ån för samma sockens fattige. Det tycks om man för att bedöma verkan eraf skulle rappt behöfva veta mer, än att af samtliga kommunalutgifterna eller sockenutskylderna i England åtgingo; öfver hufvud taget, sju åtondedelar (43) till fattigvården. Men denna ipplysning vore allt för ofullständig. Man måste äfven ihågkomma, att icke något civiliseradt and i verlden — med undantag af det storyrittanniska systemets skamfläck, Irland — röäkat så många fattighjon på samma folkmängd, som adet rika Englandc och att intet enda — irland icke ens här undantaget — besitter en så usel, så i fysiskt, moraliskt och intellektult hänseende sjunken pöbel som det. Uppäcker man nu vidare att de engelska fattigagarna innehålla grundorsaken härtill, mot vilken alla andra orsaker dem man i samma mening plägar åberopa — såsom fabrikssystemet med dess arbetsfördelning och machinväsende, brottmåls-lagskipningens beskaffenhet, aristokratiens demoraliserande exempel, ja siellva spanmålslagarne äro att jemförelsevis betrakta som obetydligheter, eller på sin höjd såsom medverkande — då har man i ett sammandrag taflan af den legala fattigvården i sin fulländning och tillika ett prof på hvarthän en ;rvänd lagstiftning kan leda, när man, blind för de påtagliga olycksalstren deraf, envisas att lemna dun oförändrad och oförbättrad i ättied efter ättled, det må då ske af maklighet och öfvermsd hos en illa sammansatt folkrepresentation, elier af enfaldig inbilskhet öfver allt det fosterländskas förträfflighet, eller al en icke mindre enfaldig tro på dförfädrens vishetae i allt hvad de företagit och stadgat. Engelska fattigskatten var ännu till de behöfvandes hjelp; dess verkan blef att öka deras antal, derigenom att den utarmade skattgifvaren och efterhand förflyttade en mängd al dessa på underhållstagarnes lista. Då de beskattades antal minskades i samma mån, så föll en fördubblad tyngd på de ännu återstående betalande. Detonda, som man velat förekomma, tillvexte på detta vis alldeles i hvad man kallar geometrisk progression, och skulle långt för detta blifvit fullkomligen outhärdligt, om ieke den enskilda spekulationsandan mellankommit och förstått att genom ett missbruk af lagen mildra dess verkan. Ett visst minimum af daglig inkomst hade nemligen genom fattiglagarne blifvit bestämdt, för att berättiga en sockenbo till motsvarande understöd af socknens fattigmedel; men när denna motsvarighet, till följd af underhållstagarnes ständigt ökade mängd, snart öfversteg de fleste underhållsgifvarnes förmåga, föllo de bättre lottade jordbrukarne och fabriksegarne på det rådet, att antaga fattighjonen till arbetare och fylla understödsbeloppet ar egna medel, utan att likväl gifva mer för deras arbete än denna fyllnad. De gjorde härigenom en dubbel vinst; dels emedan deras aflöningskonto nedsattes till det möjligast lägsta belopp, dels emedan de återfingo i arbetsbiträde hvad de sjelfve såsom socknebocr erlade i fattigafgift. Fattighjonen, å sin sida, bekommo med detsamma understödsbeloppet oafkortadt, så länge arbetsbetinget fortfor. Det är sannt, att de sockneboer, m icke sysselsatte några fattighjon för egen räkning, fingo sålunda bidraga till underhåliet för andras arbetare, och de underläto ej länge att klaga deröfver. Men deras klagan kunde alltid mötas med den ovedersägliga anmärkningen, att de skulle komma att betala lika stor fatticskatt om äfven samtliga fattighjonen lefvat i fullkomlig lättja; hvarigenom fattighjonens sysselsättning aflägsnade nödvändigheten att fylla det efter bjonens behof lagligen bestämda understödsbeloppet. Engelska aristokratien, såsom cgare till Englands jord, kunde icke hafva särdeles att invända mot arrangementet, då farmerne, eller deras arrendatorer voro bland dem, som drogo fördel affattighjonens arhetsbitröde, och derigenom sattes i stånd att med lätthet utgöra förhöjda arrenden. Fabriksindustrien åter såg sig i tillfälle att med vinsten af machinarbetet förena den till sin yttersta gräns drifna besparingen på arbetslön, och att derigenom mot gåtlikt låga priser undersälja fabrikanterna i alla de länder, hvarest engelska febriksvaror fingo tillträde, äfven när detta tillträde måste köpas med orimliga tullafifter eller öfverdrifna lurendrejeriassurancer, ERE RASTERNA EIN SSA ERA ———