ägde i sitt bo, och döljde slutligen ej, att har
enkom kommit dit för att lätta sitt hjerta ifrår
en länge närd låga.s
Mor Carin kunde koappt sitta stilla på stoler
af förlägeshet, vid den hederliga Herr Hönsten
förklaring; hon var som i tredje himlen nä
hon tänkte på allt hvad han ägde, ja, hon rik:
tigt snyftade af rörelse, så vackert lade gubber
sina ord, då han talte om sin förhoppning på
äkta ståndets ljuflighet. Ack, tänkte hon, de
det är inte alltid så ljufiigt heller. Jag min
nog när salig Nils, man min, klyfde ett vedträ
för att med det:bevisa mig att ban var husbon
de; det var inte-så ljufligt.s Hon önskade imed
lertid i sitt bjerta, eburu hon utvärtes visad
tålamod, att Hörnsten snart ville säga ut sit
ärende, och det så klart, så tydligt, att bon u
tan fjäsk kunde hinna att svara derpå, och nå
got nära få affiren uppgjord, innan Johanna
hemkomst, hvilket nu ej kunde länge dröja
Men hvem målar gummans förvåning och när
nog harm, då den gamle Hörnsten, med tårarn
i ögonen, räckte henne trofast handen och pa
henne skänka honom den vackra Johanna til
maka.
En stund framskred under tystnad; ett virr
varr af känslor oeh tankar blandade sig me
moderskärleken för det älskade barnet. Ho
tänkte på sitt eget fränfälle, att Johanna då va
utan stöd. Hon hade några minuter förut tro
det vara herrans vilja, att Hörnsten och hor
förenade, skulle blifva detta stöd; men ske Gud
vilja, tänkte den beskedliga gumman; hon had
imedlertid ett så högt begrepp och en så bjeri
lig känsla för bonom, att hon gerna ville bidra