Hennes röst stockades; hon föll vanmäktig till
golfvet.
Hon dör, hon dör! utropade William, i det
han föll på knä bredvid flickan och slöt henne
i sina armar.
Bort riddare! Lemna henne! Bär ut henne,
Murdoc, Giles, Bennet!
Fröken blef upplyftad och bortburen; fruntim-
mersröster hördes på gården. Den gamle lairden
öfverlemnade henne åt tjenarinnorna och åter-
vände efter några minuter i salen.
Ni är min onda engel, sade lairden, med en
mörk blick på William. Det första steg ni tog
på min jord, beröfvade mig sju, och tjugo lif och
min dotters hjerta.n
Jag vill åter godtgöra det jag utan min afsigt
förskyllat! utropade den unge mannen.
Och hur vill ni börja dermed, sir?, frågade
lairden, med hårdhet. Kan ni återkalla sju och
tjugo slagne till lifs; kan ni göra det gjorda o-
gjordt ?)
Det kan jag visserligen icke, men jag kan
bringa till slut den dödsfejd, som herrskat mel-
lan familjerna, eller — — dock tillåt mig, herr
riddare, att förtiga hvad jag ämnar göra, sade
den unge mannen. Tror ni deremot, att det
nederlag er klan lidit genom detta olycksaliga
anfall, icke kan försonas genom annat än blod,
välan: här äro då våra hufvuden. Hyser ni
deremot mildare sinnesstämning, så frigil mig för
tre dagar, på mitt hedersord. Jag lofvar er, att
inom denna tid åter inställa mig på borgen Cor-
garff och bringa er fred, eller frambär Jag miti
hufvud till bilan. Ni ser, sir, tillade han lugnt,
alt jag är färdig att lemna mig till offer för er
handling, den jag icke förskylat, elier, så vidt :
min förmåga står, åter godtgöra den. AU görs
mer, står inte i mensklig makt.
Williams tal tycktes utöfva ett starkt intryck
på lairden. Han såg länge på ynglingen, liksom