open i staden, orten, länet, icke härleder eller kan shärleda sig endast från det despotiska, otillbörliga poch missaktande sätt, hvarpå han nu seinast beahendlat Carlskrona stads ionevånare, då de voro ptillsammans för att, under hans ledning, ieke havs okommando, öfverlägga om en dem ensamt rörands pangelägenhet, då en om ärendets beskeffanbet obepkant person, som händelsevis inträdt, lätt kunnat alförledas tro, att han skådat en väldig polismästare, ahundsnusande en hop korrektionsbjon; — detta missanöje har en långt äldre, djupare och allvarsammare grund, och fick endast nu en tillfällig anledning at! aånyo gifva sig luft; en duglig, älskad, aktad, nipisk, verksara landshöfding förlåter man lätt ett misstag, en öfverilning; en som deremot i tio år aoupphörligen ökat sitt skuldregister, pröfvat menigpheternss långmodighet, missbrukat sin myndighet ogårg efter annan, stött, förolämpat, missaktat på palla höll — den förlåter man slutligen ingenting, doch en siorm uppväxer, som kan hota samhällets ogrundvalar, så framt ej menigheterna blifva öfveratygsde om, att det fisnes en högre makt, än t. o. am. landshöfdingens, att det finnes rättvisa att erhålla äfven mot honom, att det icke är med KopRUrgens och Rognizgens vilje, som de underord anade auktoriteisrne tillåta sig den ena exeessen efter den andra.n Noajaden söker derefter visa, att det är just emedan Regeringens eget och länens väl står på spel, om dessa styras af alltför olämplige landshöfdingar, som dess Red. ansett sig böra uppträda, och det är derföre, säger hon p— alldeles icke af några andra motiver — som avi numera icke blott påstå, attlandshöfdingen gjort borätt i det eller det, behandlat den eller den sa: pken oriktigt, o. s. v. utan att landshöfdingen, geanom det sätt hvarpå han i tio år styrt läaet, och osom ingenting i verlden tyckes kunna förmå hoanom att frångå ciler ändra, tydligen ådagalagt, att phen är -alldeles--olämplig och opassande till landsphöfding, och att länet befinner sig I ett, om icke pfullkomligt olyckligt, åtminstone mindre lyckligt atillstånd, så länge Konungen låter det fortfarande ostyras af dess nuvarande befallningshafvande. Najadens Red. förklarar derefter, att den icke bestrider frih. Nauckhoff hufvud och skicklighet tilläfventyrs såsom regementschef, hofmarskalk etc., men väl lämplighet till landshöfding, samt Bfvergår derefter till några betraktelser öfver befordringsväsendet i allmänhet och frih. Nauckhoffs utnämning till landshöfding serskildt: pBefordringsväsendets historia i allmänhet, och dera! följande olyckor för landet, samt sättet för landsböfdiegeposternes besättande i synnerhet, är icke. rågon hemlighet; erfarenheten har nogsamt lärt, att det icke är sujetternes förtjenster, eller vederbörandes på själ och kännedom grundade öfvertygelse om deras lämplighet, som varkar utnämningen; och mer än sannolikt är det, att förhållandet ej eller var så vid nuvarande landshöfdingens i Blekinge län beklädande med detta vigtiga embete; det har tvertom den största sannolikhet, man kan säga visshet, för sig, att skälen härvid voro, som så ofta endast och allenast ekonomiska; den ruinerade regementschefen och hofmannen låg i ena vågskålen, och man kastade det stackars lediga länet i den andra. Må ingen möta oss med den anmärkningen, att vi obehörigen inblanda landshöfdingens enskilda ekonomiska affärer i e3 offentlig undersökning om hans qvalifikationer som landshöfding; inblandningen är härvid iegalunda obebörig, dels om detta just utgjorde skälet för hans bafordran, dels emedan vi våga påstå, att hvem som helst, som är till den grad beroende af sin ekonomiska ställning, till och med endest derigenom blir en olämplig landshöfding, i följd af de obehagliga förhållanden han såsom . möjligen mer eller mindre insolvent gäldenär kan iråka, hvilket har helt annat att betyda för honom såsom landshöfding, än såsom enskild person; och dels slutligen just emedan uti denna landshöfdingens ofördelaktiga ekonomiska ställning roten och uppbofvet till en del är att finna till så mycket i herr landshöfdingens sednare beteenden. De för hållanden, hvarunder herr landshöfdingen, vid ett visst tillfälle, nödgades lemna sin egen residensstad, äro ingen hemlighet, ty de utgjorde en visa i hela landet och i allmänna tidningarne; en förtvifJad ekonomisk ställniog kan väcka mycket medlidande för dan enskilde mannen, men sådana saker passa icke tillhopa med det anseende landshöfdingeposten kräfver. Ryktena om vid riksdagarne cirkulerande subskriptionslistor för Blekinge läns landsböfding äro ej eller okända; det är ingen skam att vara fattig, men sådant kan icke passa tillhopa med landshöfdinge-postens anseende. — Vi sade, att just i denna obehegliga, ofta tvetydiga ekonomiska ställning, anledningen vore att finna till så myc ket annat. Det tyckes, som hade herr landshöfdingen sjelf från början insett, att under sådana förbålTanden, och då han i öfrigt saknade lämpliga egensksper, eller rättare lämpligt säll att i det allmänna göra sig älskad, att eröfra folkets, länets tillgifvenhet, vore det honom icke möjligt för sig vinna den aktning, det anseende, hans embete kräfde; han har derföre allt sedan försökt — hvad som äfven synes med hsns lynne mera öfverensstämmande — den olämpliga vägen att genom hårdhet, sträfhet, kommando ord, stolthet tilltvinga sig den respekt, despoten fordrar af slafven; — och detta är just raka motsatsen till. det sätt, hvarpå en landshöfding, en Jandsfader, mellanlänken emellan Konungen och folket, den förres ställeföreträdare hos det sednare, bör behandla sina läntbarnp; — han har också naturligtvis misslyckats; folket hvarken älskar, aktar eller ens fruktar honom, ty det känner sina rättigheter, och tror, att all makt — äfven en landshöfdings — måste hafva en gräns. Att länet härpå sitter. omellan, som vi nyss nämnt, är ögonskenligt, ech det måste lida allt mer och mer deraf, då landshöfdingen i jeamnt. stigande nu uppnått en sådan