rades i detta blad. Vi anmärke med nöje, att
förläggaren i denna upplaga låtit omarbeta tex-
ten, som i den förra var ett fullkermligt peco-
rale, så att man t. ex. numera icke återfinner
såsom beskrifning på sillen, att den träffas mest
i Nordsjön, men äfven träffas insaltad i alla Eu-
ropas länder, o. s. v. Äfven koloreringen är i
den andra upplagan mera vårdad, och priset 3
Rdr Bko, i förhållande till planchernas mängd,
utomordentligt billigt.
— Hos samme förläggare har utkommit en
iiter duodesupplaga af Frithiofs Saga till 39 sk.
bko. Detta arbete är så kändt af ung och gara-
al, att vi endast hafve att nämna, att editio-
nen är vacker, ehuru stilarne i finaste laget.
Frejas gårdagsnummer innehåller en berättelse
och korrespondens ifrån år 4814, som är ett af
dessa verkligen kostbara historiska bidrag, hvilka
kunna förtjena den benämningen, som en viss
bibliotheksvaktmästare en gång gal åt en gam-
mal rulle med papper: kom hundra år blir det
bär ett manuskrifi.
Ianehållet är korteligen följande:
Man vet, att ibiand de första inrättningar
som gjordes efter H. M. Konungens hitkomst till
Sverge, var föreskriften om de s. k. enskilda och
icke offieielia, d. v. s. hemliga veckorapporterna
ifrån Landsböldingarne till Statsministern för ut-
rikes ärenderna, hvari de borde yttra sig om
alit hvad i länet passerade, om någonting mytt
afhörder, em personer som reste derigenom, om
individers och folkets sinnesstämning, 0. S. V.
och hvilka ännu fortfara. Man kan väl tänka,
att då i ena provinsstad ofta ingenting egentligt
nytt passerar på flera veckor, skulle Landshöf-
dingarne imellaråt vara i förlägenhet om hvad
de skulle berätta. Imedlertid hade Landshöf-
dingen i Linköping, Grefve Cronstedt, uti ctt a!
sina bref, under det dåv. Kronprinsen vistades
i Norrige under kriget, berättat om ett rykte,
att ett röfvarband skulle uppehålla sig på grän-
sen till Calmar län ech att han ämnade låta all-
mogen hålla skallgång till dess upptäckande.
( anledning häraf anlände kort derefter ett bref
till Grefve Cronstedt, från H. K. H. Kronprin-
sen, dateradt Fredrikssiad den 12 Augusti 18414,
lydande sålunda: :
aVälborne Grefve och Landshöfdinge J. A. Cronstedt!
Till min kunskap har kommit, att i Edert län et:
röfvareband samiat sig och att det redan stiger till
ett antal af aderton personer. Jag har befallt min
Adjutant, Majoren Friherre Otto Mörner, att begif-
va sig till Eder för att inhemta alla nödiga upplys-
ningar i detta mål. Femtio lifgrenadierer, utsökt
bland de raskaste och starkaste, afgå härifrån i
marche forcee till Östergöthland, I skolen nyttja
dem att vidmakthålla ordningen och skydda de fred-
liga inbyggarne, hvilkas lugn aldrig bliifvit störd!
om polisens vaksamhet förekommit en sådan röt-
vareflocks uppkomst. Ifall 50 manicke skulle synas
Eder tillräcklige, hafven J att vända Eder till Re-
geringen, som genom Constitutionen, hvarje med-
borgares skyddsmur, erhållit rättighet att taga Dö:
diga mått för deras säkerhet, och J skolen, om dei
så påfordras, äska hela länets beväring. J hafven
att åt Friherre Mörner lemna alla de upplysningar,
som han iskar å mina vägnar. Det är uti Korun-
gens namn och på Hans höga befallning som jeg
villskrifver. Eder.
Fredrikstad den 42 Aug. 1814.
Undert: CARL JOHAN.
Samtidigt härmed skref äfven EH. K. H. Kron-
prinsen till Justitie Statsministern, Grefve Gyl-
lenborg, sem erhöll en afskrift af förestående
bref. Justitie Statspainistern underrättades häri
tillika om Konungens afsigt, att en oordning
med det första måtte hämmas, som kunde blifva
af ett farligt efterdöme, eeh att det borde förfa-
ras, efter konstitutionens föreskrift och hela la-
gens stränghet emot röfrarne, ufan afseende på
person eller dess värdighet.
Imedleriid blef slutet härpå, att berget födde
en råtta, såsom fabeln säger. Grefve Cronstedt in-
berSttade neml. vidare den 2 Aug., att efter de
noggrannaste undersökningar i den socken der
röfrarne skulle finnas, anledningar icke förekom-
mit, som kunnat lemna någon grund för ryktet:
att detta egentligen lärer blifvit kringspridt af
bars och käringar, att endast en kaka bröd och
en hästhud blifvit stulna hos en torpare, och
att ingen enda menniska uppgifvit sig hafva sett
några obekanta: personer, äfvensom att ryktet
numera helt och hållet upphört. Uti ett annat
bref förklarar Landshöfdingen, att han endast
bade inrapporterat om ryktet, till följd af gifna
föreskrifter. Eommentarier anse vi öfverflödiga.
NN X—X—X———
(laföres på begäran.)
Till Redaktionen af Aftonbladet!
Mad anladnine af dan I Aftanhladat nvyligan in.