ets intresse, afvisande faktionernas anspråk
ned ett lugn och en kraft, hvarpå man sedan
Vashingtons tid icke sett exempel. Washington
jelf har under sin långa regering knappast haft
illfälle att lemna så många prof på kall oböj-
ighet för partiberäkningar, som denne Tyler,
vilken står i skuld hos intet parti för sin när-
varande höga samhällsplats.
Genom dessa i snart 44 år fortsatta missöden
var den nya Nordamerikanska aristokratien hun-
nit sjunka så ohjelpligt, att någonting af den
exe mer är att hoppas för Europas aristokra-
iska intressen. Dess undergång har tvärtom
emnat en faktisk vederläggning af den Euro-
peiska insinuationen om aristokratiens oundvik-
ighet och ådagalagt, att detta samhällselsment
både kan umbäras och utestängas, när folket
nåller sig vaket och icke af isolerade intressen
åter förleda sig att förbise det för alla gemen-
samma. Till verklig skada för Nordamerikan-
ska penningebristen bar imedlertid, med veder-
viljan mot bankaristokratien följt den menin-
2en, att något afseende icke behöfrer fästas på
ie skuldförbindelser, som serskilda förbundssta-
ter blifvit iklädda genom den störtade bank-
aristokratiens förhållande. Nordamerikanska fol-
ket och dess president äro icke blinda för denna
menliga verkan och vidgå den utan förbehåll, i
adresser, kongressdiskussioner och tidningsar-
tiklar; men de förutse derjemte, att misstroen-
det mot ett helt folks pekuniära styrka måste
hafva en öfvergång, och hafva ingenting emot
att den kommerciella verlden, vis af skadan,
framdeles tager sig till vara för understödjandet
med sina medel af någon ny Nordamerikansk
aristokrati, i fall någon sådan, med glömska af
framfarna öden, skulle än en gång låta förspörja
sig. För närvarande finnes der ej mer någon
sådan, och, när man i våra Europeiska ultra-
blad stundom ser de nu mera antiquerade skil-
dringarne deraf upprepas, måste man derföre
ailtid ibågkomma, att der talas om den snön
som föll för ett par år sedan.
Skådar man sålunda tillbaka på ursprunget
och utvecklingen af den nya Nordamerikanska
aristokratien och varseblifver det omedelbara
frändskspsbandet emellan den och de förvirrade
kreditförhållandena i Nordamerika, så försvinn2r
det paradoxa i de Europeiskt ultraistiska förka-
stelsedomarne öfver denna aristokrati, och bånet
emot densamma förenar :sig ganska harmonisk!
med jemmerropen öfver det Nordamerikanska
bankruttspelet. Det var en aristokrati som —
misslyckades: deri låg dess första och oförlåtli-
gaste brott. Att den, oaktadt en så klen beräk-
ning af sin förmåga, vågade mäta sig i lyx och
öfvermod med sina idealer i gamla verlden, kar
sedermera icke skildras tillräckligt i svart, lika
som man icke kan nog djupt brännmärka der
segrande Nordamerikanska demokratiens oför-
skämdhet, att icke vilja godkänna sin fallnc
fiendes så kallade hedersskulder. Härifrån dess:
tårar io