rades i detta blad. Vi anmärke med nöje, att förläggaren i denna upplaga låtit omarbeta texten, som i den förra var ett fullkermligt pecorale, så att man t. ex. numera icke återfinner såsom beskrifning på sillen, att den träffas mest i Nordsjön, men äfven träffas insaltad i alla Europas länder, o. s. v. Äfven koloreringen är i den andra upplagan mera vårdad, och priset 3 Rdr Bko, i förhållande till planchernas mängd, utomordentligt billigt. — Hos samme förläggare har utkommit en iiter duodesupplaga af Frithiofs Saga till 39 sk. bko. Detta arbete är så kändt af ung och garaal, att vi endast hafve att nämna, att editionen är vacker, ehuru stilarne i finaste laget. Frejas gårdagsnummer innehåller en berättelse och korrespondens ifrån år 4814, som är ett af dessa verkligen kostbara historiska bidrag, hvilka kunna förtjena den benämningen, som en viss bibliotheksvaktmästare en gång gal åt en gammal rulle med papper: kom hundra år blir det bär ett manuskrifi. Ianehållet är korteligen följande: Man vet, att ibiand de första inrättningar som gjordes efter H. M. Konungens hitkomst till Sverge, var föreskriften om de s. k. enskilda och icke offieielia, d. v. s. hemliga veckorapporterna ifrån Landsböldingarne till Statsministern för utrikes ärenderna, hvari de borde yttra sig om alit hvad i länet passerade, om någonting mytt afhörder, em personer som reste derigenom, om individers och folkets sinnesstämning, 0. S. V. och hvilka ännu fortfara. Man kan väl tänka, att då i ena provinsstad ofta ingenting egentligt nytt passerar på flera veckor, skulle Landshöfdingarne imellaråt vara i förlägenhet om hvad de skulle berätta. Imedlertid hade Landshöfdingen i Linköping, Grefve Cronstedt, uti ctt a! sina bref, under det dåv. Kronprinsen vistades i Norrige under kriget, berättat om ett rykte, att ett röfvarband skulle uppehålla sig på gränsen till Calmar län ech att han ämnade låta allmogen hålla skallgång till dess upptäckande. ( anledning häraf anlände kort derefter ett bref till Grefve Cronstedt, från H. K. H. Kronprinsen, dateradt Fredrikssiad den 12 Augusti 18414, lydande sålunda: : aVälborne Grefve och Landshöfdinge J. A. Cronstedt! Till min kunskap har kommit, att i Edert län et: röfvareband samiat sig och att det redan stiger till ett antal af aderton personer. Jag har befallt min Adjutant, Majoren Friherre Otto Mörner, att begifva sig till Eder för att inhemta alla nödiga upplysningar i detta mål. Femtio lifgrenadierer, utsökt bland de raskaste och starkaste, afgå härifrån i marche forcee till Östergöthland, I skolen nyttja dem att vidmakthålla ordningen och skydda de fredliga inbyggarne, hvilkas lugn aldrig bliifvit störd! om polisens vaksamhet förekommit en sådan rötvareflocks uppkomst. Ifall 50 manicke skulle synas Eder tillräcklige, hafven J att vända Eder till Regeringen, som genom Constitutionen, hvarje medborgares skyddsmur, erhållit rättighet att taga Dö: diga mått för deras säkerhet, och J skolen, om dei så påfordras, äska hela länets beväring. J hafven att åt Friherre Mörner lemna alla de upplysningar, som han iskar å mina vägnar. Det är uti Korungens namn och på Hans höga befallning som jeg villskrifver. Eder. Fredrikstad den 42 Aug. 1814. Undert: CARL JOHAN. Samtidigt härmed skref äfven EH. K. H. Kronprinsen till Justitie Statsministern, Grefve Gyllenborg, sem erhöll en afskrift af förestående bref. Justitie Statspainistern underrättades häri tillika om Konungens afsigt, att en oordning med det första måtte hämmas, som kunde blifva af ett farligt efterdöme, eeh att det borde förfaras, efter konstitutionens föreskrift och hela lagens stränghet emot röfrarne, ufan afseende på person eller dess värdighet. Imedleriid blef slutet härpå, att berget födde en råtta, såsom fabeln säger. Grefve Cronstedt inberSttade neml. vidare den 2 Aug., att efter de noggrannaste undersökningar i den socken der röfrarne skulle finnas, anledningar icke förekommit, som kunnat lemna någon grund för ryktet: att detta egentligen lärer blifvit kringspridt af bars och käringar, att endast en kaka bröd och en hästhud blifvit stulna hos en torpare, och att ingen enda menniska uppgifvit sig hafva sett några obekanta: personer, äfvensom att ryktet numera helt och hållet upphört. Uti ett annat bref förklarar Landshöfdingen, att han endast bade inrapporterat om ryktet, till följd af gifna föreskrifter. Eommentarier anse vi öfverflödiga. NN X—X—X——— (laföres på begäran.) Till Redaktionen af Aftonbladet! Mad anladnine af dan I Aftanhladat nvyligan in.