varighet och sålunda blottställa äfven honom för öljderne af det obestånd, deruti gäldenären Back nam under tiden ägt tillfälle att sig försätta, så och på de af referenten anförde skäl, biträdde häradsböfdingen Södergren referentens mening. Herr assessoren Cederstråhle utlät sig hufvudsakligen sålunda: Tit. Auvurep hade, uti sin till grund för krafvet åberopade och till riitigheten erkända förbindelse, utfäst sig att, om tit. Hammarhjelm i och för dess borgen å ifrågavarande lån, 2500 Rdr Bko, skulle komma att lida någon kostnad eller förlust, densamma vid anfordran tit. Hammarbjelm honorera. Det var upplyst och ostridigt, att, sedan lånet blifvis omsatt genom afbetalning och ny revers å 2000 Rdr, löftesmännen Hammarhjelm oeh Leth mist iafria kapital-återstoden med ränta. Eaär således var ådagalagdt, att Beckman leke till fullo liqviderai lånet, utan endast derå gjor afbetalning med 500 Rdr Bio, men att deremot tit Hammarhjelm, på grund af sin borgen, fått vidkännas denr förlust, för hvilken tit. Hammarbjelm a! Anrep fordrat ersättning; samt med ordalydelsen ut Anreps förbindeise, hviiken hvarken var inskränkt till något visst skuldebref oller någon bostämd tid aller eljest innehöll förbehåll, att lånet ej finge omsättas, utan innefattade ovilkorlig ansvarighet föl tit. Hammarhjelms borgen, vore instämmende, at Anrep vore skyldig, att tit, Hammarbjelms ifrågs komne, till beloppet obestridde förlust godtgöra, gillade assessoren underrätternes beslut. Med danne ledamot isstämds herr assessor Örbom oeh hofrätts. rådet Segerheim. Hofrättens dom utfärdades såle des enliat assessor Cederstråhles mening. Tit. Anrep fu!lföljde saken hos Kongl. Maj:t, un: der uppregande af hvad han förut anfört, och yrkan de, att käromålet måtte ogillas. Nedra revisionens ledamöter, revisionssekreterarer Hoffstedt, t. f. revisionssekreterarne, hofrätts-asses sorerns Iggeström och Qvensel, yttrade: som Anrej icke bestridt, det hans den 41 Januari 1838 utgifne förbindelse, att bålla svarenden skadeslös för der kostnad och förlust denne sistnämnde kunde kom ma att lida i fö!jd af ingången horgen för ett aftit Beckman hos krigs kollegium utur passevolans-kas san erhållet lån å 2500 Rdr Bko, haft afseende i det lån till detta belopp, hvilket Backman, enlig kollegii beslut den 23 Febr. nämnde år, från gsmit mötespassevolans-kassan bekommit; alltså och enä; den omständighet, att lånet vid förfallotiden ick blifvit af Beckman till fullo guldet, utan, efter van ligheten, fått omsättas genom afbetalning till !;:de af kapitalet samt mot nytt, med samma löftesmän: borgen försedt, skuldebref för återstoden. desto min dre kan, på sätt Anrep påstått, för honom leda til befrielse från kans i omförmälde måtto ovilkorlige: åtagaa ersättningsskyldighet, som Anrep hvarkel dervid fästat förbud mot så beskaffad omsättning a lånet eller ens visat laga anledning dertill, att hai derigeonom kommit att stadna i vidsträcktare ansva righet, än om hela lånet genast, då det förföll, ho gäldenären blifvit utsökt; samt Anrep icke haft nå got att erinra moi beloppet af den utaf vederpartei fordrade ersättning, tillstyrkte nedre revisionen i un derd., att hofrättens dom måtte varda gillad. Uti högsta domstolen utläto sig de fleste ledamöter justitieråderne Templander, Isberg, Backman, gre! ve Snoilsky, grefve G. A. Sparre och af Rolen, at då Anreps ifrågakomne förbindelse endast innefatta de åtagande att hålla Hammarbjelm skadeslös fö den kostnad och förlust, denne sistnämnde kund komma att lida i följd af ingånger borgen för ett a Beckman hos krigs-kollegium erhållet lån å 250 Rdr Bko, samt omförmälda lån blifvit infriadt, uta: att visadt vore, des Hammarhjelm, i följd af sin fö berörde lån tecknade borgen, fått vidkännas någo: förlust eller kostnad; alltså och då Anreps före nämnde förbindelsa icke må utöfver dess ordalydels tillämpas uti förevarande tvist, der fråga var om el annan af Hammarhjelm tecknad borgen, ogillad högsta domstolens nämnde ledamöter, med ändring af kofrättens och underrättornes domar, det emo Anrep anställda käromålet. Denna mening blef således högsta domstoiens dom ty endast justitierådet, grefve Carl Sparre biföll ne dre revislonens bsitänkande. I de flesta fall skall säkert den inskränkand tolkning, högsta domstolen här gifvit åt under horgensmannens förbindelse, innefatta -en orätt visa mot hufvudborgensmannen, emedan sådan förbindelser icke mar och mean emellan tagas så inskränkt förståud, utan vanligen, der ej an norlunda blifvit uttryckligen bestämdt, förstås så att man låter låntagarn försöka hvad han förmå för att afbetala lånet, och först när han är in solvent håller sig till underbergensmannen. Ock så innefattar den här ifrågavarande förbindelse: till underborgen icke annat än en s. k. enke borgen, hvilken icke kunnat utsökas förr än lån tagarn först blifvit sökt och borgensmannen förlust derigenom utrönt. Då afsigten med tolk ning af privatas aftal icke är att göra någo viss åsigt om dem gällande utan att träffa dera mening, som afialet ingått, så hade i derna sak efter vår tanka, bordt tagas i betraktande, huru vida omsättning a! ifrågavarande lån var brukli och huruvida underborgensmannen lidit någo; förlust derigenom att låntagarn icke forcerade alt på en gång inbetala hela lånet. Ty en un derborgen ger alltid presumtion der om, att un derborgensmannen varit den, som egentligen ve lat ikläda sig äfventyret för lånet (såsom borgens ns ————t———— s—— mo E—EEENEÖL LL E—--———-—NE