Inödvändigare praktiska. att bota sjuka enligt de
I bästa redan bepröfvade methoder, så vidt jag icke
I ville emot min öfvertygelse drifva ett fint charlata-
neri. Men, gom Du vet, duger jag till ingenting
mindre än till Charlatan. Härmed syntes mig nöd-
I vändigt sammanhänga skyldigheten att tillkänneagifva
min förändrade ställning, på det att ingen måtte af
mig begära hvad jag icke ville eller kunde prestera.
I — Ått jag, detta affall oaktadt, gifvit Homeopathien
rättvisa i de stycken, som min erfarenhet bekräftat,
synes i Hygiea, Maj-häftet; Du kallar det, såsom
m
ttvist, motsägelsen. — Detta är min
HH ska historia.
I Att Du säger Dig fått bättre resultater af
1
1,,000000;0000005000000;000000;000000;000000-
2000000;000000,000000,000000 )
gran, eller, med erd uttryckt, en decillionsdel!s gran.
mercur, än jag af ett hel: gran, är visserligen en i
ögonen fallande olikhet, men det hevisar väl icke
ländå, att jag har sett orätt, då jag funnit att ingen
decilllonförtunniog är nödig. — Jag kan verkligen
slädja Dig med den underrättelsen, att jag, emot
din förmodan, haft den egna tur att jag aldrig i
min praktik sett några svåra följder af ett eller två
grans dosis i nämnde fall, det må nu ligga i sakens
natur eller: bero sf tur. Deremot beklager jag Dig,
som haft det missödet att med !V,,, gran Merc. vi-
väs ådraga en slägtiog en svår mercurial-affection,
utan att under loppet af 9 veckor finna något me-
del, som kunde häfva densamma. Det var rätt led-
I samt för både läkare och patient.
Det ryktet, att Du skulle vara den enda i Europa,
som ännu utöfvar homeopathisk praktik, kommer
åtminstone icke ifrån min uppsats i Hygies; tvirtom
bar jag der yttrat mot slutet: qåterstår att nämna
om sednare tiders Homeopather, emedan man från
annat håll velat bringa oss på den tanken, att
knappt något spår mera finnes qvar cf denna lära:
hvilket är ett historiskt misstag. Det finnes nemli-
gen utom enskilda idkare af konsten t. ex. i de fleste
Europas hbufvudstäder, i Tyskland en förening af
Homeopather, och Tidskriften Hygiea (utg.i Caris-
ruhe) i hvilken vår landsman D:r Liedbeck ofta upp-
trädt som författare, ksn anses för dess förnämsta
organ. Det är om denna nya hom. Skola, som jag
sagt mig aveta för litet för att kunna taga parti mot
eller med. Jag kan icke finna annat, än att jag
gjort rätt uti att icke tala om hvad, jag icke kände.
— Vidare har jag uti en replik till D:r Andre i
Aftonbladet yttrat, att det icke är jag, men Du, D:r
Liedbeck, som egentligen arbetat i Homeopathien
och för dess fortkomst hos oss, och stt mitt ofvan-
oåmnde lilla arbete ej ens förtjente nämnas bredvid
Dina.
Således har jag ju hvarken ignorerat Homeopathi-
ens tillvaro, förnekat dess verkliga värde, såvidtjag
kunnat visa det, eller förglömt att rätt uppskatta
Dina obestridliga förtjenster derom. Hvad vill Du
mer begära af den som sjel! öfvergifvit Homeopa-
thien? (Jag hoppas åtminstona att denna förklaring
skell uppfylla hväd Du ännu ansett Dig kunna for-
dra af mig.) Men om jag i något aseende under-
känt Homeopathiens verde som läkekonst, så må
Du skrifva det på räkningen af min inskränktare
insigt och erfarenhet deruti samt bristande tid, åhåga
och förmåga att upptäcka dess utomordentiga fines-
ser; men på min uppriktighet och sanningskärlek
får. Du icke tvifla. Icke heller får Da misstycka,
att jag, sådana stora brister oaktodt, likväl hyser
en egen caöfvertygelse och till och med vågar yttra
den; Du bör också taga i beräkning, att när man
börjar bli gammal, fantasien förtorkar, skarpsinnig-
heten förslöas och att man blir mer och mer mate-
riel, tilis man slutligen. cblir till jord igen. Du
behagar således finna, att af mig är ingenting vidare
att göra i denna sak.
På ett ställe synes Du mig hafva förifrat Dig, och
jog skulle önska att Du upplyser mig, om Du vidare
skrifver mig till, hvilka de astora kraftord, på de
2 första sidorna af min uppsats i Hygiea, äro, hvil-
ka afördomsfrie läsare af alla stånd och vilkor) för-
säkrats hafva funnit cbesynnerliga., Jag finner dem
icke; och jag fruktar sannerligen, att om alla de
der afördomsfrie af alla stånd och vilkor skuile bil-
da en kommitte och slå sina hufvuden ihop för att
uppsamla allt det förmenta kraftiga, deraf skulle bli
en tillredning, som mera skulle smaka af vatten äu
kraftsoppa.
Slutligen kan jag, om den myckna homeopathiska, )
och annan lärdom, kvarmed Du prydt Dina få an-
märkningsr mot mig, icke säga rågot annat, än att
den i mina ögon utgör ett nytt specimen på Din
vidsträckta lärdom och Din bom. medicinska erfa-
renhet, som jag aldrig irägasatt, men väl alltid er-
känt och höraktat. Deremot tyckes det mig, att Du
icke lyckats att framställa hvad Du velat hafva sagt,
på ett nog öfvertygande sätt, såvida Du neml. anser
Dig med Ditt bref hafva bevisat oriktigheten af de
resultater, hvartill jag i Hygiea uppgifvit mig hafva
kommit. Åtminstone har Din bevisning icke gjort
sådant intryck på mig. aMen fördomsfrie af alla
stånd och vilkor torde väl ändå öfvertygas deraf,
och så är ändamålet vunnet.
Sist tager jag mig friheten hemstälia, om Du icke,
såsom jag, tror, att allt skall vinnas med denna lär-
da strid, som möjligen kan vinnas, om den stadnar
der den nu är. Du vicner det, att allmänheten får
veta att Du med god framgång fortfar med Hemeo-
patbiens utöfning, såsom Du önskar; jag, att samma
allmänhet underrättas, att jag icke vidare befattar
mig med den saken, hvilket är mitt intresse; Ho-
meopathieh har fått så många concessioner, så ly-
sande upprättelse, som den genom mig kan erhålla;
och allmänheten får två Lökemetboder för en; vi
blifva således På alla håll utan vidare strid tillfreds.
ställde, och Allmänheten dubbelt lycklig; ty bjelper
icke den ena så hjelper väl den andra.
Stockholm d. 4 Nov. 1842. Din tillgifne
C. U. Sonden.
) Läsaren torde benäget ursäkta, att ej alla nol!or-
na kunnat få rum på en rad, hvilket de egentli-
ligen skolat hafva. De höra likväl, enligt manu-
skriptet, tillhopa, såsom ett tal.
Sättarens anm.
RÄTTBGÅNGS- OCH POLISSAKER.
— I dag bar åter en af de, för rånet å herr
RN tr
polismästaren Limseiius, häktade personer, nemligen ?