nade och svullnad i tonsillerna började åter. Så
som i Hygiea är redogjordt inträffade denna kasu
inom min egen familj, hvarföre jag känner den de
sto närmare och der noga kontrollerat. Hva
jag här her att tillägga är, att samma patient äl!
ven sedan haft halsfluss med svullna tonsiller me
indication för Mercur, samt att jag dervid mog
aktst mig gifva medlet i större dos, än Hahne
manns decillionära (X) förtunming, merendels lik
väl seden Sublimat, samt att detta alltid, i dett
fall, inom de första dygnen, hastigt ledt till målet
utan minsta spår till merkurielt följdlidande. Sedai
denna tid har jag ock, likasom före densamma ick
användt Mercur i så stor dos, som !,,.. gran, vi
Angina tonsillaris, derest denna icke varit sypbili
tisk eller variolös (j!r Hygiea X, 341.) Afven Rat
(Organon f. specif. Heitkunst) m. fl. hafva med de
ras större erfarenhet funnit dessa mina dosnorme;
bekräftade. Dock har jag sedan i ett fall af angin:
tonsillaris, utan kännbar eftersläng, förmedelst !,,.o;
gran Mercur. solubilis haft framgång (Hygiea XI
340.) I allmänhet hafva dock, i tby fall, högre för
tunningar bäst slagit sig ut. Jag säger icke för myc
ket, då jag påstår det mer än hundrade fall af an
gina tonsillaris af mig på homeopathisk väg blifvi
botade, utan att mer än ett enda hos en 7o:åring
öfvergått i bulnad. Men äfven i detta fall lyckade:
jag öfver egen förmodan. Mannen är, för sina år
ännu i dag en af de raskaste. Vid angina tonsilla
ris hafva för öfrigt ej blott Mercur, utan många an
dra medel (Sulphur, Hepar, Belladonna, Aconit, Ig-
natia, Boryt m. fl.) verit mig till hjelp, beständigt,
så vidt jeg förstått, efter homeopathisk indication.
Men då jag gifvit Mercurem, har, i så fall, dosen
mest varit en eller annan droppa Spiritus Hydrar-
gyri, Calomeisprit, sprit på solubilis, eller, till och
med kornvis, 4ecillionförtunningen — Rideatis ami:
cin et inimici! ! — Denna och mången annan förny-
ad erfererhet afzunnar således icke dödsdomen öf-
ver de homeopathiska doserna,, ehuru jag mer än
gerna medger att dessa ej heller nvarken kunna el-
ler böra stereotypiseras. Detta tyckes, efter Hahne-
mann på 1830:talet, hafva blifvit ditt, så väl som
många andras fixerade föreställningssätt, emedan du
nu på 1840:t:let är lika fermt tillreds med dödsba-
sunen öfver den relativa som för 9 år sedan med
försvaret af den absoluta potenmtieringstbeorien, biå-
dadera kan man naturligtvis nu efteråt tänka. för
afri forskning.o Hvad mig angår har jag alltid om
dosläran yttrat mig i offentlig väg, försigtigare, såsom
om en relativ sak. Deraf kanske ock ett af skälen
att jag icke, i ssmma mening som du, kan tala om
pett misslyckadt försök med doktrinen i det hela,
ehuru jag visserligen vet att den, såsom allt annat
menskligt vetande har sina brister, ej mindre än si-
pa gränsor.
Hvad åter angår ditt ordande om en annan Ho-
meopatbi än Hahaemanns !), en homeopathi, hvilken
du säger att du ännu gillar och ibland med fram-
gång utöfvar; så anser jag dig ej hafva bort nu-
Mera nämna, ens med ett enda ord derom, då du
helt och hållet lemnat ouppfylldt det hugstora löfte,
du om denna vetenskapens framgång gifvit (i bro-
chyren 18335 3. 57), då det hette att försöken redan
pofta frapperat genom det hastiga och ovanliga i
effekten, genom den mathematiska visshet, hvar-
pmed man understundom är i stånd att bestämma
2symptomer, som af medlet skola framkallase etc.
Den tiden ansåg du ett jakande resultat, så godt
som tio mekande.s Nu tyckes du mer och mer om-
fatta en öfverlygelser om motsatsens rigtighet, I
September sålunda tydligare uttalad, än i Maj må-
nad d. å.
En sak, som du, vid bedömande af Hahnemanns
lära och läkekonst alldeles förbigått, men hvartill
han och ingen annan är javentor, är den bättre och
noggrannare preparationen och förvaringssättet ar
medikamenter, synnerligen de af organiskt ursprung,