mm— ———reermnmnm mn ee MM— gjordes mig, voro de än aldrig så fördelaktiga. Jag vet icke, om min far skrifvit till Frankrike och beklagat sig deröfrer, och om man, i välmening, brukat en list, för att förmå mig till en förenizg efter hans tycke, men fick ett bref från min förtrogna vän, att min son lefde och uppfostrades i ett kloster, men att min make var död. Efter många, i hemlighet utgjutna tårar, låt jag ändtligen, efter sju års envist nekande, af min far öfvertala mig, att räcka min band åt kapten, sedermera öfverste Y...,. med hvilken jag Hade tre söner och en dotter, af hvilken blott den sistnämnda lefver. Öfversten var rik, men han blef på sednare åren spelare, hvarigenom han förstörde större delen af vår förmögenhet, så att, vid hans död, endast en måttlig summa var öfrig, på bvars lilla ränta jag och min dotter nu nödgades lefva, om icke Bosalie ädelmodigt bjudit oss sitt hus och sitt bord. O, min son! mitt älskade barn! så är då du mig återgifven efter tjugunie år af saknad och fåfäng längtan efter dig! Och din far, din stackars far! — äfven han har då fallit ett oskyldigt offer för dessa barbarer. Men du sade att han var gift och hade tre söner, blott några år yngre, äm du? Säkert har man gjort honom samma tjenst, som mig, nemligen att för honom berätta min död, ty aldrig hade han annars ingått en ny förening. — Nej — han var ingen hycklare, irgen bef. Hans religiösa känsla, bans samvete skulle ha förbjudit honom att begå en sådan synd. Förmodligen har han, långt efteråt, fått vets, att jag lefde och vistades i Sterge. Nä älskar åtminstone mitt bjerta att lösa denna gåta.v Det blef vid denna gissning, och först långt derefter fick öfverstinnan veta, att hon gissat rätt. Nu öfverlemnade hon sig endast åt glädjen att hafva återfunnit sin son, den hon visserligen icke kunde erkänaa som sådan inför verldens ögon, men åt hvars egande bon icke desto mindre gladde sig. Det behöfs väl icke säga, att språkmästarens vistande på friherrinnans gods nu blef förlångdt från Veckor ill månader. Inom ett par dagar hade de förstått hvarandra, och redan, straxt på nyåret 1794, firade den rika damen sitt giftermål med den fattiga ofrälsemannen, till förvåning och fasa för hela ortens högmodiga aristokrater. Men hvad brydde hon sig derom, då hon var outsögligt lycklig vid sidan ar