BETRAKTELSER I ANLEDNING AF VARE LANDSMANS UTVANDRINGAR TILL AMERIKA. (Forts. fråa gårdsbli.) Till ett utvidgadt och förbättradt jordbruk fäster fosterlandsvännen i s nnerbet sitt hopp och detta räddningsmedel synes äfven det förnuftigaste. Med visshet påstås, att vår jord, om den uppodlades så mycket möjligt vore, skulle kunna brödföda en större folkmängd. Imellertid behöfva vi bloit betrakta de hinder, som möta, dels för sjelfva jordsbruksarbetiet, dels för kapitalers anvärdande på jorden, för att inse huru vauskligt åkerbruket i dessa nordliga länder är.) Då folkmassan icke har att äta och fattigförsörgningen icke längre är i stånd att stilla hungern, så upphör skillnaden raelian mitt och ditt; medlen till att mätta sig tagas hvar de kunua finnas; tiggaren spelar slutligen sjelfherrskare öfver alla, så väl kapitalister som jordegendomsegare. De nordiska fölkslsgens karakter är väl lugn; men erfarenheten visar, att då det gäller maten, gifver den ej efter för andra folk i grymhet och Jlagiöshet. Atalla dessa tecken synes man med foz kunna sluta, att Norge bar, (och att således i hvad dessa förhållanden börja gälla för Sverge, detta land äfven torde vara nära att få) öfverbefolkning.) Ifrån ett land, der sådan finnes, kunna åtminstone utvandringar icke vara alldeles orådliga, il synnerhet om man är klok nog att begågnaandra länders erfarenhet om den högsta vinsten sf desamma. De som betrakta dylika ideer såsom ogudaktiga, och säga, att menniskan är skyldig Gud, att dö på det fjell, der hon föddes, kunnz väl ännu, och med största skäl, hänvisa oss till den ofelbaraste af all hjelp ur nöden, till den herre, som hitintills oss hulpit bafver. Men de kuana icke få oss att tro, då vi tydligen motie och redan känna brist på lifvets nödvändigheter, att vi då böra blifva sittande på fjellet, med hånderna korslagda och sluta till ögonen för den bjelp han lagt öppen för oss i dalen. De kunna icke uttyda för oss tiden, som synes med strän? blick anvisa oss något ovanligt, och visar oss nödvändigheten att icke längre slumra. De kunna ej uppspåra försynens stigar, icke säga Oss om dessa måhända föra oss snabbare än vi tänkte, till mildare trakter — om måbända — nerrmännen icke endast skola vara fruktsamme och föröka sig,, utan äfven utbreda sig öfver all jorden.. De våga väl ej påstå, att då vi i andliga saker skola pröfva allt och behålla det bästa, vi då icke i det materiella skola våga att följa vårt förnuft. Med rätta kunna de deremot säga, att — antingen vi blifva qvar eller draga åstad — böre vi bygga vårt hopp på den Herre, från hvilken all bjelp kommer, och med mod och kraft begagna de medel han beredt, ochicke i lättja och liknöjdhet sätta vår tillit till förruttnade och halfförtärda lemningar ifrån forntiden. Man bör då ej undra, ännu mindre harmas deröfver, att en del af vår allmoge, uppskrämd af utsigterna i fäderneslandet, fattar mod att under bimmelsstreck, som bättre passa för menniskonaturens fordringar, uppsöka åt sig ett nytt hem, der ett för näringsomsorger mera betryggadt och på pjutningar rikare lif synes kunna ernås för efterkommande, samt att den deri tror sig följa en vink af försynen. Di man betänker saken, synes det snarare böra väcka förundran, att under det jordklotets fruktbaraste länder, i bimmelsstreck. som synas närmast bestämda för mensklighetens trefmad, legat obebodda och . ouppodlade, samt efterhand intagits af Europas rikaste och mest civiliserade nationer, bafva norrmännen fortfarit närmast polen, melian sten och is, ait framtvinga ett kallt klimats tarfliga alster, utan att hafva försökt att tillegna sig någon andel i de största herrligheter nature framlagt för menniskoslägtet. Att ideen uppstår nu, då hvar man har blifvit medvetande af sina borgerliga rättigheter, måste vara alldeles i sin ordning. Först då menniskan vänder sina tankar utöfver dagens trälande för lifvets uppehälle. känner sig kallad att öfverväga samhällets ställning och efterforskar medlen till att afbjelpa dettas brister, just då uppstå naturligast dylika ider, hvilka oftast finnas förenade med medborgaresinne och kultur, men aldrig uppstå AA ON ÅA I m Am ar sa AP —-— -— mA AA IA — — VV VV AA ) Den norrska artikeln har här en temligen afskräckande målning på hindren för Norges jordbruk. met som vi ej anse oss behöfva meddela, då den ej kan i så hög grad gälla för våra förbållanden. Red. anm. ) Denna slutsats anse vi tåla en närmare under: sökning innan vi kunna erkänna den, äfven hvad Norge angår. Oss synes, att artikelns författare tagit saken nog mycket efter ögonblickets intryck; men vi hafva ej velat afbryta hans tankeföljd och torde få återkomma till ämnat. Red. anm.