4648 fick uteslutande rätt att köpa landtman
nens tjära, har bibehållit sig ända in i vår tid
Att taxor. sattes för allmogen, dem den e
fick öfverskrida, är en bekant sak. Genom så
sdane orimliga tilltag och deras fullföljande
sekler, förmådde man ändtligen stadga der
grundsatsen, att rättigheten till handel:och handt-
:verk tillhörde städerna, eller att såsom Biet sä-
:ger, landsbygden var till för städernas skull
Denna princip gällertill viss grad ännu, och si
orimlig den synes många i sin generella form
-så befinnas dock de fleste kufvade under der
i tillämpningen. För att öfvertyga sig härom
behöfver man blott fråga, vi säga icke skrå-
idkare, utan sjelfva våra statsmän, om rättig-
heten till idkande af handel på landet utgör
regel eller undantag, så skall man snart få er-
fara hvad de antaga såsom princip.
Denna despotism. öfver landtmannen utgick
icke ursprungligen från städerna, utan från
furstarne och magnaterna, till och med från
sjöröfvare, som medelst banden på bondens
köp och afsalu ville åtkomma hvad de icke
kunde åtkomma genom beskattning och våld-
.:gästning; den transporterades sedan på städer-
na, hvilkas invånare föreställde svampen, hvil-
ken man vid (tilifälle .utkramade, och slutligen
öfvergick den till en hushållsprincip, i hvars
upprätthållande politiken och intressena hade en
föreningspunkt.
Det stora skälet, som bevisat förkastligheten
af denna princip, är, att oaktadt den blifvit
:strängt. iakttagen under flera sekler, eller rät-
tare, just i följd deraf, hafva våra städer än-
dock förblifvit öfver all höfva obetydliga och
nära nog usla, men å andra sidan-stigit i den
mån menskligare grundsatser i fråga om landt-
männens rättigheter gjort sig gällande. Denna
i mån har varit ganska ringa, men verkningar-
ne deraf äro dock märkbara. Författningen
om en friare handel med spannmål och viktu-
alier har efter hand gjutil lif i städernas han-
del med dessa artiklar, och om mycket deri
ännu fattas, så vet man åtminstone att det
icke härrör från friheten, utan från restriktio-
men i andra näringsvägar, från ett vacklande
tullsystem, från statens inblandning i spann-
målshandeln, och -öfverhufvud ifrån band på
handeln.
Med städernas ökade omsättning af landt-
mannens spanmål har öfverallt, följt ökad om-
:sättning af alla andra slags varor, inhemska
eler fremmande, dem landtmannen förbrukar.
Mången har derigenom på erfarenhetens väg
kommit till den obestridliga sanningen, att lands-
bygdens välstånd skapar städernas. Om stä-
derna kunna bidraga till ett sådant välstånd
och icke göra det, så handla de alltså mot
sitt -eget intresse. En välmående landsbygd gör
:en välmående stad, men en välmående stad-ska-
par icke en välmående landsort, om icke sta-
den tillika är idog: ty landsbygdens utsugande
räntar sig icke i längden.
Men ett bidrag till landsortens välmåga är,
såsom ock Biet medgifver, utbredandet af han-
del, och vi tillägga handtverk, till landsbygden.
Det gagnar landtmannen, emedan det sätter
honom i stånd att skaffa sig mycket, som han
eljest måste umbära, eller på hvilket han nöd-
gas nedlägga en kostnad af dagsverken med
folk och hästar; foderspillning m. m., som till
aldra största delen går rent af förlorad, äfven
för staden, hvilken på sin höjd erhåller vin-
sten på några supar bränvin, men i sin ord-
ning åter förlorar den genom det förderf stads-
Tesorne draga öfver mången kund. Den be-
sparing landtmannen gör, ökar både hans af-
salu och hans inköp, och staden har, således
en indirekt vinst af handeln och handtverken
på landet. .Men den har äfven en direkt, isyn-
nnerhet af handeln. TLandthandlarne äro intet
annat än städernas agenter. De utsprida stä-
dernas varulager på landet (denna effekt har
man både erkänt och fördömt) och de hop-h
samla landtmannaprodukterna och göra derafl!
partier, som kunna bringas i stadens handel ).
ter vårt land många exempel. Fogelhandeln il
Norrland, smörhandeln i Småland, afsättningen is