Ide och lagens tukt dock var en förberedelse. JAtt derigenom att denna åsigt, den enda, hvarph Ichristendomens id så väl som Bibelns sammanhang hänvisa, konseqvent fullföljes, många af de HHörut gängse religiösa och dogmatiska begreppen måste ombildas, är helt naturligt. Härigenom måste allt, som hörer till humanistisk verksam het och vetenskap, i mer eller mindre !mån äfven få ett nytt skaplynne. Men dercest denna Inu mera för ingen bildad fullkomligt obekanta verldsåsigt skall göra sig fullt gällande i cin rigtningar, så måste också allt afskuddas, son. ien lemning af den fordna hedniska. Härpå gi de borgerliga och religiösa strider ut, som för det närvarande uppröra vår tid. Men ännu ett kan jag ej lemna oanmärkt i biskop Franztns lilla skrift: Allt går sönder, om ej lärans enhet Knyter fast de troendes förbund, säger han. Hvad skall med lärans enhet förstås? Skall härmed menas en sådan enhet, att ingen annan än en symboliskt en gång fastställd åsigt bör gälla utan strid och motsägelse, så har för det första en sådan enhet aldrig existerat. Strax vid ehristendomens första inträde i verlden uppstod strid, och utan strid har ännu intet steg framåt blifvit taget, så vidt den christna kyrkans! historia utvisar. Upphörandet af all strid skulle förutsättå en utaf alla på en gång hunnen sanningens fullkomlighet. Men dermed skulle också all skilnad emellan vis och fåkunnig samt öfverhufvud allt lärande upphöra. Ja såvidt christendomen icke erkänner någon annan sanning än den fruktsamma, så skulle härmed också all skilnad i sedlig kraft och fullkomning hafva upphört. Allt skulle förete blott ett formlöst enahanda, en död stereotyp, om ens ett menskligt lefverne under en sådan motsägelse mot allt lif och all form vore tänkbart. Redan det aldraobetydligaste samtal förutsätter alltid en relativ olikhet, ty annat än under en förutsatt möjlighet af en olikhet kan intet sådant hafva intresse. Hur mycket vi älska samstämmighet, så vilja vi dock i andra aldrig finna echon af oss sjelfva. Att också blott under ömsesidigt fritt utbyte af tankar och känslor värma och deltagande för en sak kan uppkomma, behöfver icke sägas: Det, hvaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen,) sade Jesus. Ett ämne, hvarom det icke talas och skrifves, kan, långt ifrån att skattas såsom det högsta, tvärtom allsicke intaga något rum i menniskohjertat. Uti ett land, detdet ej talas och skrifves och olika åsigter utbytas i religiösa ämnen, är derföre det religiösa lifvet — 0. På samma sätt som i politiskt hänseende allsingen stat kan ega rum utan diskussion — en slafmassa under en herrskare är endast råämnet till en stat — så kan ock äfven i religiöst hänseende först i och med den vaknade diskussionen det rätta christliga lifvet börja röra sig. Ett Hf utan activitet och yttring af sin tillvaro är ett oting. Att bildade personer i allmänhet, ja till och med sjelfva presterna så sällan broderligt samtala i religiösa angelägenheter, hvarken med hvarandra eller med sina åhörare, är ett af de bedröfligaste tecken i religiöst hänseende. Kan någon undra, att lasterna, nöden och brotten tilltaga, då till och med hos de samhällsklasser, som borde förelysa andra, det enda, som kan dana till sann sedlighet samt rena och stålsätta karaktären, är utan lif? Hur kan ett medvetande af ett gudom-s ligt värde uppkomma, der blotta djuret får föra ordet? — Men falla sönder behöfva vi icke, om ett fritt utbyte af åsigter skulle uppkomma. Tvärtom är det just andan och lifvet sjelft som sammanknytes. Och g ondlag sakna vi icke heller här. Ty äfven om 46:de seklets symboliska visdom skulle underkär. , står dock en annan grundlag fast: ,Derutaf skola alla förstå, att J ären. mine (Jesu) lärjungar, om J hafven kärleken inbördesn Af deras frukt skolen I känna dem. Om, vi med denna norm för ögonen, bedöma hvarje lära efter dess fruktsamhet för christlig lyftning och förädling, så skola vi lika litet behöfva låta oss omföras af hvarjehanda lärdomsväder,, som låta vår christliga frihet betagas Oss. Men skulle läror i motsatt rigtning låta höra sig, ja, skulle till och med det christna namnet sjelft misskännas, bör icke destomindre en Franzen aldra minst behöfva frukta för ett söndergående:) En man med hans christliga sinne kan möjligen vackla ett ögonblick i stormen, men omöjligt betvifla segerkraften af den tro, som öfvervinner verlden. Uti förtröstningen till denna segerkraft! vare oss hvarje strid för sanningen välkommen! : Det är med andans vapen, som med andra. Om de ej brukas, förslöas och förrosta de. Men om af strid födes frid, som salig Cornelius anmärker, så måste framför allt af hvarje strid uppå andans område uti kärleken en skönare himmelsk frid blifva frukten. Den ende, som kan förlora härpå, är djefvulen. Att han är rädd för bläck, det visste redan Luther. N. Ignell. Ånse—— ————.— 2. 00 — Bland de många olyckliga, som i närvarande ögonblick påkalla det allmänna deltagandet och välgörenheten, äro äfven de, som blefvo lidande vid den sista branden vid Packartorget, nemligen den der boende vagnmakaren, som lärer förlorat hela sitt varulager, trävirke, husgeråd, verkstad och verktyg, till belopp af omkring tvåtusen riksdaler riksgälds samt skomakaregesällen J. S. Westerberg, som förlorat nästan allt sitt linne, sitt för vintern uppköpta vedoch munförråd, tillsammans uppgående till ett värde af något öfver 50 Rdr bko. Hans hustru, reJan stå 3 Vvintanda dagar nit dsaadaoc räödde cigg Ma