Det står skrifvet: du, skall icke dräpa.
Har du alltid talat så der, Ambrosio? har du
aldrig förr sagt: Ögaj för öga, tand för tand,
i den tid då åldren ej ännu isat bloden uti dina
ådror? .. afbryt mig ej. Tig prest! och hör;
jag vill berätta dig en gammal historia. Det är
redan öfver sextio år sedan, man såg der på
morra sidan af ön, vid Raglione, en gubbe, så-
dan som Franceschini, en gammil qvinna, så-
dan som jag; af alla de frukter, hvarmed bim-
len välsignade deras förening, lefde en enda, en
6on, hvilken modren bäfvande offrat åt Gud från
hans spädaste ålder. Han hade redan tvenne år
varit prest, då bans fader föll för en mördares
kula,n
FE Här tystnade Paolos mor ett ögonblick; Am-
brosio var blek, och hans läppar som, konvulsi-
-viskt rörde sig, tycktes vilja tala, fastän intet ljud
hördes från hans mun. Lauretta fortfor då lång-
samt och med uttrjeksfull röst: ,Offrets make
gjorde hvad jag gör i dag: hon tog sin mans va-
pen, och som jag gick hon till sin son. Han
var vid altaret; vid altarets fot öfverlemnade
hon honom fadrens bössa, den goda bössan för-
silfrad i mineralvatten vid Restonica. Ahl! den
tiden voro männen jättar och barnen män;
samma afton var rättvisa skipad, och följande
dagen kunde den gamle Pietros enka, Ambrosio
Arrhigis moder i djup sorgdrägt åtfölja sin
mans likbegängelse.s
Nid! o min Gud! barmhertighet!, sade gub-
ben då han återfick förmåga och styrka att tala.
Qvinna, mera än sextio års samvetsqval och
tårar! ..... .
aLika mycket! hämnden först, och sedan sko-