ICUARUG CICINECNICL I Salllhallet ar Foten Och upp-
hofvet till det onda, som trycker nationen.
Tusende projekter, vid och utom riksdagarna,
äro, söger han, framlagda i frågan om att afhjel-
på den nöd och vanmakt, hvari nationen befin-
ner sig; intet enda angripande det onda vid -ro-
ten; intet enda, som ärligen i dagen lagt, att
immoraliten inom det ledande och verkande -elec-
mentet i samhället, hvarifrån impulsen och exem-
plen utgå till: de andra, och icke tvertom, är
hufvudsakliga och sanna anledningen till allt det
onda, hvilket längesedan tärer på samhällets in-
nersta, få återstående krafter., Naturligtvis kom-
mer förl. här att tala om presterskapets tillgörande
1 fråga om metodismen, och här är det i synnerhet
erkebiskopen och Stockholms konsistorium, som
få sitta emellan.
Slutligen yppar förf. sina farhågor för ett med
metodismen närslägtadt ondt,, papismen, hvilket
han äfven tror smyga bland oss. Till rättfärdi-
gande af denna farhåga anför förf. icke blott den
bekanta händelsen, att svensk luthersk undersåte
opåtaldt fått öfvergå till katolska religionen, utan
äfven den, att föreståndaren för katolska verket
härstädes innehar en högre andlig värdighet samt
tillika är en de jure jestiterorden tillhörande
ordinarie medlemy.
I hufvudsaken kunna vi ej. annat än gilla skrif-
tens syftning: sektväldets och främmande lärors
motarbetande, religionens befrielse från formernas
förtryck och upplifvande i andan, samt moralite-
tens utbredande och befästande, såsom den säkra-
ste grundvalen för samhällets bestånd. Likaså
medgifve vi gerna, att yrkandet härpå är ett ord
i sinom tid, att verldsliga afsigter röja sig hos
prelaturen och machinera genom sektväsendet,
och att man med dogmerna sökt förtrycka andan
och den fria forskningen.
Men i den skildring af de fyra föregåeende re-
geringsperioder, genom hvilka förf. velat komma
till en karakteristik af den närvarande, anse vi
honom icke fullkomligt fri från, vi säga icke väld,
men förutfattad förkärlek till furstar, hvilka älven
böra bära sin andel i den moraliska skada, som
blifvit samhället tillfogad. Sålunda har förf. med
ett rosenskimmer beslöjat Gustaf III:s! svaga och
för landet vådliga sidor. Gerna må medgifvas,
att denna konung i visst hänseende tänkte på sitt
fosterland och hade allvarsamma afsigter med det-
samma, och än heldre att han i hänseende till
förmågan att förvärfva sympathier och utbreda
skön konst var lyckosam, ända; till motsatsen af
närvarande Regeringen. Men derföre må man väl
icke: glömma, att samma konung i sin kärlek till
folket icke afsåg dess utveckling genom frihet, utan
dess: omskapning . genom godo eller ondo, efter
sitt eget höga mönster, med alla dess lyten; att
han, då han gjorde slut på frihetstiden, äfven
gjorde slut på det goda den alstrat och bar i sitt
sköte, samt för det ena onda satte ett annat i
stället, hoflismeriet i stället för popularitetsjagten,
liksom han äfven sträfvade att utbyta frihetsti-
dens grundliga, fast sträfya statsmannakunskaper,
mot den franska fyndigheten, och patriotismens
lågande ifver mot skrålet vid Gustafs skål. Den
rele och dåevotion, för att nyttja författårns egna
uttryck om den förutnämnda ministern, hvarmed
de kungliga rådgifvarne i underdånighet böjt sig
för alla furstens nycker, funnos icke under den
tid Gustaf III mottog; de uppkommo under ho-
nom och hafva sedan ej kunnat utrotas.
Förks gärd åt den olycklige Gustaf IV Adolf
är all heder värd, ty den egnas åt denna regents
vackra sidor; men man kan göra rättvisa åt des-
så, utan att, på sätt förf. gjort, fördöma de-män,
som 4809 befriade fosterlandet från de förskräc-
kande följderna af bemälde konungs fel. - Det är
likväl ingen barnlek, att resa sig emot en enväl-
dig och inbilsk furstes makt, och om än det sto-
ra verket, i någras tycke, gick allt för mycket
som en lek, härrörde ju detta deraf att fursten,
på förståndets vägnar, var alltför mycket barn.
Dessa män, hos hvilka förf. ser: idel trolöshet.
hafva dock gifvit upphof åt! någet, hvaraf förf.
så väl som alla andra njuta, och som. försynen,
såsom förnuftets Gud och folkens beskyddare, må-
ste se med välbehag; de hafva gifvit laga kraft åt
den grundsatsen, att regenten är till för folkets
skull, ej folket för rezentens, och de hafva gifvit
oss den tryckfrihet, som tillåtit förf. att gifva
luft åt sina känslor och sätter oss i stånd att
skingra mörkret, det må utbreda sig ofvan eller
nedan:
För några vidare utdrag hafva vi nu ej utrym-
me och de behöfvas troligen ej heller, då den
värma och lif som råder i stilen, samt styrkan i
många af förf. satser, sannolikt i alla fall kommer
att skaffa boken talrika läsåre.
KONST- OCH LITTERATUR-STAFETT.