Ide och lagens tukt dock var en förberedelse.
JAtt derigenom att denna åsigt, den enda, hvarph
Ichristendomens id så väl som Bibelns samman-
hang hänvisa, konseqvent fullföljes, många af de
HHörut gängse religiösa och dogmatiska begreppen
måste ombildas, är helt naturligt. Härigenom
måste allt, som hörer till humanistisk verksam
het och vetenskap, i mer eller mindre !mån äf-
ven få ett nytt skaplynne. Men dercest denna
Inu mera för ingen bildad fullkomligt obekanta
verldsåsigt skall göra sig fullt gällande i cin rigt-
ningar, så måste också allt afskuddas, son. i- en
lemning af den fordna hedniska. Härpå gi de
borgerliga och religiösa strider ut, som för det
närvarande uppröra vår tid.
Men ännu ett kan jag ej lemna oanmärkt i bi-
skop Franztns lilla skrift:
Allt går sönder, om ej lärans enhet
Knyter fast de troendes förbund,
säger han. Hvad skall med lärans enhet förstås?
Skall härmed menas en sådan enhet, att ingen
annan än en symboliskt en gång fastställd åsigt
bör gälla utan strid och motsägelse, så har
för det första en sådan enhet aldrig existerat.
Strax vid ehristendomens första inträde i verlden
uppstod strid, och utan strid har ännu intet steg
framåt blifvit taget, så vidt den christna kyrkans!
historia utvisar. Upphörandet af all strid skulle
förutsättå - en utaf alla på en gång hunnen san-
ningens fullkomlighet. Men dermed skulle ock-
så all skilnad emellan vis och fåkunnig
samt öfverhufvud allt lärande upphöra. Ja så-
vidt christendomen icke erkänner någon annan
sanning än den fruktsamma, så skulle härmed
också all skilnad i sedlig kraft och fullkomning
hafva upphört. Allt skulle förete blott ett form-
löst enahanda, en död stereotyp, om ens ett
menskligt lefverne under en sådan motsägelse
mot allt lif och all form vore tänkbart. Redan
det aldraobetydligaste samtal förutsätter alltid en
relativ olikhet, ty annat än under en förutsatt
möjlighet af en olikhet kan intet sådant hafva in-
tresse. Hur mycket vi älska samstämmighet, så
vilja vi dock i andra aldrig finna echon af oss
sjelfva. Att också blott under ömsesidigt fritt ut-
byte af tankar och känslor värma och deltagande
för en sak kan uppkomma, behöfver icke sägas:
Det, hvaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen,)
sade Jesus. Ett ämne, hvarom det icke talas och
skrifves, kan, långt ifrån att skattas såsom det
högsta, tvärtom allsicke intaga något rum i men-
niskohjertat. Uti ett land, detdet ej talas och
skrifves och olika åsigter utbytas i religiösa äm-
nen, är derföre det religiösa lifvet — 0. På
samma sätt som i politiskt hänseende allsingen
stat kan ega rum utan diskussion — en slafmas-
sa under en herrskare är endast råämnet till en
stat — så kan ock äfven i religiöst hänseende
först i och med den vaknade diskussionen det
rätta christliga lifvet börja röra sig. Ett Hf utan
activitet och yttring af sin tillvaro är ett oting.
Att bildade personer i allmänhet, ja till och med
sjelfva presterna så sällan broderligt samtala i re-
ligiösa angelägenheter, hvarken med hvarandra
eller med sina åhörare, är ett af de bedröfligaste
tecken i religiöst hänseende. Kan någon undra,
att lasterna, nöden och brotten tilltaga, då till
och med hos de samhällsklasser, som borde före-
lysa andra, det enda, som kan dana till sann sed-
lighet samt rena och stålsätta karaktären, är u-
tan lif? Hur kan ett medvetande af ett gudom-s
ligt värde uppkomma, der blotta djuret får föra
ordet? — Men falla sönder behöfva vi icke, om
ett fritt utbyte af åsigter skulle uppkomma.
Tvärtom är det just andan och lifvet sjelft som
sammanknytes. Och g ondlag sakna vi icke hel-
ler här. Ty äfven om 46:de seklets symboliska
visdom skulle underkär. , står dock en annan
grundlag fast: ,Derutaf skola alla förstå, att J
ären. mine (Jesu) lärjungar, om J hafven kärle-
ken inbördesn Af deras frukt skolen I känna
dem. Om, vi med denna norm för ögonen, be-
döma hvarje lära efter dess fruktsamhet för christ-
lig lyftning och förädling, så skola vi lika litet
behöfva låta oss omföras af hvarjehanda lärdoms-
väder,, som låta vår christliga frihet betagas Oss.
Men skulle läror i motsatt rigtning låta höra sig,
ja, skulle till och med det christna namnet sjelft
misskännas, bör icke destomindre en Franzen al-
dra minst behöfva frukta för ett söndergående:)
En man med hans christliga sinne kan möjligen
vackla ett ögonblick i stormen, men omöjligt be-
tvifla segerkraften af den tro, som öfvervinner
verlden. Uti förtröstningen till denna segerkraft!
vare oss hvarje strid för sanningen välkommen! :
Det är med andans vapen, som med andra. Om
de ej brukas, förslöas och förrosta de. Men om
af strid födes frid, som salig Cornelius anmärker,
så måste framför allt af hvarje strid uppå an-
dans område uti kärleken en skönare himmelsk
frid blifva frukten. Den ende, som kan förlora
härpå, är djefvulen. Att han är rädd för bläck,
det visste redan Luther. N. Ignell.
Ånse—— ————.— 2. 00
— Bland de många olyckliga, som i närvaran-
de ögonblick påkalla det allmänna deltagandet och
välgörenheten, äro äfven de, som blefvo lidande vid
den sista branden vid Packartorget, nemligen den
der boende vagnmakaren, som lärer förlorat hela sitt
varulager, trävirke, husgeråd, verkstad och verktyg,
till belopp af omkring tvåtusen riksdaler riksgälds
samt skomakaregesällen J. S. Westerberg, som förlo-
rat nästan allt sitt linne, sitt för vintern uppköpta
ved- och munförråd, tillsammans uppgående till ett
värde af något öfver 50 Rdr bko. Hans hustru, re-
Jan stå 3 Vvintanda dagar nit dsaadaoc räödde cigg Ma