sitt arbete utgifvit. Det slutar med ordet Beysridande, och upptager 558 sidor i oktaf, med en redig ech läslig stil. Vi ämna ieke här ingå i en utförlig oeh nagelfarande recension af detta arbete, och åtnöja oss således med ett par allminn: reflexioner, emedan den rätta kritiken tillkommer under nyttjandet. Vi nämne således endast, att definitionerna i allmänrbet synas 0s3 klara och ofta skarpsinniga, äfvensom Författaren försatt med en rikedem af synonymer eller till betydelsen närbeslägtade ord. Deremotanse vi arbetet behäftadt med ett fel i sjelfva planens ekonomi, som visserligen är afsigtligt, enär Författaren i företalet redogjort derför, men imedlertid synes vara ett verkligt fel, emedan boken derigecom blir betydligt dyrare. Sålunda til exempel gilla vi väl, att Författaren äfven antagit provincialisraer, så vidt han kunnat samala sådan:, men deremot synes det icke fullt raotiveradt, att äfven införa namn på ett obegränsadt antal härader, socknar, strömmar, berg, vikar, e. s. v: Författaren påstår, att de, ehuru i sjslfvå verket tillhörande geografiens område, likvå! äfven linguistiskt tillhöra vårt språk. Räsonen bärför förefaller oss icke rätt klar. Det är gemligen svårt nog att inse hvad språket egentligen har att göra med ett sådant nomen proprium, som t. ex. Barkeryd, och hvad det angår ett Svenskt lexikon, att deita Barkeryd är en socken i Småland, Tveta härad, Jönköpings lär och Wexiö stift, 21, mil SO. från Jönköpings stad:. På samma sätt skulle vi hemställa, kuruvida katalogen på alla möjliga fruntimmörsoch karlnamn med utsatta namnsdagar i almanachan, äfven der de äro lånade fråa utländskt språk, fullt försvarar sin plats i en speciell Ordbok öfver svenska språket, och om icke, genom upptagandet af dessa båda klasser utat nomira, arbetet endast ökas i volym, utan att på samma gång ökas med ett motsvarande värde. Mer än behöfligt vidlyftig tyckes Förl. äfven hafva varit i upptagandet och förklärandet af en hop derivater och sjelfgörliga sammansättningar; så till exempel skulle väl Bafkokommissarien, Bankokamrer,, Bankokas söra, åtminstone kunnat affirdas med en hänvisning till orden Kommissaries, Kassöre och pKamrer,, heldst då Förf. ändå, oaktadt sitt försök att definiera dessa olika befattningar, slutligen nödgats adressera läsaren till Bankoreglementet. Förf. har för öfrigt här varit något inkonseqvent, då han helt och hållet uteglömt Bankobokhållare, Bankerevisor och Bankosekreferare. Ordet Bankopunsch — som också är ett ord — saknas här äfven, ehuru det väl mer än alla de föregående behött sin förklaring, då ex såidax säkerligen ieke står att vinna i någo: Bankoreglemente. Vi hoppas, att Författaren eke misstycker dessa belt oskyldigt framkasta:de anmärknigzgar; vi äro de första att erkänna det ingenting är lättare än att i fall, som detta hitta på ett eller annat ämne för klander, mer att det å andra sidan är svårare, än man föreställer. sig, hvilken icke sjelf försökt på saken, att vara endast något så när fullkomlig vid ett verk, der man mnödgas upptaga och bearbeta ett alldeies nytt och obrukadt fält. Också kunna vi icke nog uppmana Förf. att oförtrutet fortsätta och boktryckaren att trycka detta arbete, ör hvilket — hvad smärre brister eller misstag det än må anses ega — alla de, hvilka imtre:ssera sig för sitt moderimiål, utan tvifvel skols i sidsta instansen vara ganska tacksamma. Föfattaren har, efter sin plan, att lemna ett iuteslutande mån ordförklarande arbete; icke ett, likt Ihbres Glossarium, för språkets derivation redogörande, egmat en serskild uppmärksamhet äfven kt svenska fraseolegien, och han har häri, enligt vår tanka, utvecklat mycken sparpsinnighet och intimitet med språkets inre genius. Derjemte är hvarje ords uttal särskildt anfördt, Kfvensora accentuationen i öfverensstämmelse med ädre antagna reglor. Hvad uppgift om genera, deklinationer, konjugatiorer o.d. beträffar, kunde väl anföras ett och annat exempel, der tankarna ännu befinna sig något delade; men i den förbistring, som serdeles i fråga om ordens ge nera är rådande i vårt språk, är det alltid bättre att åtminstone ega någen ultalad opinion till stöd för sitt eget omdöme, än att sväfva i den fullkomligaste tvekan om hvad man bör antaga eller icke. Den som först bryter isen och stiger fram med något positivt härutinnan, blir en auktoritet, der tiliförene ingen fanns, och herr A. har för öfrigt genom sina mångfaldiga litterära arbeten utan tvifvel förvärfvat rätt att vars det så godt, som hvilken annan som heldst. — På bokhandlaren Bagges förlag har utkommit andra upplagan af Bilder ur naturen; en gåfva till gode barn, hvaraf första upplagan uta Le -. JR