ett påbud, att hela nationen skulle raka främre de-
len af bufvudet och sammanbinda resten af håret till
en hårpiska eller svans, hvadan denna nu utgör en
väsendtlig prydnad i mankönets toilett. Den hyfsas
mycket noga, förlänges genom tillsatser af löst bår
och prydes i ändan med en bandros. Gemene man
nyttjar dan att jaga undan fyrfotor, och att damma
af bord och stolar med, och då de, hvilket dock
sällan inträffar, bli uppbragte, sno de motståndarens
hårpiska om handen och slänga om hvarandra, till
dess en af de stridande skriker fram sitt cpeccavip.
— Om Chinesarnes små fötter förtäljer herr Bing-
ham ock åtskilligt. De arma barnen Jida grufliga
plågor för detta besatta mod. Deras fötter snöras
åt, så att de icke utan största svårighet kunna gå,
hvarunder de balansera sig med de små armarne och
hoppa och kräla, att de se ut som gåsungar, då
dessa, med tillhjelp af vingarne, skola springa. Frun-
timmer nyttja käpp, för att hjelpa sig fram på sina
förderfvade gångredskap.
En fransysk tidning beskärmår sig högligen öfver,
att herr Ancelot, medlem af franska akademien,
kunnat förneka sin höga bestämmelse som poet och
lärd ända derhän, att öfvertaga administrationen öf-
ver vaudeville-teatren. I detta materialismens tide-
hvarf, amenar den, askulie Orpheus sjelf icke draga
i betänkande att bli direktör öfver berr Carters mena-
geri, om han der med kunde hoppas att vinna pennin-
gar. Kunde Richelieu väl föreställa sig, att Iacademie
frangcaise en dag skulle rekrutera vaudeville-teatrarne
med direktörer, etc. erc.? (Liksom om detta herr
Ancelots steg utgjorde första beviset i våra dagar
på, att sånggudinnan trädt i tjenst hos mammon!
jeller för hvad skrifva väl dessa stora småsaksför-
fattare, månne, sina dussin pjeser, för vinningen
eller äran ?)
För öfrigt klagas öfver den förflutna veckans an-
defattiga prestationer, men man hoppades dock att
den ingående skulle bli rikhaltigare. Man beredde
sig på en dram af Madame Ancelot på Odeon,
och en ny komedi af författaren till Voyage å Pon-
toise; på Thåtre-Francais hade man ju M:lle Rachel
och Fridegonde; på opera-comique Hr Scribe; samt
vådeviljer till dussintal, och en melodram af Eugöne
Sue.
En fransk tidninz förmäler, att hotelet vid Place
Royale, som fordom beboddes af Marion Delorme,
blifvit inköpt af Victor Hugo.
Ett högst intressant arbete utgifves nu i Frankrike,
bland många mindre intressanta. Det innehåller en
mängd valda poemer från äldre och yngre tider, a!
Pannard, Beranger Desaugier m. fl. med åtföljande
melodier af Pergolese Rousseau och Måebul m.
errangerode af Colet samt teckningar af H. H. Tri
molet, Steinheil och Daubigny.
I Bremen har man nyligen för första gången gif-
vit cHugenotterne,c dock utan särdeles framgång.
Det ser ut som ödet bestämt att de, på sin Eriks-
gata öfver de Europeiska theatrarne, skulle skjuta
bresch i samtlige deres kassor. Redan andra afto-
nen var huset glest besatt, oaktadt operan var högst
brillant anordnad.
Från Hamburg skrifves att Aubers cKrondiaman-
tena har haft en lysande framgång, hvilket bör för-
nämligast tillskrifves M:lle Jazeds förträffliga utfö-
rande af Philomenas parti. cRienzi, der letzte der
Tribunena, en stor tragisx operai ö akter, musiken
af Richard Wagner, har med stort bifall blifvit gif-
ven i Dresden, och den unge Kompositören under
stormande aplåd framropad.
Petersburgarne lefva beständigt i den glada för-
boppning att erbålla en Italiensk opera; man vet
att af alla kompositioner, med undantag af de Moc-
zartska, älska Ryssarna mest de Italienska. En föl-
jetonist i Scw:rnaja Pischela anmärker: (alit för-
boppningsfullast!) aDen Italienska operan är civili-
satlonens skönaste blomma; den är en hufvudstads
förnämsta, ja, så till sägandes hufvudsekligaste pryd-
nad. Der en Italiensk opera är, der är ock välstånd,
fin bildniog och sann smak för det sköna!c Så sä.
ger Sewernaja Pischelä följetonisten!