ICUARUG CICINECNICL I Salllhallet ar Foten Och upphofvet till det onda, som trycker nationen. Tusende projekter, vid och utom riksdagarna, äro, söger han, framlagda i frågan om att afhjelpå den nöd och vanmakt, hvari nationen befinner sig; intet enda angripande det onda vid -roten; intet enda, som ärligen i dagen lagt, att immoraliten inom det ledande och verkande -elecmentet i samhället, hvarifrån impulsen och exemplen utgå till: de andra, och icke tvertom, är hufvudsakliga och sanna anledningen till allt det onda, hvilket längesedan tärer på samhällets innersta, få återstående krafter., Naturligtvis kommer förl. här att tala om presterskapets tillgörande 1 fråga om metodismen, och här är det i synnerhet erkebiskopen och Stockholms konsistorium, som få sitta emellan. Slutligen yppar förf. sina farhågor för ett med metodismen närslägtadt ondt,, papismen, hvilket han äfven tror smyga bland oss. Till rättfärdigande af denna farhåga anför förf. icke blott den bekanta händelsen, att svensk luthersk undersåte opåtaldt fått öfvergå till katolska religionen, utan äfven den, att föreståndaren för katolska verket härstädes innehar en högre andlig värdighet samt tillika är en de jure jestiterorden tillhörande ordinarie medlemy. I hufvudsaken kunna vi ej. annat än gilla skriftens syftning: sektväldets och främmande lärors motarbetande, religionens befrielse från formernas förtryck och upplifvande i andan, samt moralitetens utbredande och befästande, såsom den säkraste grundvalen för samhällets bestånd. Likaså medgifve vi gerna, att yrkandet härpå är ett ord i sinom tid, att verldsliga afsigter röja sig hos prelaturen och machinera genom sektväsendet, och att man med dogmerna sökt förtrycka andan och den fria forskningen. Men i den skildring af de fyra föregåeende regeringsperioder, genom hvilka förf. velat komma till en karakteristik af den närvarande, anse vi honom icke fullkomligt fri från, vi säga icke väld, men förutfattad förkärlek till furstar, hvilka älven böra bära sin andel i den moraliska skada, som blifvit samhället tillfogad. Sålunda har förf. med ett rosenskimmer beslöjat Gustaf III:s! svaga och för landet vådliga sidor. Gerna må medgifvas, att denna konung i visst hänseende tänkte på sitt fosterland och hade allvarsamma afsigter med detsamma, och än heldre att han i hänseende till förmågan att förvärfva sympathier och utbreda skön konst var lyckosam, ända; till motsatsen af närvarande Regeringen. Men derföre må man väl icke: glömma, att samma konung i sin kärlek till folket icke afsåg dess utveckling genom frihet, utan dess: omskapning . genom godo eller ondo, efter sitt eget höga mönster, med alla dess lyten; att han, då han gjorde slut på frihetstiden, äfven gjorde slut på det goda den alstrat och bar i sitt sköte, samt för det ena onda satte ett annat i stället, hoflismeriet i stället för popularitetsjagten, liksom han äfven sträfvade att utbyta frihetstidens grundliga, fast sträfya statsmannakunskaper, mot den franska fyndigheten, och patriotismens lågande ifver mot skrålet vid Gustafs skål. Den rele och dåevotion, för att nyttja författårns egna uttryck om den förutnämnda ministern, hvarmed de kungliga rådgifvarne i underdånighet böjt sig för alla furstens nycker, funnos icke under den tid Gustaf III mottog; de uppkommo under honom och hafva sedan ej kunnat utrotas. Förks gärd åt den olycklige Gustaf IV Adolf är all heder värd, ty den egnas åt denna regents vackra sidor; men man kan göra rättvisa åt desså, utan att, på sätt förf. gjort, fördöma de-män, som 4809 befriade fosterlandet från de förskräckande följderna af bemälde konungs fel. Det är likväl ingen barnlek, att resa sig emot en enväldig och inbilsk furstes makt, och om än det stora verket, i någras tycke, gick allt för mycket som en lek, härrörde ju detta deraf att fursten, på förståndets vägnar, var alltför mycket barn. Dessa män, hos hvilka förf. ser: idel trolöshet. hafva dock gifvit upphof åt! någet, hvaraf förf. så väl som alla andra njuta, och som. försynen, såsom förnuftets Gud och folkens beskyddare, måste se med välbehag; de hafva gifvit laga kraft åt den grundsatsen, att regenten är till för folkets skull, ej folket för rezentens, och de hafva gifvit oss den tryckfrihet, som tillåtit förf. att gifva luft åt sina känslor och sätter oss i stånd att skingra mörkret, det må utbreda sig ofvan eller nedan: För några vidare utdrag hafva vi nu ej utrymme och de behöfvas troligen ej heller, då den värma och lif som råder i stilen, samt styrkan i många af förf. satser, sannolikt i alla fall kommer att skaffa boken talrika läsåre. KONSTOCH LITTERATUR-STAFETT.