ON VV MM MM MH HM m MO Mm LM VV nn
Jag såg mig stående bredvid bordet, med en
dolk i handen, som dröp af blod; vid mina föt-
ter låg en dödad man.,
Bardens drag uttryckte afsky och fasa, då han
talade. dessa ord och tygeln darrade i hans hand.
Som det syntes, sökte lairden att lugna honom.
Du måste väl denna gång irrat dig, såsom du
redan en eller par gånger förut gjort,, sade han.
Var ditt ansigte så klart och lefvande, att du
kände igen dig? tillade ban.
Er och de öfriga igenkände jag tydligt, fort-
salle sångaren, som ännu syntes intagen af en
rysning eller djupt skakande minnen. Men den
gestalt, som jag trodde skulle föreställa mig, vän-
de mig ryggen, och jag kunde icke se honom i
ansigtet.
Således blef du osäker? sade lairden, ynbart
bemödande sig att trankilisera sångaren, hvars
väsende han kände.
Nej sirlp svarade barden dyster. ,Vi siare
hafva i dylika händelser ett medel, hvaraf vi be-
tjena oss; jag vände nemligen om min plaid och
då gestalten gjorde detsamma, blef mig intet vi-
dare tvifvel öfrigt.
Under detta samtal hade truppen kommit den
f som förde till slottet på ungefär tusen steg
nära. Lairden sände nu cen väpnare förut, som
bruket bjöd, för att begära inträde. Under det
hans folk under tiden gjorde balt, sade han högt:
Jag ber er, herrar -— och i tvunget fall be-
falier jag — att hvar och en af eder undviker
hvarje anledning till tvist eller ens till ordvex-
ling. Heta min vrede skall drabba den, som un-
derstår sig att gifva äfven den ringaste anledning
till strid. Hvad också måtte yttras eller företa-
395, må man fördraga det tigande, om icke det
okania tecknet gifves. Mig tillhör det att vär-
na klanens ära, äfvensom att då denna blifvit
förfördelad, döma om huru den skall kunna upp-
rättas och hämnas. Endast lömskt förräderi —
och detta måtte Gud afvända! — må på stället