mman sofvit och vakat turvis. Amman, nästan lika
bedröfvad, som modren sjelf, emedan hon förutsåg,
det hon skulle förlora en god tjenst, satte sig nu
på en pall vid vaggan, midt emot friherrinnan, och
så sutto de en stund tysta, hvarunder den sköna
enkan åter upptog tråden af sin afbrutna tabkegång.
aMin stackars far! suckade hon ännu en gång.
cHan skulle då icke få lefva, för att njuta frukterna
af den uppoffring, jag gjorde för hans sällhet. —
Uppoffring! — ett underligt ord, då det sammanpa-
ras med min dåvarande belägenhet. Hvad hade väl
jag, ståckars flykting, att uppoffrå? — Den alltför
måttliga summa; min far medförde från fäderneslan-
det, var svart slut, heldst då alla penningeremisser
från vår dervarande kommissionär, hvilken hade upp-
drag att förvandla hus, möbler och allt i reda pen-
ningar, uteblefvo, I anseende till de tilltagande oro-
ligheterna. Borde jag icke vara tacksam, för att den
rike Svensken, i Hvars hus vi funno en fristad, efter
sin mors död, som kort derpå inträffade, erbjöd mig
sin hand och tillika med den alla sina skatter? —
Min far önskade detta parti, och min stackars Gu-
staf, den goda menniskan, åtnöjde sig med de käns-
lor af vänskap och tacksamhet, jag kunde egna honom,
efter min uppriktiga förklaring, attjag ej kunde skänka
bonom kärlek. Kärlek - - - 0! — jag har blott äl-
skat en man, och jag känner, att jag skulle kunna
älska honom ännu. — Hvad säger jag? ... Har
jag icke afsvurit den religion, som utgjorde det enda
föreningsbandet mellan mig och honom? — Säkert
skola vi aldrig återse hvarandra. Hvem vet, om
han icke var bland antalet af de olyckliga offer, som
föllo för guillotinen!
Friherrinpan blickade härvid åter på barnet, hvil-
ket under några minuter uteslutande tog bennes
uppmärksamhet i anspråk. Då det, efter en häftig
attack, å nyo låg stilla och tycktes slumra, försjönpk
hon åter i sina betraktelser. .
aJag undrars, tänkte hon, com denne Fransman