förstöra det lilla han hade genom ett så illa till
ställdt giftermil. Käringarna, både på Styrmans
gatan och Grefgåtan, spådde allmänt, att alla möj
liga olyckor skulle blifva en följd häraf, oct
mor Beata, som var slugast af dem alla, gaf sig
hin i våld, att mjölk-Carin lagt något styggtyg
mjölken, som förfört gubben Hörnsten att vilj:
gifta sig, och att hon sjelf bjudit ut Johanna
Beata brände inte på sin kål förgäfves. Ming:
trodde åtminstone hälften häraf.
Några - veekor härefter vigdes, efter aftonsån-
gens slut, Hörnsten och Johanna. Hon gråt bil-
tert, men bad inför Herrans altare att kunn:
hålla de löften, hon ålade sig. Dessa tårar vor
också de enda hon utgöt, af fruktan eller qval
under detta sex-åriga äktenskap.
Det nygifta paret inflyttade i mjölk-Carin
koja. Den blef nu kalkstruken invändigt oct
mossad utvändigt, cCh andra året derefter, di
Johanna skänkte sin man en son, blef gubber
så kry af glädje och sällhet, att han sjelf strök
med rödfärg hela byggningen, för att liksom viss
verlden, att han såg allt i rosenrödt. Hade Jo-
hanna icke bedt bonom låta bli allt hvad som
stötte på skryt, så hade han ämnat att äfver
stryka öfver portluckan med tjära, så ifrig val
han att visa sin lycka.
Mjölk-Carin var ej nöjd med, att gossen skul-
le heta Agapetus, efter sin födelsedag och efte:
salig öfverdirektören. Men Johanna log blott deråt
och sade ej emot sin kära Hörnsten, som hor
alltid tyckte böra ha sin vilja fram. Mor QCa-
rin var eavis, och tyckte att pojken borde he.
ta Nils, efter saiig farsgubben. I sin oskuld
svarade Johanna: pkära mor! låt det vara til