Det står skrifvet: du, skall icke dräpa. Har du alltid talat så der, Ambrosio? har du aldrig förr sagt: Ögaj för öga, tand för tand, i den tid då åldren ej ännu isat bloden uti dina ådror? .. afbryt mig ej. Tig prest! och hör; jag vill berätta dig en gammal historia. Det är redan öfver sextio år sedan, man såg der på morra sidan af ön, vid Raglione, en gubbe, sådan som Franceschini, en gammil qvinna, sådan som jag; af alla de frukter, hvarmed bimlen välsignade deras förening, lefde en enda, en 6on, hvilken modren bäfvande offrat åt Gud från hans spädaste ålder. Han hade redan tvenne år varit prest, då bans fader föll för en mördares kula,n FE Här tystnade Paolos mor ett ögonblick; Ambrosio var blek, och hans läppar som, konvulsi-viskt rörde sig, tycktes vilja tala, fastän intet ljud hördes från hans mun. Lauretta fortfor då långsamt och med uttrjeksfull röst: ,Offrets make gjorde hvad jag gör i dag: hon tog sin mans vapen, och som jag gick hon till sin son. Han var vid altaret; vid altarets fot öfverlemnade hon honom fadrens bössa, den goda bössan försilfrad i mineralvatten vid Restonica. Ahl! den tiden voro männen jättar och barnen män; samma afton var rättvisa skipad, och följande dagen kunde den gamle Pietros enka, Ambrosio Arrhigis moder i djup sorgdrägt åtfölja sin mans likbegängelse.s Nid! o min Gud! barmhertighet!, sade gubben då han återfick förmåga och styrka att tala. Qvinna, mera än sextio års samvetsqval och tårar! ..... . aLika mycket! hämnden först, och sedan sko