mitt ifrigaste sträfvande. En gång — så hoppas jag — skola de begge: klanerna stå skuldra vid skuldra, vara vänliga bordskamrater vid muntra gästabud, och deras gemensamma valspråk skall för alltid blifva: — — Med en fruktansvärd skräll flögo i detta ögonblick glasbitarna af fönstret in i salen. Såsom det tycktes, hade fönstret blifvit sprängdt. med ett svärdshugg, fönsterbågarne kommo efter, och en dundrande stämma utropade: Hit, Gordon! Hit, död och förderf!, Bestörtningen var allmän. Till vapen, till vapen!, ropades från alla sidor, och alla hade uppsprungit från sina säten. . Fader, fader! utropade William utom sig, i det han ilade fram mot den man, som just inträngt genom fönstret , åtföljd af flere beväpnade. Drag ditt svärd och fäkta vid min sida, om du är en äkta Gordon! sade anföraren och fattade ynglingen i armen. Aldrig! aldrig skall. jag bryta gästfriheten! sade denne. Endast öfver mitt lif går vägen till Lairden af Glengall. ,Tag . den vanvettige och. för bort. honom ! skrek fadren. ,Våge sig någon, och jag hugger ner honom ! svarade William och kastade sig framför den gamle Lairden, hvilken han sökte värna för den påträngande fienden. Bort, William Gordont ropade nu Lairden af Glengall. Till mig, mina klansmän! Låten höra ert slagtrop, och trängen sedan modigt på fienden! Upp, lycka, och fyll kedjornal, skreko mer än trettio röster;: och det garåla i många slagtningar ända sedan konung Bruces tid hörda slagtropet ;skallade genom hvalfvet: Svärdshugg och stridsrop uppfyllde snart den stora salen. De anfallandes vilda skri blandade sig: med de sårades veklagati och de döendes stöningar. I första ögonblicket hade William nästan för