mand sågo sig om — det var tanten, öfverstinnan hade smugit sig bakom dem. Min son! min sor! ropade denna och föll främlingen om halsen. eJa, du är min som, ty ingan anoan på jorden kan ega detta smycke. O! berätta, berätta . . . o Hon kunde icke fortfara. Man förde henne i ett annat rum, och sedan hon blifvit någorlunda lugnad, upprepade Armand för henne allt hvad han nyss berättat för Rosalie.. Sedan han slutat, föll hon honom om halsen och höljde honom med kyssar och tårar, bvarefter hon sade: aJa, du är min son, oeh jag skall med några få ord öfvertyga dig derom. Min far var vid legationen i Paris, dit jag, som enda barnet, var homom följaktig. Jag var ungefär sjutton år, då Jag gjorde bekantskap med en ung officer af protestantisk familj. Vi älskade hvarandra, men min far, hvilken hoppades att snart få återvända till Sverge, och var mycket ärelysten och mycket rik, ogillade vår kärlek, emedan han hade helt andra aftigter med mig. Imedlertid förmådde ingen i verlden öfvertala mig och min älskare att afstå från hvarandra, och då vi ej på vanliga vägar kunde må vår önskans uppfyllande, gifte vi oss i hemlighet.p eLyckan gymnade i så måtto vårt företag, att min far, några månader dorefter, blef återkallad till Sverge, men som det var blott på obestämd tid, lemnade han mig qvar, heldst som han trodde, att förbindel. sen mellan mig och min älskare var brutem, ty v hade så klokt tillställt. Den familj, I hvars vård han lemnade mig, hade jag lättare att bedraga, är min vaksamme far, och så njöt jag en längre tic sötman af en förstulen sällhet. Efter ett halft å återkom dock min far, just då jag, ett par daga; förut, bade gifvit lifvet åt en son. Frun, i hvars hus jag var, kände hemligheten, men hon dolde der för min far, hvilken vsar kommen till Paris endas för att ställa sina affirer i ordning, men återvände efter några veckor och tog mig med sig. Sorgen höll på att göra mig vansinnig, då jag nödgades !emna min make och min son, hvilkem blifvit på ett listigt sätt öfverlemnad till ett munkkloster i Psaris, jag visste icke hvilket. Småningom hemtade jag mig dock och min belsaförbättrades, men jag afslog, Ii min fers stora harm, alla giftermålsanbud, som