komlig urskillning, att ej sjelfva hjelpea någon
gång lade hyende under håglösheten och lättjan
hos dem, som finge emottaga den, eller minska-
de deras egen ansträngning till behofvens af-
hjelpande på enskild väg. Det är således egent-
ligen trenne föremål, till hvilka vi anse de di-
rekta allmänna anstalterna böra inskränka sig,
men inom hvilka de också berde kunna yttra
sig på ett verksamare sätt än hittills. Det
första är, att genom utvidgande af de nuvaran-
de arbetsbusers forder söka skaffa tillfälle. till
sysselsättning med utlemnad spånad och dylikt
åt alla, som derom anmäla sig. Detta anse vi
kommunen kunna göra, emedan arbetslönens
låghet ger en säkerhet att ingen annan än den,
som är i verkligt stort behof, begagnar sig af
anstalten, och medel härtill böra derföre finnas,
äfven om förlust skulle uppstå vid varornas för-
säljning. Det andra är, att sådana persener,
som för ålder, lamhet och orkeslöshet omöjligen
kunna försörja sig sjelfva och äro i saknad af allt
stöd af anförvandter och vänner, må äga hos kom-
munen en tillflyktsort för sina återstående dagar.
Denna del är likväl den, för hvilken j-mförelse-
vis är bäst sörjdt genom den nuvarande fattig-
vården; och frågan är här endast att utreda i
hvad mån denna fattigvård må kunna erhålla
någon förbättring i förvaltningens anordnande.
Det tredje föremålet åter, för hvilket hittills
minst eller rättare så godt som alls intet är
gjordt, angår, såsom förut blitvit sagdt, afbjel-
pandet af den tillfälliga men förfärliga belägen-
het, hvari man träffar dels nödställda oeh ;bun-
grande mödrar och barn i kojorna, dels dessa
halfnakne och husville på gatorna, som under
den kallare årstiden icke hafva någon utsigt mot
bungerns och köldens härjningar.
Hvad är orsaken att så föga blifvit vwvidgjordt
i detta sistnämnda afseende och öfverbufvud till
ett allmännare och gemensamt reglerande af huf-
vudstadens fattigförsörjningsvisende, och hvems
är det egentliga felet att det ej skett?
Det är redan bekant, att Regeringen för tren-
ne år sedan förordnade en kommitt till öfver-
liggning om denna angelägenhet. Denna kom-
mittås arbete, erkännom det, är i många stycken
ganska förtjenstfullt: och ibiard de goda ideer,
som den framställde, var isynnerhet den, att
kommunal-nämnder borde bilda sig i församlin-
garna, såsom basis för en gemensam förvaltning.
Så långt kan man således icke annat än beröm-
ma hvad som skedde och föreslogs. . Men hvad
följde väl sedan härpå? De ifrågavarande kom-
eural-nämnderaa tillkommo väl i två försam-
lingar, nemligen i Storkyrkans. samt Jakobs
och Johannis, men efter tvenne år har man
icke ännu hört af ens ett försök att bilda dy-
lika i de öfriga. Genom denna halfmesyr har
saken, betraktad till sitt inflytande inom hela
hufvudstaden, ;stadnat, vi :säga icke vid et
lekverk, men åtminstone vid stora formaliteter
och ett rhycket vidlyftigt machineri, för att fram-
bringa ett ganska litet, om ock-i sinimin. alltid
nyttigt, resultat. Storkyrkoförsamlingens nämnd,
hvars: - antal af ordinarie ordningsmän och sup-
pleanter tillsammans uppgår till 72 personer, har
åtskilliga gånger varit tillsammans. : Den har
visserligen sökt åstadkomma och äfven uträttat
bvad den könnat inom sin sfer, medelst gåfvors
insamlande och ett och annat understöds utde-
lande inom det ena eller andra: distriktet, samt
förnämligast medelst besörjande af skolundervis-
ning och beklädnad åt ett antal fattiga barn,
som vid den sista redovisningen uppgick till 48;
men sjelfva sleren, verknvingskretsen, bar imed-
lertid varit så ytterst inskränkt, att resultaterna.
måste förekomma såsom mycket riga, i jem-
förelse till de krafter; som derför sättas i rö-
relse. - Inskränkt till sin verksamhet uteslu-
tande inom församlingen, har denna nämnd lik-
väl icke ens.något att göra med dess: egentliga
fattigvård; det gamla kyrkorådet qvarstår bred-
vid deösamma med sina attributioner;. den kan.
med ett ord, icke. förfoga om någenting annat,
än de frivilliga gåfvor, ledamöterne sjelfve hop-
samlat. Detta allt gör måbända att en och an-
nan börjat betrakta institutionen med mera lik-
giltighet än den förtjenar, om den utvecklades
till sin: rätta bestämmelse; och det är i detta
hänseende, som vi skola taga oss friheten: yttra
vår öfvertygelse om, hvad som ännu kunde och
borde göras.
Låtom oss härvid alltid hafva i sigte att en
fattigvård, så inrättad; att den skall någorlunda
kunna motsvara sitt ändamål, icke är rågot ma-
chineri, som, en gång iordningstäldt,: sedan går
af sig sjelf eller: endast erfordrar samma meka-
niska åtgärd, som t. ex. de s. k. kuranta måi-
len vid ett embetsverk. Ean förvaltning af fat-
tigväsendet måste tvertom, så vidt frågan är
att icke blott lemna understöd, utan äfven till-
lamman sofvit och vakat turvis. Amman, nästan lika