få utgöra föremål för denna afdelnings funktioner, utan äfven genom erfareuhet förvärfvad vana vid dylika ärenders handläggning; så och enär ibland bankens nu varande kommissarier, hvilka icke innehafva chefsskap eller icke redan äro placerade i lånekansliet, ej någon funnes som kunde fylla den i nämnde kansli lediga plats, ansåg herr borgmästaren bankens fördel fordra, att till kommissarie nu nämndes en person, som hos sig förenade ofvanberörde egenskaper, hvarföre herr borgmästaren komme att lemna sin röst endast med hänseende till lånekansliets behof af en skicklig och passande kommissarie. Herr doktor Wallin trodde det vara öfverflödigt att på förhand bestämma, hver den blifvanse kommissarien skulle komma att tjenstgöra, emedan detta uttrycktes på samma gång hvar och en af herrar fullmäktige lemnade sin röst åt den ena eller andra af de sökande. Och instämde herr doktorn för öfrigt uti herr kommarherren Rosenblads ofvan intagne yttrande. Herr grosshandlaren Schartau ville till en början i minnet återkalla, hurusom, då fråga d. 9 September sistlidet år förevar om utseende af vikarius för i depositionsafdelningen då anställde, nu mera på pensionsstat förflyttade kommissarien Ekman, herrar fullmäktiges pluralitet, till hvilken herr Schartau icke hörde, i afsigt att befrämja göromålens gång inom lånekansliet, beslutat, att kammarherren och kommissarien Sandels, som då tjenstgjorde i nämnde kansli, men icke aflagt juridiska prestanda, skulle förflyttas till depositionsafdelningen, samt kommissarien Ekman deremot till lånekansliet, på det att ingen annan än en tjensteman med Jlagkunskap skulle rimligtvis kunaa göras till Ekmans vikarius; samt att, då herrar fullmäktige d. 40 Februari detta år, med 8 röster mot 2, i velet af en kommissario tillkännagåfvo den åsigt, att afseende i försts rummet borde fästas vid personens användbarhet för det lediga rummet inom en viss afdelning, åsidosättande åldersanspråken; men herrar fullmäktige åter, vid en sedermera yppad kommissarieledighet i lånekansliet, gjorde sitt val till kommissarie utan afseende på det för handen varande behofvet att få den lediga platsen återbesett med en, vid göromålen derstädes van och skicklig person, hvaraf följden blef att den utnämnde icke kunde i lånekansliet placeras, — herrar fullmäktige sett sig nödsakade att, i hrist på tjenlisare ämnen, till lånekansliet återförflytta samme kommissarie Sandels, som ej långt förut ansetts böra lemna rum åt en för göromålen derstädes mere passande person. Vid en dylik briet å skicklige kanslikommissarier, ansåg herr grosshandlaren, att detvar för ärendernes inom lånekansliet orubbade gång högst angeläget, att den kommissarie, som nu nämndes, vore qvalificerad att intaga den lediga plstsen i lånekansliet. I öfverensstämmelse med denna åsigt och enär, enligt 1 mom. 43 af gällende bankoreglemente, afullmäktige böra, med fåstadt afseende på verkets fördel, till kommissarie utnämna den, som fullmäktige finna till den lediga platsen mest skicklig och passande, under iakttagande derjemte, att kommissarier, hvilka ega Jagkunskap, till tjenstgöring i lånekansliet varda enställdev; men 3 mom. af samma innehåller andra föreskrifter om den ordning, hvaruti bankens tjenstemän i lägre grader och i allmänhet böra befordras — serskildt anvisande det företräde, som atour och anciennetet inom verket medföra, samt det således är uppenbart, att lagstiftaren ansett olika skäl böra vara för herrar fullmäktige gällande, i fråga om utnämning till kommissaricbeställvingar veh utseende sf bankens tjenstemän öfverhufvud; och nu förekommer, i afseende å de 53:e äldsta sökeanderne, nemligen kassören Martin samt kamreraren Schätzercrantz och Muntbe, att, så vidt deras tjensteförteckningar utvisa, ingendera af dem undergått juridisk examen eller bestridt sådane göromål, hvarigenom de kunnat tillviona sig vana och insigter i de ärender, lånekansliet bar att handtägga, och, efter hvad erfarenheten visat, ingen annan af förutvarande herrar kommissarier vore till förflyttning i lånekensliet, på en gång, lämplig och remplacable å nu innehafvande plats af någon bland de öfrige, fann berr grosshandlsren sig icke kunna, med iaktiagande af verkets fördel och nuvarande behof, som vore det, för herr grossbandlaren, i egen skap af ledamot i beankostyrelsen, ojemnförligt vigtigaste intresset, någon af bemälde sökande till den ledige kommissarietjensten utnämna; hvaremot och då, af de öfrige 2:e sökanderne, sekreteraren Göthe och notarien Deutsch, hvilka båda, såsom för närvarande tillförordnade kommissarier i lånekansliet, ådsgalagt sig innehafva de egenskaper, som hos en kommissarie i nämnde kansli erfordas, — den förutnämnde, ehuru yngre inom verket, än Deutsch, Iikväl innehade äldre tour inom andra tjenstegraden, ansåg berr grossbandlaren sig böra Göthe till kommissarie utnämna och förordna. Herr Grosshandlaren Ekerman förklarade, att herr grosshandlaren, uppå de skäl herr kammarherren Rosenblad utvecklat, ansåg sig böra till kommissavie nämna kassören Martin, utan fruktan att genom denna utnämning i ringaste mån öfverträda bankoroglementets föreskrifter eller åsidosätta bankens fördel. Herr kyrkoherden Bergwall anförde: aJemte det cjag ber att få förena mig med herr grosshandlaren aSchartau, vågar jag åberopa hela den tid jag tillchört bankens öfverstyrelse, huruvida jag vetat att arespektera anciennetetsprincipen, parad med tillcräcklig skicklighet för tjenstens tillbörliga skötande. aJag stridde för denna princip vid det tilifälle, herr cgrosskandlaren Scbartau omnämnde. Jeg blef öfsverröstad — fullmäktiges majoritet tolkade då 43 såsom en gifven föreskrift för fullmäktige, att utill kommissarietjenst inom Jlånekansliet utse män med juridiska kunskaper, och en ung man blef, ctill följe deraf, framför sina, vida äldre medsökande, cbankokgassörerne, Grapengiesser och Martin, till den clediga tjensten af majoriteten uteämnd. — Vid en, någon tid derefter, inträffad ledighet till kommissaerictjenst nämnde jag, på grund häraf, den bland de ssökande med juridisk bildning, som var närmast i tour. nemligen sekreteraren Göthe — men stadnade.