lilla skrift måtte utoliva en valgorande verkan på den köttsliga säkerheten (förmodligen den akademiska slentrianen eller slummern?), som så gerna vill hafva hela den närvarande filosnfiskt-theologiska striden ansedd som en skol4Avist, som väl för ögonblicket kan åstadkomma en villervalla i Tyskland, men som snart skall lägga sig, då allt igen återgår till sin gamla fåra (öfvers. menar kanske den sig så kallande orthodoxien, men egentligen den allmänna likgiltigheten och sömnen i allt hvad till religion hörer?). Så försäkra väl de kloka teckentydarne i Sverige. Men annorlunda talar han (D:r Marheineke), som befinner sig i den Tyska Vetenskapens Metropol Ty hör huru han talar: Så befinna vi oss utan tvifvel inom den theologiska Vetenskapen vid aftonen före stora tilldragelsers högtidsdag, enliga med dem vid Reformationens tid. För att göra läsaren litet närmare bekant med skriften, skola vi lemna ett utdrag (sid. XNYXIV), der det handlar om Lärofriheten, och nvilket öfversältaren gilfver med en annan tysk lärds D:r Schwartzs ord, i anledning al visse theologers förföljelse emot Bruno Bauer. Det gäl!er här, — yttrar ban — icke Bauers åsigt, person eller yttre ställning, allt detta är af en ganska underordnad betydelse, utan här kommer Vetenskapens och Lärofirihetens princip öfverhufvud i fråga. Är Theolojin en Vetenskap, får den göra ett fullt och obetingadt bruk af Vetenskapens rätt, får vidare den theologiske Läraren uti Vetenskapens tjenst taga en fullkomlig lärofrihet i anspråk? — dessa frågor äro nu, i anledning af den Bau-rska Kritiken, med all skärpa och bestämdhet ställda till Tiden. Preussens theologiska Fakulteter hafva af det höga Kultur-ministeriet blifvit uppfordrade att döma uti deras egen sak. Resultatet är i allmänhet bekant. Hr Dr Marhein kes Votum är det första, som framträdt i dagsljuset, hvilket det sannerligen åcke behöfver skyn. Hr Dr Marheineke har här i sjelfva verket bragt frågan till sin yttersta spets, då den kan lämpligen uttryckas genom följande alternativ: Vetenskap? eller 4ulktoritet? Mod och obetingadt förtroende till Sanningens magt? eller — Frulkfan och politiska åtgärder uti Vetenskapens angelägenheter. Hr Dr Mirheineke förklarar sig öppet och oinskränkt för det förra. Öfversättaren kan ej underlåta att här fn extenso anföra, hvad Hr Dr Schwartz, sjelf en Theolog yttrat i denna del. Denj första hufvudpunkten, som undersökes, är Christtghetens forhållande till den fria, historiska Kritik.n. Protestantismen befinner sig, såsom bekant med sin Inspirationslära uti en högst egen motsägelse. De kanoniska skrifternas Inspiration och deras allena gällande Auktoritet har nemligen bestämdt och absolut blifvit uppställd i motsats till den kyrkliga Traditionen. Och likväl eger de kanoniska skrifternas Auktoritet sin yttersta stödjepunkt just uti den kyrkliga Traditionen sjelf. Genom denna sednare är ju sjelfva Kanon bildadt och afslutadt, de kanoniska :skrifternas äkthet och historiska trovärdighet erkänd. Detta Traditionens omdöme eger nu för oss Protcstanter allsicke någon gfgörande betydelse, utan afgörandet tillhör fastmera allena den historiska Kritiken, den friaste vetenskapliga undersökning. Derföre kan man hos oss Protestanter allsicke tala om en -Christlig eller Ochvistlig (kyrklig eler icke-kyrklig) Kritik. Förhållandet skulle fastmera derigenom rentat uppochnedvändas, om man ville lägga ett redan förut färdigt begrepp om Christlighet såsom måttstock på Kritikens resultater. Tvärtom är det först genom den :historiska Kritiken, som det kan och skall utredas, hvilken gestalt är Urchristendomens sanna, historiska, hvilken den falska, förmenta. Frågan kan alltså en.dast blifva denna: hvilken är den sanna, historiska Kritiken, och hvilken är den falska, godtyckliga, på förutsättningar hvilande? Detta är en rent vetenskaplig fråga, hvilken icke i och med detsamma dermed är afgjord eller ens kan lösas genom nägra Betänkanden och Yttranden, utan som måste lugnt öfverlemnas åt den vyctenskapliga utvecklingen. Dog.matiken, såväl som den moderna Subjektiviteten, som kallar sig det fromma Sjelfmedvetandet, mäste här tiga och lemna rum för den historiska Kritiken. Vill man på förhand bestämma Resultaterna eller utstaka de Christliga gränsorna, så är äfven Kritiken dermed auppgifven; den så kallade konservativa Kritiken är endast en Illusion! — Hr Dr Marheincke har icke valt denna väg, att i allmänhet bevisa den historiska Kritikens rätt. Han kommer raskare till målet, i det han åberopar sig på den besittning, som Kritiken de facto tillkräktat sig inom Theologiens område. Han ställer sig på Nutidens ständpunkt och argumenterar från densamma för Bauer. Med rätta: ty nutiden, som sitter till doms öfver Bauer, har icke rätt att fördöma honom, om den sjelf gifvit premisserna till hans konklusioner. Hr Dr M. visar, huruledes den gamla nspirationsläran icke längre har kunnat bibehålla sig uti sin ursprungliga gestalt, huru densamma med nödvändighet blifvit en annan. Inom Dogmatiken förblef den väl här och der ännu gvarstående säsom ett postulat, men uti verkligheten, under Exegeternas händer blef den en helt och hållet annan. Hr Dr M. kan utan vidare omsvep äberopa sig på Skriftens menskliga sida, på Bokstafvens underordnande under Andan,, ty den gamla Inspirationsläran är så totalt bortträngd ur de närvarande Theologernas medvetande, att den icke till och med genom de mest kapricerade ansträngningar skulle kunna återkallas till lif igen. Derföre tager han äfven för Bauer den rättighet i anspråk, att såsom Kritiker företrädesvis hålla sig till Skriftens menskliga ursprung och låta Evangelierna uppstå ur Sjelfmedvetandet, då han dessutom af Philosophien rätt väl yet, att. Gudsmedvetandet är Sjelfmedvetandets sanning,. Han fortgår vidare derhän, att äfven derutinnan försvara Bauer, att han fäst uppmärksamheten på Evangelisternas motsägelser sinsemellan och med sig sjelfva, att han angripit de evangeliska berättelsernas trovärdighet och framställt dem såsom en produkt af det fria, skapande Sjelfmedyetandet. Sålängt än Hr Dr M. sjelf är skiljd från att godkänna dessa Kritikens resultater och så bestämdt han än anser dem vara en produkt al en ensidig spiritualism, så afejordt Yrkar han dock derpå, att Bauers Kritik icke skall betraktas för sig allena, utan såsom tillhörande hela den kritiska process, som, redan längesedan börjad, på sednare tider, isynnerhet genom Schleiermacher och hans skola, blifvit bragt ctt godt stycke framåt. Men vanligen döma Theologerna annorlunda, Enhvår uppdrager gerna Christlighetens gränsor der, Lance Arman KK LuRrKnbsa Na AaNfara