AA ET RE — men jag önskade att äfven du, som värdinna, gjorde det så fort som möjligt. Utom dess tror jag de: skulle för dig vara en angenäm förströelse och en skingring i din djupa sorg, att få samtala en stund med en af dina landsmän. aFörströelse, skingring upprepade den unga frun med ett oefterhärmligt uttryck i sitt sköna anlete. aFör en mor, som sitter vid sitt barns vagga, färdig att hvarje ögonblick upphemta dess sista suck, gifves ingen förströelse, ingen skingring. Endast förtviflan, tillade hon med en skärande smärtans ton, då bon märkte, att den lille vaknade och, under synbara konvulsioner, åter sprattlade på sin sjukbäddeTant får vara god och göra min ursäkt hos den främmande herrp, återtog hon efter en stunds tystnad. cÄr ban Fransmån, så måste han väl finna, att jag i detta ögonblick icke kan göra les honneurs. Fransman! upprepade den äldre damen stött och med en knyckning på nacken, ejag måtte säga! Just som endast Fransmän och ieke andra nationers folk bade finkänslighet och granlagenhet. — Jag skall imedlertid gå och säga till herr Sauterre, att han ej må hoppas träffa busets värdinna förr än i morgon bittida. Han är ej långt borta, ty han följde mi; ända till ett par rum härifrån. Den äldre damen gick ut och den yngre blef en: sam med bärnet, som åter var stilla och tyckte: slumra. Den unga modren sjönk i djupa tankar tankar, som på snabba vingar flögo med hela henDes själ bort till det älskade fäderneslandet, de sköna, ehuru nu blodsköljda Frankrike. cSauterren, upprepade hon flera gånger, undel djupt eftersinnande, ahar jag ej hört det namne: förut? — Dock — hvera kan känna alla borgerliga namn? — Imedlertid skall det bli intressant att se och tala med honom: EÅå landsman! — Lands: mån — hvilken klang i detta blotta ord! ... Ack!