af morgonrodnad, panna af snö, ögon af förgätmig-ej, alabasterhals, svandunsbirm, elfenfingrar, och dessutom tänder af perlor, och hår likmande en natt omkring er rosengårdos — intet af alit detta förslog mot hvad han nu såg, och i förtjusningen tappade han sin cigarr i rännstenen, der den låg som ett rökoffer för det skönaste Gud skapat, hon der med parasolletten, den der okända damen i resvagnen. Vagnen stannade framför gästgifvaregården, som ligger ett stycke längre bort vid gatan, men löjtnantens ider stannade icke i sin gång; han hade glömt allting omkring sig och tänkte endast på den ekända, då han väcktes ur sina drömmar af Siliverplog, som nu adderat ut hela sin räkning och slog sin förtjuste vär på axeln. Adjö med dig, Frökensköld,, sade han, mvi råkas när vi träffas.n Adjö, adjö, kära bror, yttrade denne tamkspridd; såg du vagnen, kanske du kände henne? sHvem?, frågade Silfverplog; jag har inte sett någon vagn. Ja så, adjö med dig, återtog Frökensköld; plycka till godt nöje; och ftamför min komplimang för din fästmö. Vännerna skildes åt, men Frökensköld skynIdade att pådraga sin uniformsbonjour. Han såg sig i spegeln, en litem rakspegel, det är sant, men i hvilken man kuade spegla hela sin figur, enom att bringa glaset i olika lutningar mot horisonten. Löjnanten såg ut som en svarfvad oek2, håret iordninglades och eylinderuret, som edan förlidet möte stått på tre qvart till tre, toppades i västfickan, dock så, att den med