna, historiska
Kritiken, och hvilken är den falska, godtyckliga, på
förutsättningar hvilande? Detta är en rent veten-
skaplig fråga, hvilken icke i och med detsamma der-
med är afgjord eller ens kan lösas genom nägra Be-
tänkanden och Yttranden, utan som måste lugnt
öfverlemnas åt den vyctenskapliga utvecklingen. Dog-
.matiken, såväl som den moderna Subjektiviteten, som
kallar sig det fromma Sjelfmedvetandet, mäste här
tiga och lemna rum för den historiska Kritiken. Vill
man på förhand bestämma Resultaterna eller utstaka
de Christliga gränsorna, så är äfven Kritiken dermed
auppgifven; den så kallade konservativa Kritiken är
endast en Illusion! — Hr Dr Marheincke har icke
valt denna väg, att i allmänhet bevisa den historiska
Kritikens rätt. Han kommer raskare till målet, i det
han åberopar sig på den besittning, som Kritiken de
facto tillkräktat sig inom Theologiens område. Han
ställer sig på Nutidens ständpunkt och argumenterar
från densamma för Bauer. Med rätta: ty nutiden,
som sitter till doms öfver Bauer, har icke rätt att
fördöma honom, om den sjelf gifvit premisserna till
hans konklusioner. Hr Dr M. visar, huruledes den
gamla nspirationsläran icke längre har kunnat bi-
behålla sig uti sin ursprungliga gestalt, huru densam-
ma med nödvändighet blifvit en annan. Inom Dog-
matiken förblef den väl här och der ännu gvarstå-
ende säsom ett postulat, men uti verkligheten, under
Exegeternas händer blef den en helt och hållet an-
nan. Hr Dr M. kan utan vidare omsvep äberopa sig
på Skriftens menskliga sida, på Bokstafvens un-
derordnande under Andan,, ty den gamla Inspira-
tionsläran är så totalt bortträngd ur de närvarande
Theologernas medvetande, att den icke till och med
genom de mest kapricerade ansträngningar skulle
kunna återkallas till lif igen. Derföre tager han äf-
ven för Bauer den rättighet i anspråk, att såsom
Kritiker företrädesvis hålla sig till Skriftens menskliga
ursprung och låta Evangelierna uppstå ur Sjelfmed-
vetandet, då han dessutom af Philosophien rätt väl
yet, att. Gudsmedvetandet är Sjelfmedvetandets san-
ning,. Han fortgår vidare derhän, att äfven derut-
innan försvara Bauer, att han fäst uppmärksamheten
på Evangelisternas motsägelser sinsemellan och med
sig sjelfva, att han angripit de evangeliska berättel-
sernas trovärdighet och framställt dem såsom en pro-
dukt af det fria, skapande Sjelfmedyetandet. Sålängt
än Hr Dr M. sjelf är skiljd från att godkänna dessa
Kritikens resultater och så bestämdt han än anser
dem vara en produkt al en ensidig spiritualism, så
afejordt Yrkar han dock derpå, att Bauers Kritik
icke skall betraktas för sig allena, utan såsom tillhö-
rande hela den kritiska process, som, redan längese-
dan börjad, på sednare tider, isynnerhet genom Schleier-
macher och hans skola, blifvit bragt ctt godt stycke
framåt. Men vanligen döma Theologerna annorlunda,
Enhvår uppdrager gerna Christlighetens gränsor der,
Lance Arman KK LuRrKnbsa Na AaNfara