AA ET RE —
men jag önskade att äfven du, som värdinna, gjorde
det så fort som möjligt. Utom dess tror jag de:
skulle för dig vara en angenäm förströelse och en
skingring i din djupa sorg, att få samtala en stund
med en af dina landsmän.
aFörströelse, skingring upprepade den unga frun
med ett oefterhärmligt uttryck i sitt sköna anlete.
aFör en mor, som sitter vid sitt barns vagga, färdig
att hvarje ögonblick upphemta dess sista suck, gifves
ingen förströelse, ingen skingring. Endast förtvif-
lan, tillade hon med en skärande smärtans ton,
då bon märkte, att den lille vaknade och, under
synbara konvulsioner, åter sprattlade på sin sjuk-
bädd-
eTant får vara god och göra min ursäkt hos den
främmande herrp, återtog hon efter en stunds tyst-
nad. cÄr ban Fransmån, så måste han väl finna,
att jag i detta ögonblick icke kan göra les hon-
neurs.
Fransman! upprepade den äldre damen stött och
med en knyckning på nacken, ejag måtte säga! Just
som endast Fransmän och ieke andra nationers folk
bade finkänslighet och granlagenhet. — Jag skall
imedlertid gå och säga till herr Sauterre, att han ej
må hoppas träffa busets värdinna förr än i morgon
bittida. Han är ej långt borta, ty han följde mi;
ända till ett par rum härifrån.
Den äldre damen gick ut och den yngre blef en:
sam med bärnet, som åter var stilla och tyckte:
slumra. Den unga modren sjönk i djupa tankar
tankar, som på snabba vingar flögo med hela hen-
Des själ bort till det älskade fäderneslandet, de
sköna, ehuru nu blodsköljda Frankrike.
cSauterren, upprepade hon flera gånger, undel
djupt eftersinnande, ahar jag ej hört det namne:
förut? — Dock — hvera kan känna alla borgerliga
namn? — Imedlertid skall det bli intressant att se
och tala med honom: EÅå landsman! — Lands:
mån — hvilken klang i detta blotta ord! ... Ack!