ets intresse, afvisande faktionernas anspråk ned ett lugn och en kraft, hvarpå man sedan Vashingtons tid icke sett exempel. Washington jelf har under sin långa regering knappast haft illfälle att lemna så många prof på kall oböjighet för partiberäkningar, som denne Tyler, vilken står i skuld hos intet parti för sin närvarande höga samhällsplats. Genom dessa i snart 44 år fortsatta missöden var den nya Nordamerikanska aristokratien hunnit sjunka så ohjelpligt, att någonting af den exe mer är att hoppas för Europas aristokraiska intressen. Dess undergång har tvärtom emnat en faktisk vederläggning af den Europeiska insinuationen om aristokratiens oundvikighet och ådagalagt, att detta samhällselsment både kan umbäras och utestängas, när folket nåller sig vaket och icke af isolerade intressen åter förleda sig att förbise det för alla gemensamma. Till verklig skada för Nordamerikanska penningebristen bar imedlertid, med vederviljan mot bankaristokratien följt den menin2en, att något afseende icke behöfrer fästas på ie skuldförbindelser, som serskilda förbundsstater blifvit iklädda genom den störtade bankaristokratiens förhållande. Nordamerikanska folket och dess president äro icke blinda för denna menliga verkan och vidgå den utan förbehåll, i adresser, kongressdiskussioner och tidningsartiklar; men de förutse derjemte, att misstroendet mot ett helt folks pekuniära styrka måste hafva en öfvergång, och hafva ingenting emot att den kommerciella verlden, vis af skadan, framdeles tager sig till vara för understödjandet med sina medel af någon ny Nordamerikansk aristokrati, i fall någon sådan, med glömska af framfarna öden, skulle än en gång låta förspörja sig. För närvarande finnes der ej mer någon sådan, och, när man i våra Europeiska ultrablad stundom ser de nu mera antiquerade skildringarne deraf upprepas, måste man derföre ailtid ibågkomma, att der talas om den snön som föll för ett par år sedan. Skådar man sålunda tillbaka på ursprunget och utvecklingen af den nya Nordamerikanska aristokratien och varseblifver det omedelbara frändskspsbandet emellan den och de förvirrade kreditförhållandena i Nordamerika, så försvinn2r det paradoxa i de Europeiskt ultraistiska förkastelsedomarne öfver denna aristokrati, och bånet emot densamma förenar :sig ganska harmonisk! med jemmerropen öfver det Nordamerikanska bankruttspelet. Det var en aristokrati som — misslyckades: deri låg dess första och oförlåtligaste brott. Att den, oaktadt en så klen beräkning af sin förmåga, vågade mäta sig i lyx och öfvermod med sina idealer i gamla verlden, kar sedermera icke skildras tillräckligt i svart, lika som man icke kan nog djupt brännmärka der segrande Nordamerikanska demokratiens oförskämdhet, att icke vilja godkänna sin fallnc fiendes så kallade hedersskulder. Härifrån dess: tårar io