fill Gud under rättens tystnad, då du kastar dig
å den heta bädden, som du fuktar med tårar,
under det du taar osammanhängande ord?
Paolo svarade ej.
Saxsta fattade Ambrosio ynglingens hand och
sade till honom med mild, faderlig röst: Min
söh, om du icke har någonting att säga dinlä-
fare, din vän, din far, så har du kanske något
ätt anförtro din själåsörjare. Om du ej har för-
troende till menniskan, så har du kanske för-
troende till den, som på himlens vägnar skän-
ker tröst i alla lidanden och heande balsam for
bvarje sår.
Och med firgret visade han horom himlen.
Paolo gjorde med hufvudet en nekande åt-
börd.
Allt detta,, fortfor den gamle presten, efter
en minuts tystnad, är slutligen kanske intet
annat än den fysiska obelåtenhet, som förbere-
der och åtföjer öfvergången från en ålder till en
annan. I alla fall är det sjukliga inbi!lringar,
hvilka mån måste jaga ifrån sig genom o kyldiga
förströelser, då bönen och studierna ej skänka
dig tillräckliga aedel dertill. Hvarföre kan du
ej oftare gå ned i dalen och blanda dig uti di-
na jemrårigas lekar och nöjen?
Jag har varit der, min far! inföll Paolo ha-
sigt, och på en gång lifvades hans öga och hy.
Förundrad öfver denna förändring, betraktade
gubben sin lärjange med oro och väntade nå-
gon bekännelse; men Paolo nedslog ögonen och
dolde ansigtet i sina händer,
Hvad vill detta säga, Yngling?, utropade gub-
ben med mera styrka, än man kunnat väcta vid
bans år, och bemödade sig förgälves att gifva sin!