mitt ifrigaste sträfvande. En gång — så hoppas
jag — skola de begge: klanerna stå skuldra vid
skuldra, vara vänliga bordskamrater vid muntra
gästabud, och deras gemensamma valspråk skall
för alltid blifva: — —
Med en fruktansvärd skräll flögo i detta ögon-
blick glasbitarna af fönstret in i salen. Såsom det
tycktes, hade fönstret blifvit sprängdt. med ett
svärdshugg, fönsterbågarne kommo efter, och en
dundrande stämma utropade:
Hit, Gordon! Hit, död och förderf!,
Bestörtningen var allmän. Till vapen, till
vapen!, ropades från alla sidor, och alla hade
uppsprungit från sina säten.
. - Fader, fader! utropade William utom sig, i
det han ilade fram mot den man, som just in-
trängt genom fönstret , åtföljd af flere beväpnade.
Drag ditt svärd och fäkta vid min sida, om
du är en äkta Gordon! sade anföraren och fat-
tade ynglingen i armen.
Aldrig! aldrig skall. jag bryta gästfriheten!
sade denne. Endast öfver mitt lif går vägen till
Lairden af Glengall.
,Tag . den vanvettige och. för bort. honom !
skrek fadren.
,Våge sig någon, och jag hugger ner honom !
svarade William och kastade sig framför den
gamle Lairden, hvilken han sökte värna för den
påträngande fienden.
Bort, William Gordont ropade nu Lairden
af Glengall. Till mig, mina klansmän! Låten
höra ert slagtrop, och trängen sedan modigt på
fienden!
Upp, lycka, och fyll kedjornal, skreko mer
än trettio röster;: och det garåla i många slagt-
ningar ända sedan konung Bruces tid hörda slagt-
ropet ;skallade genom hvalfvet: Svärdshugg och
stridsrop uppfyllde snart den stora salen. De an-
fallandes vilda skri blandade sig: med de sårades
veklagati och de döendes stöningar.
I första ögonblicket hade William nästan för-