open i staden, orten, länet, icke härleder eller kan
shärleda sig endast från det despotiska, otillbörliga
poch missaktande sätt, hvarpå han nu seinast be-
ahendlat Carlskrona stads ionevånare, då de voro
ptillsammans för att, under hans ledning, ieke havs
okommando, öfverlägga om en dem ensamt rörands
pangelägenhet, då en om ärendets beskeffanbet obe-
pkant person, som händelsevis inträdt, lätt kunnat
alförledas tro, att han skådat en väldig polismästare,
ahundsnusande en hop korrektionsbjon; — detta miss-
anöje har en långt äldre, djupare och allvarsammare
grund, och fick endast nu en tillfällig anledning at!
aånyo gifva sig luft; en duglig, älskad, aktad, ni-
pisk, verksara landshöfding förlåter man lätt ett
misstag, en öfverilning; en som deremot i tio år
aoupphörligen ökat sitt skuldregister, pröfvat menig-
pheternss långmodighet, missbrukat sin myndighet
ogårg efter annan, stött, förolämpat, missaktat på
palla höll — den förlåter man slutligen ingenting,
doch en siorm uppväxer, som kan hota samhällets
ogrundvalar, så framt ej menigheterna blifva öfver-
atygsde om, att det fisnes en högre makt, än t. o.
am. landshöfdingens, att det finnes rättvisa att er-
hålla äfven mot honom, att det icke är med Ko-
pRUrgens och Rognizgens vilje, som de underord
anade auktoriteisrne tillåta sig den ena exeessen
efter den andra.n
Noajaden söker derefter visa, att det är just
emedan Regeringens eget och länens väl står på
spel, om dessa styras af alltför olämplige lands-
höfdingar, som dess Red. ansett sig böra upp-
träda, och det är derföre, säger hon
p— alldeles icke af några andra motiver — som
avi numera icke blott påstå, attlandshöfdingen gjort
borätt i det eller det, behandlat den eller den sa:
pken oriktigt, o. s. v. utan att landshöfdingen, ge-
anom det sätt hvarpå han i tio år styrt läaet, och
osom ingenting i verlden tyckes kunna förmå ho-
anom att frångå ciler ändra, tydligen ådagalagt, att
phen är -alldeles--olämplig och opassande till lands-
phöfding, och att länet befinner sig I ett, om icke
pfullkomligt olyckligt, åtminstone mindre lyckligt
atillstånd, så länge Konungen låter det fortfarande
ostyras af dess nuvarande befallningshafvande.
Najadens Red. förklarar derefter, att den icke
bestrider frih. Nauckhoff hufvud och skicklighet
tilläfventyrs såsom regementschef, hofmarskalk
etc., men väl lämplighet till landshöfding, samt
Bfvergår derefter till några betraktelser öfver
befordringsväsendet i allmänhet och frih. Nauck-
hoffs utnämning till landshöfding serskildt:
pBefordringsväsendets historia i allmänhet, och
dera! följande olyckor för landet, samt sättet för
landsböfdiegeposternes besättande i synnerhet, är
icke. rågon hemlighet; erfarenheten har nogsamt
lärt, att det icke är sujetternes förtjenster, eller ve-
derbörandes på själ och kännedom grundade öfver-
tygelse om deras lämplighet, som varkar utnämnin-
gen; och mer än sannolikt är det, att förhållandet
ej eller var så vid nuvarande landshöfdingens i Ble-
kinge län beklädande med detta vigtiga embete; det
har tvertom den största sannolikhet, man kan säga
visshet, för sig, att skälen härvid voro, som så ofta
endast och allenast ekonomiska; den ruinerade re-
gementschefen och hofmannen låg i ena vågskålen,
och man kastade det stackars lediga länet i den an-
dra. Må ingen möta oss med den anmärkningen,
att vi obehörigen inblanda landshöfdingens enskilda
ekonomiska affärer i e3 offentlig undersökning om
hans qvalifikationer som landshöfding; inblandnin-
gen är härvid iegalunda obebörig, dels om detta
just utgjorde skälet för hans bafordran, dels emedan
vi våga påstå, att hvem som helst, som är till den
grad beroende af sin ekonomiska ställning, till och
med endest derigenom blir en olämplig landshöf-
ding, i följd af de obehagliga förhållanden han så-
som . möjligen mer eller mindre insolvent gäldenär
kan iråka, hvilket har helt annat att betyda för ho-
nom såsom landshöfding, än såsom enskild person;
och dels slutligen just emedan uti denna landshöf-
dingens ofördelaktiga ekonomiska ställning roten och
uppbofvet till en del är att finna till så mycket i
herr landshöfdingens sednare beteenden. De för
hållanden, hvarunder herr landshöfdingen, vid ett
visst tillfälle, nödgades lemna sin egen residens-
stad, äro ingen hemlighet, ty de utgjorde en visa i
hela landet och i allmänna tidningarne; en förtvif-
Jad ekonomisk ställniog kan väcka mycket medli-
dande för dan enskilde mannen, men sådana saker
passa icke tillhopa med det anseende landshöfdinge-
posten kräfver. Ryktena om vid riksdagarne cir-
kulerande subskriptionslistor för Blekinge läns lands-
böfding äro ej eller okända; det är ingen skam att
vara fattig, men sådant kan icke passa tillhopa
med landshöfdinge-postens anseende. — Vi sade,
att just i denna obehegliga, ofta tvetydiga ekonomi-
ska ställning, anledningen vore att finna till så myc
ket annat. Det tyckes, som hade herr landshöfdin-
gen sjelf från början insett, att under sådana förbål-
Tanden, och då han i öfrigt saknade lämpliga egen-
sksper, eller rättare lämpligt säll att i det allmänna
göra sig älskad, att eröfra folkets, länets tillgifven-
het, vore det honom icke möjligt för sig vinna den
aktning, det anseende, hans embete kräfde; han har
derföre allt sedan försökt — hvad som äfven synes
med hsns lynne mera öfverensstämmande — den o-
lämpliga vägen att genom hårdhet, sträfhet, kom-
mando ord, stolthet tilltvinga sig den respekt, des-
poten fordrar af slafven; — och detta är just raka
motsatsen till. det sätt, hvarpå en landshöfding, en
Jandsfader, mellanlänken emellan Konungen och fol-
ket, den förres ställeföreträdare hos det sednare,
bör behandla sina läntbarnp; — han har också na-
turligtvis misslyckats; folket hvarken älskar, aktar
eller ens fruktar honom, ty det känner sina rättig-
heter, och tror, att all makt — äfven en landshöf-
dings — måste hafva en gräns. Att länet härpå
sitter. omellan, som vi nyss nämnt, är ögonskenligt,
ech det måste lida allt mer och mer deraf, då lands-
höfdingen i jeamnt. stigande nu uppnått en sådan