fill Gud under rättens tystnad, då du kastar dig å den heta bädden, som du fuktar med tårar, under det du taar osammanhängande ord? Paolo svarade ej. Saxsta fattade Ambrosio ynglingens hand och sade till honom med mild, faderlig röst: Min söh, om du icke har någonting att säga dinläfare, din vän, din far, så har du kanske något ätt anförtro din själåsörjare. Om du ej har förtroende till menniskan, så har du kanske förtroende till den, som på himlens vägnar skänker tröst i alla lidanden och heande balsam for bvarje sår. Och med firgret visade han horom himlen. Paolo gjorde med hufvudet en nekande åtbörd. Allt detta,, fortfor den gamle presten, efter en minuts tystnad, är slutligen kanske intet annat än den fysiska obelåtenhet, som förbereder och åtföjer öfvergången från en ålder till en annan. I alla fall är det sjukliga inbi!lringar, hvilka mån måste jaga ifrån sig genom o kyldiga förströelser, då bönen och studierna ej skänka dig tillräckliga aedel dertill. Hvarföre kan du ej oftare gå ned i dalen och blanda dig uti dina jemrårigas lekar och nöjen? Jag har varit der, min far! inföll Paolo hasigt, och på en gång lifvades hans öga och hy. Förundrad öfver denna förändring, betraktade gubben sin lärjange med oro och väntade någon bekännelse; men Paolo nedslog ögonen och dolde ansigtet i sina händer, Hvad vill detta säga, Yngling?, utropade gubben med mera styrka, än man kunnat väcta vid bans år, och bemödade sig förgälves att gifva sin!