DNIL -HOUISL ALL VATGITAN Se VO VM SOA
härpå gilva ett nöjaktigt svar i några ord, är icke
lätt. För den som härom vill få någon egentlig
kännedom - vet jag: ej annan utväg, än att studera
sjelfva akterna. - Endast så mycket må här sägas.
Den hemska, nedslående och förtviflade verlds-
åsigt, som genomgick hela både judendomen och
hedendomen under de första seklerna af vår christ-
na tidräkning, inympade sig oförmärkt äfven på
schristendomen. Till följe af den emanationstheori,
som nu beherrskade ej endast philosophien utan he-
la tänkesättet, gick ända ifrån den Högste allt ned-
åt i en gradvis försämring genom oändliga utflö-
den, allt mer aftagande i energi, ända intill den
tunga, döda och onda materien. Gud, dertill för
mycket upphöjd, kunde icke hafva någon omedel-
bar gemenskap med de usla skapade varelserna.
Från honom utgick först en person af hans vä-
sende, från denne åter en annan eller andra, än-
da tills man genom flera eller fårre mellanlänkar
slutligen kom till Werldsskaparen. Härutaf äfven
den satsen, att allt är skapadt af Fadren genom
Sonen, ehuru i öfrigt de fantastiska mytherna och
genealogierna (fabler och slägtregister, 4 Tim. 4:
4) aldrig fingo insteg inom kyrkan. Men såsom
nu allt var tillkommet genom sådana oupphörligt
sig -försämrande utflöden, så var ock äfven inom
tidsloppet allt i beständig försämring. Fullkom-
liga voro blott och bart de första menniskorna,
men redan de föllo och förlorade den medskapa-
de fullkomligheten och lycksaligheten, och ifrån
dessa fortgick allt i ett oupphörligt sjunkande
med hvarje generation. Att denna förtviflade,
ehristendomen polariskt motsatta åsigt kunde få
insteg och göra sig allmänt gällande, förklarar sig
helt naturligt i en så korrumperad tid, så myc-
ket mer när vi besinna, hur ofta älven nu det
påståendet låter höra sig, att verlden oupphörli-
gen blir sämre.
Men blef nu menniskoslägtet på detta sätt med
hvarje generation, från fader till son, allt sämre,
såsom man påstod, förklarar sig häraf äfven den
blinda vördnad för det från fäderna ärfda, som
redan tidigt gjorde sig gällande inom kyrkan,
och hvilken, ehuru den väl ieke kunnat hämma
den cehristliga utvecklingen — det Ord, som äf-
ven utgjort vårt arf genom tiderna, har uti in-
gen tid varit ofruktsamt — dock i betydande
mån försvårat densamma och lagt band på den,
fria forskningen. Ej i de närmaste leder utan
längst bort i den aflägsnaste gråa forntid, var der-
före visheten att söka. Till Luthers berömmelse
hörde också — och på hans tid var visserligen
också - denna: berömmelse nödig, för att ej straxt
stöta alla ifrån sig —, att han i intet hänseende
predikade någon ny lära: det var altenast en äl-
dre tradition ban ville sätta i stället för den nya-
re och förderfvyade. Också ännu ieke en mans-
ålder efter hans död skyndade man, fullkomhgt
i tidens ånda, att genom nya eder binda de ef-
terkommande vid reformatorernas verk såsom vid
ett non plus ultra af ehristlig renhet och sanning.
Ett undantag i denna försämringsprocess utgjorde
väl Christi ankomst. Men derigenom hade Gud
på utomordentligt sätt kommit vårt slägte till
hjelp. Den uräldsta tradition, af hvilken väl
några mer och mindre förfalskade qvariefvor fin-
nas. äfven hos hedningarna, lärde man, hade Gud
i sitt förbarmande funnit för godt att uppfriska
först genom Abraham, Moses och de öfriga pro-
feterna i G. T:s tid och sedermera ytterligare och
i dess fullkomning genom Christus. Så företedde
den menskliga historien, derest man konseqvent
måtte fullfölja åsigten, endast en ändamålslös och
pinsam brottning emellan ondt och godt, men ingen
sammanhängande och permanent gudomlig verk-
samhet, som så väl genom det onda som genom det
goda förer vårt slägte till sitt mål; det var blott tid
efter annan, på vissa lysande: punkter, som Gud
på utomordentligt sätt gripit in uti den mensk-
liga ledningen, och den mest lysande af dessa
punkter var Christi ankomst. Det allmännaste
begrepp, som man på detta sätt fäste vid christen-
domen, var den af en återställelse till det fordna
tillståndet före fallet. Men då nu till och med
inom den christna tiden synden i alla fall fort-
far, lät denna åsigt endast partielt fullfölja sig.
Fråga blef således, huru och i hvad omfång den-
na återställelse borde förstås. Efter flera fram-
kastade länge vacklande meningar i detta hänse-
ende stadnade man omsider i 9:de seklet allmänt
i den åsigten, att härmed borde förstås en åter-
ställelse till den första strafflösheten eller en be-
frielse ifrån de eviga straff, som vi igenom de
första menniskornas fall och deraf förorsakade för-
derf hade ådragit oss, så att nu de, som trodde l.
på honom, fingo efter lifvets slut ingå uti denl
eviga :saligheten, medan de andra i alla fall gingo
evigt förlorade. Allmänt :uppgaf man härvid del
Messianska löftena om ett Guds rike på jorden
så väl som hvarje löfte om den härigenom upp-
kommande herrligheten och lycksaligheten jemväll
i hvarje jordiskt hänseende. Jorden var och för-
blef en jemmerdal, der synd och nöd hädanefter
såsom hittintills, ja ännu värre, skulle fortfara
att herrska, tilldess, när menniskornas ondska rå-
gat sitt mått, den yttersta domen omsider skulle l
komma och göra en ända på alltsammans.
Sådan är, som hvar och en finner, den verlds-
åsigt, som ligger till grund äfven för vårt Luther-
ska lärobegrepp. Ty änskönt ideen om en gu-
domlig fostring af Menskligheten, om mennisko-
slägtets gudomliggörelse till likhet med Christi
förklarade mensklighet m.-m. väl äfven finnes ut-!
talad redan i den äldsta kyrkan, så framträder