af morgonrodnad, panna af snö, ögon af förgät-
mig-ej, alabasterhals, svandunsbirm, elfenfingrar,
och dessutom tänder af perlor, och hår likman-
de en natt omkring er rosengårdos — intet af
alit detta förslog mot hvad han nu såg, och i
förtjusningen tappade han sin cigarr i rännste-
nen, der den låg som ett rökoffer för det skö-
naste Gud skapat, hon der med parasolletten,
den der okända damen i resvagnen.
Vagnen stannade framför gästgifvaregården,
som ligger ett stycke längre bort vid gatan,
men löjtnantens ider stannade icke i sin gång;
han hade glömt allting omkring sig och tänkte
endast på den ekända, då han väcktes ur sina
drömmar af Siliverplog, som nu adderat ut hela
sin räkning och slog sin förtjuste vär på axeln.
Adjö med dig, Frökensköld,, sade han, mvi rå-
kas när vi träffas.n
Adjö, adjö, kära bror, yttrade denne tamk-
spridd; såg du vagnen, kanske du kände
henne?
sHvem?, frågade Silfverplog; jag har inte sett
någon vagn.
Ja så, adjö med dig, återtog Frökensköld;
plycka till godt nöje; och ftamför min kompli-
mang för din fästmö.
Vännerna skildes åt, men Frökensköld skyn-
Idade att pådraga sin uniformsbonjour. Han såg
sig i spegeln, en litem rakspegel, det är sant,
men i hvilken man kuade spegla hela sin figur,
enom att bringa glaset i olika lutningar mot
horisonten. Löjnanten såg ut som en svarfvad
oek2, håret iordninglades och eylinderuret, som
edan förlidet möte stått på tre qvart till tre,
toppades i västfickan, dock så, att den med