BETRAKTELSER I ANLEDNING AF VARE
LANDSMANS UTVANDRINGAR TILL
AMERIKA.
(Forts. fråa gårdsbli.)
Till ett utvidgadt och förbättradt jordbruk
fäster fosterlandsvännen i s nnerbet sitt hopp
och detta räddningsmedel synes äfven det för-
nuftigaste. Med visshet påstås, att vår jord, om
den uppodlades så mycket möjligt vore, skulle kun-
na brödföda en större folkmängd. Imellertid behöf-
va vi bloit betrakta de hinder, som möta, dels
för sjelfva jordsbruksarbetiet, dels för kapitalers
anvärdande på jorden, för att inse huru vausk-
ligt åkerbruket i dessa nordliga länder är.)
Då folkmassan icke har att äta och fattigförsörg-
ningen icke längre är i stånd att stilla hungern,
så upphör skillnaden raelian mitt och ditt; med-
len till att mätta sig tagas hvar de kunua fin-
nas; tiggaren spelar slutligen sjelfherrskare öfver
alla, så väl kapitalister som jordegendomsegare.
De nordiska fölkslsgens karakter är väl lugn;
men erfarenheten visar, att då det gäller ma-
ten, gifver den ej efter för andra folk i grymhet
och Jlagiöshet.
Atalla dessa tecken synes man med foz kunna
sluta, att Norge bar, (och att således i hvad des-
sa förhållanden börja gälla för Sverge, detta land
äfven torde vara nära att få) öfverbefolkning.)
Ifrån ett land, der sådan finnes, kunna åtmin-
stone utvandringar icke vara alldeles orådliga, il
synnerhet om man är klok nog att begågnaan-
dra länders erfarenhet om den högsta vinsten sf
desamma. De som betrakta dylika ideer såsom
ogudaktiga, och säga, att menniskan är skyldig
Gud, att dö på det fjell, der hon föddes, kunnz
väl ännu, och med största skäl, hänvisa oss till
den ofelbaraste af all hjelp ur nöden, till den
herre, som hitintills oss hulpit bafver. Men de
kuana icke få oss att tro, då vi tydligen motie
och redan känna brist på lifvets nödvändigheter,
att vi då böra blifva sittande på fjellet, med hån-
derna korslagda och sluta till ögonen för den
bjelp han lagt öppen för oss i dalen. De kunna
icke uttyda för oss tiden, som synes med strän?
blick anvisa oss något ovanligt, och visar oss
nödvändigheten att icke längre slumra. De kun-
na ej uppspåra försynens stigar, icke säga Oss
om dessa måhända föra oss snabbare än vi
tänkte, till mildare trakter — om måbända —
nerrmännen icke endast skola vara fruktsamme
och föröka sig,, utan äfven utbreda sig öfver
all jorden.. De våga väl ej påstå, att då vi i
andliga saker skola pröfva allt och behålla det
bästa, vi då icke i det materiella skola våga att
följa vårt förnuft. Med rätta kunna de deremot
säga, att — antingen vi blifva qvar eller draga
åstad — böre vi bygga vårt hopp på den Herre,
från hvilken all bjelp kommer, och med mod
och kraft begagna de medel han beredt, ochicke
i lättja och liknöjdhet sätta vår tillit till för-
ruttnade och halfförtärda lemningar ifrån forn-
tiden.
Man bör då ej undra, ännu mindre harmas der-
öfver, att en del af vår allmoge, uppskrämd af
utsigterna i fäderneslandet, fattar mod att un-
der bimmelsstreck, som bättre passa för menni-
skonaturens fordringar, uppsöka åt sig ett nytt
hem, der ett för näringsomsorger mera betryg-
gadt och på pjutningar rikare lif synes kunna
ernås för efterkommande, samt att den deri tror
sig följa en vink af försynen. Di man betän-
ker saken, synes det snarare böra väcka förun-
dran, att under det jordklotets fruktbaraste län-
der, i bimmelsstreck. som synas närmast bestäm-
da för mensklighetens trefmad, legat obebodda
och . ouppodlade, samt efterhand intagits af Eu-
ropas rikaste och mest civiliserade nationer, baf-
va norrmännen fortfarit närmast polen, melian
sten och is, ait framtvinga ett kallt klimats tarf-
liga alster, utan att hafva försökt att tillegna sig
någon andel i de största herrligheter nature
framlagt för menniskoslägtet. Att ideen uppstår
nu, då hvar man har blifvit medvetande af sina
borgerliga rättigheter, måste vara alldeles i sin
ordning. Först då menniskan vänder sina tan-
kar utöfver dagens trälande för lifvets uppehälle.
känner sig kallad att öfverväga samhällets ställ-
ning och efterforskar medlen till att afbjelpa
dettas brister, just då uppstå naturligast dylika
ider, hvilka oftast finnas förenade med med-
borgaresinne och kultur, men aldrig uppstå
AA ON ÅA I m Am ar sa AP —-— -— mA AA IA — — VV - VV AA
) Den norrska artikeln har här en temligen afskräc-
kande målning på hindren för Norges jordbruk.
met som vi ej anse oss behöfva meddela, då den
ej kan i så hög grad gälla för våra förbållan-
den. Red. anm.
) Denna slutsats anse vi tåla en närmare under:
sökning innan vi kunna erkänna den, äfven hvad
Norge angår. Oss synes, att artikelns författare
tagit saken nog mycket efter ögonblickets intryck;
men vi hafva ej velat afbryta hans tankeföljd och
torde få återkomma till ämnat. Red. anm.