det andra med förutsättning af samhällspla-l
ralitetens nödställda tillständ, såsom Försy-1s
nens egen anstalt till välgörenhetskänslansit
underhållande hos menniskorne i allmänhet.i!
Med detta generella omdöme vilja vi dock.
icke hafva sagt, att vi funnit hela afhandlingeni(
utan allt värde. Tvertom, dess öfvervägandelt
del, den negativa, innehåller i sig sjelf någon-s
ting förtjenstfullt; ty då man i den trätfar eni!
omständlig förtekning på alla de afvägar, som l!
med hänseende till fattigvården blifvit försök-h
ta, så inhemitar man åtminstone hvad manls
har att undvika, för att möjligen nalkas målet. !
Det skulle ju till och med kunna hända, att:
någon man med vidsträckt inflytande, förenadt
med kraft och håg att använda det till all)
j
mänt väl, kunde genom dessa upplysningar
väckas från illusionerna om de häfdvunna fat-
tigvårdsanstalternas ändamålsenlighet, och blif-
va mindre obenägen än förut att beträda en
ny men säkrare väg, och hvilken samhällsvinst
vore det? Äfven derföre är det kanske an-
geläget att serskildt påpeka den mängd facia,
som boken innehåller till skingrande af nyss-
nämnda illusioner, och att ej störa det nyttiga
intrycket deraf genom någon föregående gransk-
ning af arbetets sidor — alltför många annar
för ett verk med sådant anspråk och i ett så
vigtigt ämne.
För öfversigtens skull måste vi nämna i
förbigående, att boken består af tre hufvudaf-
delningar, hvilkas innehåll vi som hastigast
skola uppgifva. I den första, som upptager
blott 36 sidor af de 4553, har en istatsekono-
miska skrifter något litet bevandrad läsare till-
fälle att återförnya bekantskapen med åtskil-
liga strödda maximer ur denna kunskapsgren,
angående folkökning, kapitalers upphof och till-
vext, egendomsfördelning och bruket af fabriks-
machinerier, samt dessa omständigheters för-
modade sammanhang med fattigdomens anled-
ningar. Den tredie celler sista afdelningen —
om 33 sidor — är egnad åt de redan omför-
mälda reflexionerna öfver enskilda barmher-
tighetsverk, eller, som det här heter ,privat-
välgörenheten och fattigvården såsom privat-
anstalt., Verkets kärna utgöres af dess andra
afdelning, 534 sidor stark och följaktligen nära
4 gånger så vidiyftig som de begge yttersta
tillsammanstagna. Dess föremål är den lega-
la eller af staten ordnade och ledda fuattig-
vårdenn, och det är också här man träffar den
verkliga samling af facta, som är så upplysan-
de om de hittills försökta fattiglagarnes van-
makt emot panperismen.
Fattigvården, såsom statsanstalt, har ingen-
städes bli vit utvecklad till ett så fullständigt
system som i England; ingenstädes har man
mer ihärdigt fortsatt byggandet och ombyggan-
det af detta system på den en gång lagda le-
gislativa grunden. Englands fattiglagar och de
tid efter annan vidtagna reformerna deri haf-
va dessutom i århundraden fått utöfva sina
verkningar och derigenom hunnit lemna en
samling erfarenhetsrön, hvilka af intet annat
lands öfverträffas i ålder, omvexling och mängd.
De kunna derföre med säkerket rådfrågas af
andra länders lagstiftare, på wilkor blott, att
man icke förbiser nationella och lokala skilj-
aktighelter. När man, såsom författarne till
ifrågavarande arbete, vill söka uply sningar om
fattigvården i dess största omfång, borde följ-
aktligen de engelska fattiglagarne skärskådas i
första rummet. Också öppnar skildringen al
dem och deras verkningar det vidriga karrikaltur-
galleriet af den civiliserade verldens pauperism.
Denna skildring hemtar sina första crunddrag
redan från år 1360, då under Edvard Tif en
förordning utfärdades emot lösdrifveri och tig-
geri. Hvad som då begynte blef sedan fort-
satt i samma rigtning under de följande sty-
relserna i tvåhundra år, eller till 4362, då
den egentliga grunden lades af drottning Eli-
sabeth till ett fattigvårdssystem, hvilket dock
ej fick sin legala fulländning förr än ine-
imot 40 år sednare, genom sistnämnde drott-
nings fattiglag af år 4604. Enligt denna lag
berättigades hvar och en till sitt eget försör-
jande oförmögen person att fordra gemen-
samt understöd af sina samtliga sockneboar.
Häri låg fröet till den beryktade fattigskatten
(poor fax), som utgålt socknevis ända till år
4834 och ålegat hvar sockens förmögna, behåll-
na öller icke sjelfve tiggande invånare, till för-