nade och svullnad i tonsillerna började åter. Så som i Hygiea är redogjordt inträffade denna kasu inom min egen familj, hvarföre jag känner den de sto närmare och der noga kontrollerat. Hva jag här her att tillägga är, att samma patient äl! ven sedan haft halsfluss med svullna tonsiller me indication för Mercur, samt att jag dervid mog aktst mig gifva medlet i större dos, än Hahne manns decillionära (X) förtunming, merendels lik väl seden Sublimat, samt att detta alltid, i dett fall, inom de första dygnen, hastigt ledt till målet utan minsta spår till merkurielt följdlidande. Sedai denna tid har jag ock, likasom före densamma ick användt Mercur i så stor dos, som !,,.. gran, vi Angina tonsillaris, derest denna icke varit sypbili tisk eller variolös (j!r Hygiea X, 341.) Afven Rat (Organon f. specif. Heitkunst) m. fl. hafva med de ras större erfarenhet funnit dessa mina dosnorme; bekräftade. Dock har jag sedan i ett fall af angin: tonsillaris, utan kännbar eftersläng, förmedelst !,,.o; gran Mercur. solubilis haft framgång (Hygiea XI 340.) I allmänhet hafva dock, i tby fall, högre för tunningar bäst slagit sig ut. Jag säger icke för myc ket, då jag påstår det mer än hundrade fall af an gina tonsillaris af mig på homeopathisk väg blifvi botade, utan att mer än ett enda hos en 7o:åring öfvergått i bulnad. Men äfven i detta fall lyckade: jag öfver egen förmodan. Mannen är, för sina år ännu i dag en af de raskaste. Vid angina tonsilla ris hafva för öfrigt ej blott Mercur, utan många an dra medel (Sulphur, Hepar, Belladonna, Aconit, Ignatia, Boryt m. fl.) verit mig till hjelp, beständigt, så vidt jeg förstått, efter homeopathisk indication. Men då jag gifvit Mercurem, har, i så fall, dosen mest varit en eller annan droppa Spiritus Hydrargyri, Calomeisprit, sprit på solubilis, eller, till och med kornvis, 4ecillionförtunningen — Rideatis ami: cin et inimici! ! — Denna och mången annan förnyad erfererhet afzunnar således icke dödsdomen öfver de homeopathiska doserna,, ehuru jag mer än gerna medger att dessa ej heller nvarken kunna eller böra stereotypiseras. Detta tyckes, efter Hahnemann på 1830:talet, hafva blifvit ditt, så väl som många andras fixerade föreställningssätt, emedan du nu på 1840:t:let är lika fermt tillreds med dödsbasunen öfver den relativa som för 9 år sedan med försvaret af den absoluta potenmtieringstbeorien, biådadera kan man naturligtvis nu efteråt tänka. för afri forskning.o Hvad mig angår har jag alltid om dosläran yttrat mig i offentlig väg, försigtigare, såsom om en relativ sak. Deraf kanske ock ett af skälen att jag icke, i ssmma mening som du, kan tala om pett misslyckadt försök med doktrinen i det hela, ehuru jag visserligen vet att den, såsom allt annat menskligt vetande har sina brister, ej mindre än sipa gränsor. Hvad åter angår ditt ordande om en annan Homeopatbi än Hahaemanns !), en homeopathi, hvilken du säger att du ännu gillar och ibland med framgång utöfvar; så anser jag dig ej hafva bort nuMera nämna, ens med ett enda ord derom, då du helt och hållet lemnat ouppfylldt det hugstora löfte, du om denna vetenskapens framgång gifvit (i brochyren 18335 3. 57), då det hette att försöken redan pofta frapperat genom det hastiga och ovanliga i effekten, genom den mathematiska visshet, hvarpmed man understundom är i stånd att bestämma 2symptomer, som af medlet skola framkallase etc. Den tiden ansåg du ett jakande resultat, så godt som tio mekande.s Nu tyckes du mer och mer omfatta en öfverlygelser om motsatsens rigtighet, I September sålunda tydligare uttalad, än i Maj månad d. å. En sak, som du, vid bedömande af Hahnemanns lära och läkekonst alldeles förbigått, men hvartill han och ingen annan är javentor, är den bättre och noggrannare preparationen och förvaringssättet ar medikamenter, synnerligen de af organiskt ursprung,