Xansilet erfordras; att några lörändringar inom kommissariepersonalen sedermera icke inträffat, som undanröjt dessa svårigheter, hvilket alltså fortfarande lade hinder i vägen att, genom omplacering, fylla platsen i lånekansliet; ati sådant följaktligen icke på annat sätt kunde ske än att till kommissarie utnäzindes en person, som egde pröfvad skicklighet sam! vana och kännedom af de lånekansliets handläggning tillhörande ärender, hvilka egenskaper herr grefven fann så mycket nödvändigare under närvarande förhållanden, som handläggningen af de öfverhopande göromålen inom nämnde kansli redan påkallat tillförordoande af en femte, extra, kommissarie, samt understyrelsen, vid ett föregående tillfälle förklarat, att endast under förutsättning, det de i lånekansliet sålunda anställde fem kommissarier voro fullt skicklige att der förekommande ärender handlägga, den våda för banken och kommissarierna skulle kunna undvikas, som otvifvelaktigt blefve en följd af deras öfverhopande med göromål, dem de icke förmå med behörig ordning och noggrannhet fullgöra. Till följe häraf och enär 43 1 mom. af gällande bankoreglemente innehåller: Till tjensterne vid fullmöktiges expedition, kommissariebeställningarne och fiskalstjensterne utnämna fullmäktige, med fästadt afseende på verkets fördel samt vigten och ansvarigheten af hvardera befattningen, den bland kompetenie sökande, som fullmäktige finna till den lediga platsen mest skicklig och passande, under iaktiagande derjemte, att kommissarisr, hvilka ega lagkunskap, till tjenstgöring i kansliet varda anslällde;j men den äldste sökanden icke ådagalagt sig innehafva insigter och vana i handläggningen af så beskaffade göromål, som åligga en kommissario i Jånekansliet, ansåg herr grefven sig icke nu kunna vid utnämnande af bankokommissaris följa anciennetets-principen, då sådant vore oförenligt med verkets bästa samt göromålens behöriga skötande. Herr kammarherren Rosenblad ansåg det vara öfverflödigt för sig att mycket tillägga till den utveckling af ämnet, som egt rum under diskussionerna vid återbesättandet af de tvänne sednpast ledige kommissarie-beställningar, helst de alltför nyligen förefallit, för att hafva kunnat råka i förgätenhet. Herr kammarherren ville dock erinra, att så väl bankoreglementet som det till den lediga tjensten utfärdade ansleg utvisa, att fråga nu är om tillsättande af en kommissarietjenst i Rikets Stän-) ders bank, men icke uti någon viss afdelning deraf; att herrar fullmäktige väl egde både pligt och rätt att, med afseende å de olika egenskaper verkets redan varande kommissarier kunna innehafva, plaCeöra och omplacera dem till tjenstgöring i den afdelning eller kontor, hvarest dessa egenskaper vid hvarje förekommande tillfålle anses komma banken till mesta nytta; men att deraf ingalunda följde, att, vid tillsättande af en ledig kommissarietjenst, företrädet de sökande emellan borde bestämmas med hänseeende till deres större eller mindre lämplighet för göromålen i den afdelning, inom hvilken den kommissarie, efter hvilken ledigheten uppstått, sednast verit placerad. Denna tillsättning deremot berodde sf svaret på den frågan, hvilken af de sökande visat sig vara till kommissarie i Rikets Ständers bank. på sätt reglementets 43 G säger, mest skicklig och passande, — ett vilkor, som förutsatte den kännedom om bankoverket på det! kela, hvilken svårligen kunde vinnas utan praktisk handläggning af dess flerfalldiga detaljer och derunder samlad erfarenhet. Då vid serskilde förekommanrde ledigheter omöjligen förhållanderna kunDa vara alldeles lika, eller kunde bildas af på förhand uppgjorde former, måste det sålunda bero på hvarje fullmäktigs ipdividuella omdöme att, vid hvarje serskildt tillfälle, efter sitt bästa förstånd bestämma, hvilken af de sökande, gom bäst uppfyllde detta, så väl af reglementets bokstaf, som a! bankens sanna fördel stadgade vilkor för företräde 4ill befordran. Men äfven om den nu varande ledigheten skulle Återbesättas under förutsättning att den utnämnde Jinge sin plats i lånekansliet, vore det, i herr kammarherrens tanke, icke rätt att på förhand anse någon af de sökande, som i öfrigt gjort sig känd för duglighet, oskicklig för lånekansliets göromål, endast derföre, att hen vore i saknad af juridiskt examensbetyg. Herr kammarherren ville i sådant fell uti herrar fullmäktiges minne återkalla den, icke längesedan försvunna tid, då ibland kanslidepartementets kommissarier fanns ingen enda med egentligen praktisk juridisk bildning samt blott en, som eflagt juridisk examen, utan att under denna tid departementets göromål derföre blifvit med mindre drift och skicklighet handbafda än af den sedermera tillkomne mera allmänt juridiskt bildade personalen. Om man derjemte, å en annan sida, tog i betraktande, att banken, såsom hufvudsakligen ett räkenskapsverk, i en framtid möjligen skulle komma att sakna skicklige kommissarier för de egentliga räkenskapsärenderna, derest företräde till kommissariebeställningar skulla hestämmas ensamt med hänseende till egsnde kansliskicklighet hos de sökande, så ansåg herr kammarherren det icke vars med verkets sanna fördel öfverensstämmande att, endast på grund af betyg om undergångne juridiska examina, lemna företräde till kommissarietjensterna åt unge, i de väsendtltga bankoärenderna oerfarne män, framför äldre pröfvade sökande. Utur dessa skäl samt enär ibland sökanderne kassören Martin var äldst inom verket, och i utöfningen af de utaf honom besörjde tjenstebefattningar städse ådagalagt skicklighet, ordning och pålitlighet, drog herr kammarherren icke i betänkande att, framför de tvänne yngste, med juridiska examensbetyg försedde, sökanderne, af hvilka den ene, eller Göthe, blifvit född samma år Martin inträdt i fjenstgöring inom verket, lemna Martin företräde till den lediga kommissariebeställningen. I anledning af detta herr kammarherren Rosen blads yttrande erinrade herr grefven och ordföranr den, att bästa beviset uppå, att herrer fnilmäktige wnid kommissarietillsättningar icke fästat uteslutande afseende på kansliskicklighet, vore den sednvast skedda kommissarieutnämningen, då en utaf verkets äldre, på räkenskapssidan anställde tjenstemän, ehuru ledigheten då, likasom nu, inträffat i lånskansliet, men genom omplacering kunnat fyllas blifvit till kommissarie befordrad. Herr borgmästaren Sandblad yttrade, att som herr grefyen och ordföranden, såsom tillika inspek. terande för lånekansliet, vitsordat, hvad för herre; fullmäktige icke eller förut var obekant, att för särbmålang nafhrutne våne derstädve erordrad