EEE rankor, appelsiner och citronträn. De varma solstrålarne spela emellan de mörkgröna bladen och liksom koncentrera sig på de guldskinande frukterza. Från detta doftande, gröna naturens kapel vandrar munken in i den stora Guds kyrka böjer sitt knä och prisar sin Gud i stilla er: sarchet. En neapolitansk corricolo. Man bör se den i dess fart, se den packad at menniskor ofvan och nedan, för och efter Det är en Titen folkmassa, som rullar här på två stora karetbjul, dragen af ett stackars kräk, som är så behbängdt med plåtar och qvastar, bjellror och helgonbilder, att det kunde tjena som en vandrande skylt för en handelsbod. Kabrioletten susar oss förbi, bort öfver den med breda lavaskifvor belagda gatan. Hvad är det för ett sällskap? hvad månne det tänker på? Kusken, med sin stora fiskarkoj slängd öfver skuldran, och med halfnakna bruna armar, svär i sitt bjerta på ångvagnen, hvilken, lätt som en svala, skjuter af bortit vigen till Portiei, förb gröna vingårdar, gungande båtar oeh lysande vilior. ; Der sitta två madammer titt vid bans sida den ena har ett förfärligt stort lindebarn, hor behandlar det som en packa utan värde; beggs madammernas tankar raötas i kyrkan: aSanct Jo seph, som kläder de nakmes, de komma båd derifrån. Ylie och linne, kjolar och tröjor är gifne åt Sanet Joseph, Madonnan och Bambino bela kyrkan var Bbehängd med. de goda kläderve det var en dägelig syn! en hel butik! i morgor skulle kläderne utdelas. Hvem får, månne, der