mman sofvit och vakat turvis. Amman, nästan lika bedröfvad, som modren sjelf, emedan hon förutsåg, det hon skulle förlora en god tjenst, satte sig nu på en pall vid vaggan, midt emot friherrinnan, och så sutto de en stund tysta, hvarunder den sköna enkan åter upptog tråden af sin afbrutna tabkegång. aMin stackars far! suckade hon ännu en gång. cHan skulle då icke få lefva, för att njuta frukterna af den uppoffring, jag gjorde för hans sällhet. — Uppoffring! — ett underligt ord, då det sammanparas med min dåvarande belägenhet. Hvad hade väl jag, ståckars flykting, att uppoffrå? — Den alltför måttliga summa; min far medförde från fäderneslandet, var svart slut, heldst då alla penningeremisser från vår dervarande kommissionär, hvilken hade uppdrag att förvandla hus, möbler och allt i reda penningar, uteblefvo, I anseende till de tilltagande oroligheterna. Borde jag icke vara tacksam, för att den rike Svensken, i Hvars hus vi funno en fristad, efter sin mors död, som kort derpå inträffade, erbjöd mig sin hand och tillika med den alla sina skatter? — Min far önskade detta parti, och min stackars Gustaf, den goda menniskan, åtnöjde sig med de känslor af vänskap och tacksamhet, jag kunde egna honom, efter min uppriktiga förklaring, attjag ej kunde skänka bonom kärlek. Kärlek 0! — jag har blott älskat en man, och jag känner, att jag skulle kunna älska honom ännu. — Hvad säger jag? ... Har jag icke afsvurit den religion, som utgjorde det enda föreningsbandet mellan mig och honom? — Säkert skola vi aldrig återse hvarandra. Hvem vet, om han icke var bland antalet af de olyckliga offer, som föllo för guillotinen! Friherrinpan blickade härvid åter på barnet, hvilket under några minuter uteslutande tog bennes uppmärksamhet i anspråk. Då det, efter en häftig attack, å nyo låg stilla och tycktes slumra, försjönpk hon åter i sina betraktelser. . aJag undrars, tänkte hon, com denne Fransman