sitt arbete utgifvit. Det slutar med ordet Be-
ysridande, och upptager 558 sidor i oktaf, med
en redig ech läslig stil. Vi ämna ieke här ingå
i en utförlig oeh nagelfarande recension af detta
arbete, och åtnöja oss således med ett par all-
minn: reflexioner, emedan den rätta kritiken
tillkommer under nyttjandet. Vi nämne således
endast, att definitionerna i allmänrbet synas 0s3
klara och ofta skarpsinniga, äfvensom Författa-
ren försatt med en rikedem af synonymer eller
till betydelsen närbeslägtade ord. Deremotanse vi
arbetet behäftadt med ett fel i sjelfva planens
ekonomi, som visserligen är afsigtligt, enär För-
fattaren i företalet redogjort derför, men imed-
lertid synes vara ett verkligt fel, emedan boken
derigecom blir betydligt dyrare. Sålunda til
exempel gilla vi väl, att Författaren äfven an-
tagit provincialisraer, så vidt han kunnat samala
sådan:, men deremot synes det icke fullt rao-
tiveradt, att äfven införa namn på ett obegrän-
sadt antal härader, socknar, strömmar, berg,
vikar, e. s. v: Författaren påstår, att de, ehuru
i sjslfvå verket tillhörande geografiens område,
likvå! äfven linguistiskt tillhöra vårt språk. Rä-
sonen bärför förefaller oss icke rätt klar. Det
är gemligen svårt nog att inse hvad språket
egentligen har att göra med ett sådant nomen
proprium, som t. ex. Barkeryd, och hvad det
angår ett Svenskt lexikon, att deita Barkeryd
är en socken i Småland, Tveta härad, Jönkö-
pings lär och Wexiö stift, 21, mil SO. från Jön-
köpings stad:. På samma sätt skulle vi hem-
ställa, kuruvida katalogen på alla möjliga frun-
timmörs- och karlnamn med utsatta namns-
dagar i almanachan, äfven der de äro lånade
fråa utländskt språk, fullt försvarar sin plats i
en speciell Ordbok öfver svenska språket, och
om icke, genom upptagandet af dessa båda klas-
ser utat nomira, arbetet endast ökas i volym,
utan att på samma gång ökas med ett motsva-
rande värde. Mer än behöfligt vidlyftig tyckes
Förl. äfven hafva varit i upptagandet och för-
klärandet af en hop derivater och sjelfgörliga
sammansättningar; så till exempel skulle väl
Bafkokommissarien, Bankokamrer,, Bankokas
söra, åtminstone kunnat affirdas med en hänvis-
ning till orden Kommissaries, Kassöre och
pKamrer,, heldst då Förf. ändå, oaktadt sitt för-
sök att definiera dessa olika befattningar, slutli-
gen nödgats adressera läsaren till Bankoregle-
mentet. Förf. har för öfrigt här varit något in-
konseqvent, då han helt och hållet uteglömt
Bankobokhållare, Bankerevisor och Bankosekre-
ferare. Ordet Bankopunsch — som också är ett
ord — saknas här äfven, ehuru det väl mer än
alla de föregående behött sin förklaring, då ex
såidax säkerligen ieke står att vinna i någo:
Bankoreglemente. Vi hoppas, att Författaren
eke misstycker dessa belt oskyldigt framkasta:-
de anmärknigzgar; vi äro de första att erkänna
det ingenting är lättare än att i fall, som detta
hitta på ett eller annat ämne för klander, mer
att det å andra sidan är svårare, än man före-
ställer. sig, hvilken icke sjelf försökt på saken,
att vara endast något så när fullkomlig vid ett
verk, der man mnödgas upptaga och bearbeta ett
alldeies nytt och obrukadt fält. Också kunna
vi icke nog uppmana Förf. att oförtrutet fort-
sätta och boktryckaren att trycka detta arbete,
ör hvilket — hvad smärre brister eller misstag
det än må anses ega — alla de, hvilka imtre:s-
sera sig för sitt moderimiål, utan tvifvel skols
i sidsta instansen vara ganska tacksamma. Fö-
fattaren har, efter sin plan, att lemna ett iute-
slutande mån ordförklarande arbete; icke ett,
likt Ihbres Glossarium, för språkets derivation
redogörande, egmat en serskild uppmärksamhet
äfven kt svenska fraseolegien, och han har häri,
enligt vår tanka, utvecklat mycken sparpsinnig-
het och intimitet med språkets inre genius.
Derjemte är hvarje ords uttal särskildt anfördt,
Kfvensora accentuationen i öfverensstämmelse med
ädre antagna reglor. Hvad uppgift om genera,
deklinationer, konjugatiorer o.d. beträffar, kun-
de väl anföras ett och annat exempel, der tan-
karna ännu befinna sig något delade; men i den
förbistring, som serdeles i fråga om ordens ge
nera är rådande i vårt språk, är det alltid bättre
att åtminstone ega någen ultalad opinion till
stöd för sitt eget omdöme, än att sväfva i den
fullkomligaste tvekan om hvad man bör antaga
eller icke. Den som först bryter isen och sti-
ger fram med något positivt härutinnan, blir en
auktoritet, der tiliförene ingen fanns, och herr
A. har för öfrigt genom sina mångfaldiga litte-
rära arbeten utan tvifvel förvärfvat rätt att vars
det så godt, som hvilken annan som heldst.
— På bokhandlaren Bagges förlag har utkom-
mit andra upplagan af Bilder ur naturen; en
gåfva till gode barn, hvaraf första upplagan ut-
a Le -. JR