DNIL -HOUISL ALL VATGITAN Se VO VM SOA härpå gilva ett nöjaktigt svar i några ord, är icke lätt. För den som härom vill få någon egentlig kännedom vet jag: ej annan utväg, än att studera sjelfva akterna. Endast så mycket må här sägas. Den hemska, nedslående och förtviflade verldsåsigt, som genomgick hela både judendomen och hedendomen under de första seklerna af vår christna tidräkning, inympade sig oförmärkt äfven på schristendomen. Till följe af den emanationstheori, som nu beherrskade ej endast philosophien utan hela tänkesättet, gick ända ifrån den Högste allt nedåt i en gradvis försämring genom oändliga utflöden, allt mer aftagande i energi, ända intill den tunga, döda och onda materien. Gud, dertill för mycket upphöjd, kunde icke hafva någon omedelbar gemenskap med de usla skapade varelserna. Från honom utgick först en person af hans väsende, från denne åter en annan eller andra, ända tills man genom flera eller fårre mellanlänkar slutligen kom till Werldsskaparen. Härutaf äfven den satsen, att allt är skapadt af Fadren genom Sonen, ehuru i öfrigt de fantastiska mytherna och genealogierna (fabler och slägtregister, 4 Tim. 4: 4) aldrig fingo insteg inom kyrkan. Men såsom nu allt var tillkommet genom sådana oupphörligt sig -försämrande utflöden, så var ock äfven inom tidsloppet allt i beständig försämring. Fullkomliga voro blott och bart de första menniskorna, men redan de föllo och förlorade den medskapade fullkomligheten och lycksaligheten, och ifrån dessa fortgick allt i ett oupphörligt sjunkande med hvarje generation. Att denna förtviflade, ehristendomen polariskt motsatta åsigt kunde få insteg och göra sig allmänt gällande, förklarar sig helt naturligt i en så korrumperad tid, så mycket mer när vi besinna, hur ofta älven nu det påståendet låter höra sig, att verlden oupphörligen blir sämre. Men blef nu menniskoslägtet på detta sätt med hvarje generation, från fader till son, allt sämre, såsom man påstod, förklarar sig häraf äfven den blinda vördnad för det från fäderna ärfda, som redan tidigt gjorde sig gällande inom kyrkan, och hvilken, ehuru den väl ieke kunnat hämma den cehristliga utvecklingen — det Ord, som äfven utgjort vårt arf genom tiderna, har uti ingen tid varit ofruktsamt — dock i betydande mån försvårat densamma och lagt band på den, fria forskningen. Ej i de närmaste leder utan längst bort i den aflägsnaste gråa forntid, var derföre visheten att söka. Till Luthers berömmelse hörde också — och på hans tid var visserligen också denna: berömmelse nödig, för att ej straxt stöta alla ifrån sig —, att han i intet hänseende predikade någon ny lära: det var altenast en äldre tradition ban ville sätta i stället för den nyare och förderfvyade. Också ännu ieke en mansålder efter hans död skyndade man, fullkomhgt i tidens ånda, att genom nya eder binda de efterkommande vid reformatorernas verk såsom vid ett non plus ultra af ehristlig renhet och sanning. Ett undantag i denna försämringsprocess utgjorde väl Christi ankomst. Men derigenom hade Gud på utomordentligt sätt kommit vårt slägte till hjelp. Den uräldsta tradition, af hvilken väl några mer och mindre förfalskade qvariefvor finnas. äfven hos hedningarna, lärde man, hade Gud i sitt förbarmande funnit för godt att uppfriska först genom Abraham, Moses och de öfriga profeterna i G. T:s tid och sedermera ytterligare och i dess fullkomning genom Christus. Så företedde den menskliga historien, derest man konseqvent måtte fullfölja åsigten, endast en ändamålslös och pinsam brottning emellan ondt och godt, men ingen sammanhängande och permanent gudomlig verksamhet, som så väl genom det onda som genom det goda förer vårt slägte till sitt mål; det var blott tid efter annan, på vissa lysande: punkter, som Gud på utomordentligt sätt gripit in uti den menskliga ledningen, och den mest lysande af dessa punkter var Christi ankomst. Det allmännaste begrepp, som man på detta sätt fäste vid christendomen, var den af en återställelse till det fordna tillståndet före fallet. Men då nu till och med inom den christna tiden synden i alla fall fortfar, lät denna åsigt endast partielt fullfölja sig. Fråga blef således, huru och i hvad omfång denna återställelse borde förstås. Efter flera framkastade länge vacklande meningar i detta hänseende stadnade man omsider i 9:de seklet allmänt i den åsigten, att härmed borde förstås en återställelse till den första strafflösheten eller en befrielse ifrån de eviga straff, som vi igenom de första menniskornas fall och deraf förorsakade förderf hade ådragit oss, så att nu de, som trodde l. på honom, fingo efter lifvets slut ingå uti denl eviga :saligheten, medan de andra i alla fall gingo evigt förlorade. Allmänt :uppgaf man härvid del Messianska löftena om ett Guds rike på jorden så väl som hvarje löfte om den härigenom uppkommande herrligheten och lycksaligheten jemväll i hvarje jordiskt hänseende. Jorden var och förblef en jemmerdal, der synd och nöd hädanefter såsom hittintills, ja ännu värre, skulle fortfara att herrska, tilldess, när menniskornas ondska rågat sitt mått, den yttersta domen omsider skulle l komma och göra en ända på alltsammans. Sådan är, som hvar och en finner, den verldsåsigt, som ligger till grund äfven för vårt Lutherska lärobegrepp. Ty änskönt ideen om en gudomlig fostring af Menskligheten, om menniskoslägtets gudomliggörelse till likhet med Christi förklarade mensklighet m.-m. väl äfven finnes ut-! talad redan i den äldsta kyrkan, så framträder