förstöra det lilla han hade genom ett så illa till ställdt giftermil. Käringarna, både på Styrmans gatan och Grefgåtan, spådde allmänt, att alla möj liga olyckor skulle blifva en följd häraf, oct mor Beata, som var slugast af dem alla, gaf sig hin i våld, att mjölk-Carin lagt något styggtyg mjölken, som förfört gubben Hörnsten att vilj: gifta sig, och att hon sjelf bjudit ut Johanna Beata brände inte på sin kål förgäfves. Ming: trodde åtminstone hälften häraf. Några veekor härefter vigdes, efter aftonsångens slut, Hörnsten och Johanna. Hon gråt biltert, men bad inför Herrans altare att kunn: hålla de löften, hon ålade sig. Dessa tårar vor också de enda hon utgöt, af fruktan eller qval under detta sex-åriga äktenskap. Det nygifta paret inflyttade i mjölk-Carin koja. Den blef nu kalkstruken invändigt oct mossad utvändigt, cCh andra året derefter, di Johanna skänkte sin man en son, blef gubber så kry af glädje och sällhet, att han sjelf strök med rödfärg hela byggningen, för att liksom viss verlden, att han såg allt i rosenrödt. Hade Johanna icke bedt bonom låta bli allt hvad som stötte på skryt, så hade han ämnat att äfver stryka öfver portluckan med tjära, så ifrig val han att visa sin lycka. Mjölk-Carin var ej nöjd med, att gossen skulle heta Agapetus, efter sin födelsedag och efte: salig öfverdirektören. Men Johanna log blott deråt och sade ej emot sin kära Hörnsten, som hor alltid tyckte böra ha sin vilja fram. Mor QCarin var eavis, och tyckte att pojken borde he. ta Nils, efter saiig farsgubben. I sin oskuld svarade Johanna: pkära mor! låt det vara til