Inödvändigare praktiska. att bota sjuka enligt de I bästa redan bepröfvade methoder, så vidt jag icke I ville emot min öfvertygelse drifva ett fint charlataneri. Men, gom Du vet, duger jag till ingenting mindre än till Charlatan. Härmed syntes mig nödI vändigt sammanhänga skyldigheten att tillkänneagifva min förändrade ställning, på det att ingen måtte af mig begära hvad jag icke ville eller kunde prestera. I — Ått jag, detta affall oaktadt, gifvit Homeopathien rättvisa i de stycken, som min erfarenhet bekräftat, synes i Hygiea, Maj-häftet; Du kallar det, såsom m ttvist, motsägelsen. — Detta är min HH ska historia. I Att Du säger Dig fått bättre resultater af 1 1,,000000;0000005000000;000000;000000;0000002000000;000000,000000,000000 ) gran, eller, med erd uttryckt, en decillionsdel!s gran. mercur, än jag af ett hel: gran, är visserligen en i ögonen fallande olikhet, men det hevisar väl icke ländå, att jag har sett orätt, då jag funnit att ingen decilllonförtunniog är nödig. — Jag kan verkligen slädja Dig med den underrättelsen, att jag, emot din förmodan, haft den egna tur att jag aldrig i min praktik sett några svåra följder af ett eller två grans dosis i nämnde fall, det må nu ligga i sakens natur eller: bero sf tur. Deremot beklager jag Dig, som haft det missödet att med !V,,, gran Merc. viväs ådraga en slägtiog en svår mercurial-affection, utan att under loppet af 9 veckor finna något medel, som kunde häfva densamma. Det var rätt ledI samt för både läkare och patient. Det ryktet, att Du skulle vara den enda i Europa, som ännu utöfvar homeopathisk praktik, kommer åtminstone icke ifrån min uppsats i Hygies; tvirtom bar jag der yttrat mot slutet: qåterstår att nämna om sednare tiders Homeopather, emedan man från annat håll velat bringa oss på den tanken, att knappt något spår mera finnes qvar cf denna lära: hvilket är ett historiskt misstag. Det finnes nemligen utom enskilda idkare af konsten t. ex. i de fleste Europas hbufvudstäder, i Tyskland en förening af Homeopather, och Tidskriften Hygiea (utg.i Carisruhe) i hvilken vår landsman D:r Liedbeck ofta uppträdt som författare, ksn anses för dess förnämsta organ. Det är om denna nya hom. Skola, som jag sagt mig aveta för litet för att kunna taga parti mot eller med. Jag kan icke finna annat, än att jag gjort rätt uti att icke tala om hvad, jag icke kände. — Vidare har jag uti en replik till D:r Andre i Aftonbladet yttrat, att det icke är jag, men Du, D:r Liedbeck, som egentligen arbetat i Homeopathien och för dess fortkomst hos oss, och stt mitt ofvanoåmnde lilla arbete ej ens förtjente nämnas bredvid Dina. Således har jag ju hvarken ignorerat Homeopathiens tillvaro, förnekat dess verkliga värde, såvidtjag kunnat visa det, eller förglömt att rätt uppskatta Dina obestridliga förtjenster derom. Hvad vill Du mer begära af den som sjel! öfvergifvit Homeopathien? (Jag hoppas åtminstona att denna förklaring skell uppfylla hväd Du ännu ansett Dig kunna fordra af mig.) Men om jag i något aseende underkänt Homeopathiens verde som läkekonst, så må Du skrifva det på räkningen af min inskränktare insigt och erfarenhet deruti samt bristande tid, åhåga och förmåga att upptäcka dess utomordentiga finesser; men på min uppriktighet och sanningskärlek får. Du icke tvifla. Icke heller får Da misstycka, att jag, sådana stora brister oaktodt, likväl hyser en egen caöfvertygelse och till och med vågar yttra den; Du bör också taga i beräkning, att när man börjar bli gammal, fantasien förtorkar, skarpsinnigheten förslöas och att man blir mer och mer materiel, tilis man slutligen. cblir till jord igen. Du behagar således finna, att af mig är ingenting vidare att göra i denna sak. På ett ställe synes Du mig hafva förifrat Dig, och jog skulle önska att Du upplyser mig, om Du vidare skrifver mig till, hvilka de astora kraftord, på de 2 första sidorna af min uppsats i Hygiea, äro, hvilka afördomsfrie läsare af alla stånd och vilkor) försäkrats hafva funnit cbesynnerliga., Jag finner dem icke; och jag fruktar sannerligen, att om alla de der afördomsfrie af alla stånd och vilkor skuile bilda en kommitte och slå sina hufvuden ihop för att uppsamla allt det förmenta kraftiga, deraf skulle bli en tillredning, som mera skulle smaka af vatten äu kraftsoppa. Slutligen kan jag, om den myckna homeopathiska, ) och annan lärdom, kvarmed Du prydt Dina få anmärkningsr mot mig, icke säga rågot annat, än att den i mina ögon utgör ett nytt specimen på Din vidsträckta lärdom och Din bom. medicinska erfarenhet, som jag aldrig irägasatt, men väl alltid erkänt och höraktat. Deremot tyckes det mig, att Du icke lyckats att framställa hvad Du velat hafva sagt, på ett nog öfvertygande sätt, såvida Du neml. anser Dig med Ditt bref hafva bevisat oriktigheten af de resultater, hvartill jag i Hygiea uppgifvit mig hafva kommit. Åtminstone har Din bevisning icke gjort sådant intryck på mig. aMen fördomsfrie af alla stånd och vilkor torde väl ändå öfvertygas deraf, och så är ändamålet vunnet. Sist tager jag mig friheten hemstälia, om Du icke, såsom jag, tror, att allt skall vinnas med denna lärda strid, som möjligen kan vinnas, om den stadnar der den nu är. Du vicner det, att allmänheten får veta att Du med god framgång fortfar med Hemeopatbiens utöfning, såsom Du önskar; jag, att samma allmänhet underrättas, att jag icke vidare befattar mig med den saken, hvilket är mitt intresse; Homeopathieh har fått så många concessioner, så lysande upprättelse, som den genom mig kan erhålla; och allmänheten får två Lökemetboder för en; vi blifva således På alla håll utan vidare strid tillfreds. ställde, och Allmänheten dubbelt lycklig; ty bjelper icke den ena så hjelper väl den andra. Stockholm d. 4 Nov. 1842. Din tillgifne C. U. Sonden. ) Läsaren torde benäget ursäkta, att ej alla nol!orna kunnat få rum på en rad, hvilket de egentliligen skolat hafva. De höra likväl, enligt manuskriptet, tillhopa, såsom ett tal. Sättarens anm. RÄTTBGÅNGSOCH POLISSAKER. — I dag bar åter en af de, för rånet å herr RN tr polismästaren Limseiius, häktade personer, nemligen ?