4648 fick uteslutande rätt att köpa landtman nens tjära, har bibehållit sig ända in i vår tid Att taxor. sattes för allmogen, dem den e fick öfverskrida, är en bekant sak. Genom så sdane orimliga tilltag och deras fullföljande sekler, förmådde man ändtligen stadga der grundsatsen, att rättigheten till handel:och handt:verk tillhörde städerna, eller att såsom Biet sä:ger, landsbygden var till för städernas skull Denna princip gällertill viss grad ännu, och si orimlig den synes många i sin generella form -så befinnas dock de fleste kufvade under der i tillämpningen. För att öfvertyga sig härom behöfver man blott fråga, vi säga icke skråidkare, utan sjelfva våra statsmän, om rättigheten till idkande af handel på landet utgör regel eller undantag, så skall man snart få erfara hvad de antaga såsom princip. Denna despotism. öfver landtmannen utgick icke ursprungligen från städerna, utan från furstarne och magnaterna, till och med från sjöröfvare, som medelst banden på bondens köp och afsalu ville åtkomma hvad de icke kunde åtkomma genom beskattning och våld.:gästning; den transporterades sedan på städerna, hvilkas invånare föreställde svampen, hvilken man vid (tilifälle .utkramade, och slutligen öfvergick den till en hushållsprincip, i hvars upprätthållande politiken och intressena hade en föreningspunkt. Det stora skälet, som bevisat förkastligheten af denna princip, är, att oaktadt den blifvit :strängt. iakttagen under flera sekler, eller rättare, just i följd deraf, hafva våra städer ändock förblifvit öfver all höfva obetydliga och nära nog usla, men å andra sidan-stigit i den mån menskligare grundsatser i fråga om landtmännens rättigheter gjort sig gällande. Denna i mån har varit ganska ringa, men verkningarne deraf äro dock märkbara. Författningen om en friare handel med spannmål och viktualier har efter hand gjutil lif i städernas handel med dessa artiklar, och om mycket deri ännu fattas, så vet man åtminstone att det icke härrör från friheten, utan från restriktiomen i andra näringsvägar, från ett vacklande tullsystem, från statens inblandning i spannmålshandeln, och -öfverhufvud ifrån band på handeln. Med städernas ökade omsättning af landtmannens spanmål har öfverallt, följt ökad om:sättning af alla andra slags varor, inhemska eler fremmande, dem landtmannen förbrukar. Mången har derigenom på erfarenhetens väg kommit till den obestridliga sanningen, att landsbygdens välstånd skapar städernas. Om städerna kunna bidraga till ett sådant välstånd och icke göra det, så handla de alltså mot sitt -eget intresse. En välmående landsbygd gör :en välmående stad, men en välmående stad-skapar icke en välmående landsort, om icke staden tillika är idog: ty landsbygdens utsugande räntar sig icke i längden. Men ett bidrag till landsortens välmåga är, såsom ock Biet medgifver, utbredandet af handel, och vi tillägga handtverk, till landsbygden. Det gagnar landtmannen, emedan det sätter honom i stånd att skaffa sig mycket, som han eljest måste umbära, eller på hvilket han nödgas nedlägga en kostnad af dagsverken med folk och hästar; foderspillning m. m., som till aldra största delen går rent af förlorad, äfven för staden, hvilken på sin höjd erhåller vinsten på några supar bränvin, men i sin ordning åter förlorar den genom det förderf stadsTesorne draga öfver mången kund. Den besparing landtmannen gör, ökar både hans afsalu och hans inköp, och staden har, således en indirekt vinst af handeln och handtverken på landet. .Men den har äfven en direkt, isynnnerhet af handeln. TLandthandlarne äro intet annat än städernas agenter. De utsprida städernas varulager på landet (denna effekt har man både erkänt och fördömt) och de hop-h samla landtmannaprodukterna och göra derafl! partier, som kunna bringas i stadens handel ). ter vårt land många exempel. Fogelhandeln il Norrland, smörhandeln i Småland, afsättningen is