ägde i sitt bo, och döljde slutligen ej, att har enkom kommit dit för att lätta sitt hjerta ifrår en länge närd låga.s Mor Carin kunde koappt sitta stilla på stoler af förlägeshet, vid den hederliga Herr Hönsten förklaring; hon var som i tredje himlen nä hon tänkte på allt hvad han ägde, ja, hon rik: tigt snyftade af rörelse, så vackert lade gubber sina ord, då han talte om sin förhoppning på äkta ståndets ljuflighet. Ack, tänkte hon, de det är inte alltid så ljufiigt heller. Jag min nog när salig Nils, man min, klyfde ett vedträ för att med det:bevisa mig att ban var husbon de; det var inte-så ljufligt.s Hon önskade imed lertid i sitt bjerta, eburu hon utvärtes visad tålamod, att Hörnsten snart ville säga ut sit ärende, och det så klart, så tydligt, att bon u tan fjäsk kunde hinna att svara derpå, och nå got nära få affiren uppgjord, innan Johanna hemkomst, hvilket nu ej kunde länge dröja Men hvem målar gummans förvåning och när nog harm, då den gamle Hörnsten, med tårarn i ögonen, räckte henne trofast handen och pa henne skänka honom den vackra Johanna til maka. En stund framskred under tystnad; ett virr varr af känslor oeh tankar blandade sig me moderskärleken för det älskade barnet. Ho tänkte på sitt eget fränfälle, att Johanna då va utan stöd. Hon hade några minuter förut tro det vara herrans vilja, att Hörnsten och hor förenade, skulle blifva detta stöd; men ske Gud vilja, tänkte den beskedliga gumman; hon had imedlertid ett så högt begrepp och en så bjeri lig känsla för bonom, att hon gerna ville bidra