det andra med förutsättning af samhällspla-l ralitetens nödställda tillständ, såsom Försy-1s nens egen anstalt till välgörenhetskänslansit underhållande hos menniskorne i allmänhet.i! Med detta generella omdöme vilja vi dock. icke hafva sagt, att vi funnit hela afhandlingeni( utan allt värde. Tvertom, dess öfvervägandelt del, den negativa, innehåller i sig sjelf någon-s ting förtjenstfullt; ty då man i den trätfar eni! omständlig förtekning på alla de afvägar, som l! med hänseende till fattigvården blifvit försök-h ta, så inhemitar man åtminstone hvad manls har att undvika, för att möjligen nalkas målet. ! Det skulle ju till och med kunna hända, att: någon man med vidsträckt inflytande, förenadt med kraft och håg att använda det till all) j mänt väl, kunde genom dessa upplysningar väckas från illusionerna om de häfdvunna fattigvårdsanstalternas ändamålsenlighet, och blifva mindre obenägen än förut att beträda en ny men säkrare väg, och hvilken samhällsvinst vore det? Äfven derföre är det kanske angeläget att serskildt påpeka den mängd facia, som boken innehåller till skingrande af nyssnämnda illusioner, och att ej störa det nyttiga intrycket deraf genom någon föregående granskning af arbetets sidor — alltför många annar för ett verk med sådant anspråk och i ett så vigtigt ämne. För öfversigtens skull måste vi nämna i förbigående, att boken består af tre hufvudafdelningar, hvilkas innehåll vi som hastigast skola uppgifva. I den första, som upptager blott 36 sidor af de 4553, har en istatsekonomiska skrifter något litet bevandrad läsare tillfälle att återförnya bekantskapen med åtskilliga strödda maximer ur denna kunskapsgren, angående folkökning, kapitalers upphof och tillvext, egendomsfördelning och bruket af fabriksmachinerier, samt dessa omständigheters förmodade sammanhang med fattigdomens anledningar. Den tredie celler sista afdelningen — om 33 sidor — är egnad åt de redan omförmälda reflexionerna öfver enskilda barmhertighetsverk, eller, som det här heter ,privatvälgörenheten och fattigvården såsom privatanstalt., Verkets kärna utgöres af dess andra afdelning, 534 sidor stark och följaktligen nära 4 gånger så vidiyftig som de begge yttersta tillsammanstagna. Dess föremål är den legala eller af staten ordnade och ledda fuattigvårdenn, och det är också här man träffar den verkliga samling af facta, som är så upplysande om de hittills försökta fattiglagarnes vanmakt emot panperismen. Fattigvården, såsom statsanstalt, har ingenstädes bli vit utvecklad till ett så fullständigt system som i England; ingenstädes har man mer ihärdigt fortsatt byggandet och ombyggandet af detta system på den en gång lagda legislativa grunden. Englands fattiglagar och de tid efter annan vidtagna reformerna deri hafva dessutom i århundraden fått utöfva sina verkningar och derigenom hunnit lemna en samling erfarenhetsrön, hvilka af intet annat lands öfverträffas i ålder, omvexling och mängd. De kunna derföre med säkerket rådfrågas af andra länders lagstiftare, på wilkor blott, att man icke förbiser nationella och lokala skiljaktighelter. När man, såsom författarne till ifrågavarande arbete, vill söka uply sningar om fattigvården i dess största omfång, borde följaktligen de engelska fattiglagarne skärskådas i första rummet. Också öppnar skildringen al dem och deras verkningar det vidriga karrikalturgalleriet af den civiliserade verldens pauperism. Denna skildring hemtar sina första crunddrag redan från år 1360, då under Edvard Tif en förordning utfärdades emot lösdrifveri och tiggeri. Hvad som då begynte blef sedan fortsatt i samma rigtning under de följande styrelserna i tvåhundra år, eller till 4362, då den egentliga grunden lades af drottning Elisabeth till ett fattigvårdssystem, hvilket dock ej fick sin legala fulländning förr än ineimot 40 år sednare, genom sistnämnde drottnings fattiglag af år 4604. Enligt denna lag berättigades hvar och en till sitt eget försörjande oförmögen person att fordra gemensamt understöd af sina samtliga sockneboar. Häri låg fröet till den beryktade fattigskatten (poor fax), som utgålt socknevis ända till år 4834 och ålegat hvar sockens förmögna, behållna öller icke sjelfve tiggande invånare, till för