da den? Patriotiska medborgares samverkanli kulle häruti säkerligen kumaa uträtta mycket, d m ock statem ieke räckte ett enda finger till jelp. Xunde vi blett tillegaa oss Britternasg nedbors:re-anda, förstodo vi att göra bruk afd len makt, som finnes i sta!sborgarens samveran, i associationsprircipen, så skulle månget tort mål kunna ernås och knappast någon för olkats högre intressen Jjum och likgiltig styrelse unde med tiden bestå. Att erbjuda de utvaniraed: pekuniert bistånd skulle knappast vara ådigt. Sådant miste alltför mycket uppmunra till utvandringar, som dessförutan blifva talrika nog. Men av rätt utfinna det för en kolopi bäst passande ställe, att förmå de utvardrande tiv att välja dette, samt medverka till, att sjelfva kolomissringen planmessigt verkställdes, det skulle vara tillräckligt och det verksammaste bistå. det, —— X De Nord-amerikanska fristaterna äro nu det stälie, bvarihän allas blickar riktas, och det är väl äfven det enda, dit enskilde eller planlösa skaror kusna begifva sig, med säkerhet att finna be-kydd samt en fri, såsom herlig beskrifven, statsförfaltning; men i intet land måste de ifrån Europa wu vandrande betraktas mera otvifvelaktigt förlo-ade för sitt fädernesland, än just de. Då kola tion sker i landets inre del, kunna desse icke genom sjöfart underhålla förbindelse med fädern-sandet och ej heller hafva hopp att, under dei oupphörliga tilloppet af nybyggare, kun:va samlade. Hänförde af en stor stats issa och merkantila hvirflar, skola redan deTas värmssie afkomlingar bitva äkta amerikanare, utza alit sinne för moderiandet. Just det motsatia förhållandet måste antagas sisom vilkor för vårt hepp, att erhålla någon del af de frukter, son våra landsmäns krafter skulle kunna aftvinza den nya verlden. Att det deremot på de vidsträckte, af naturen rikt begåfvade kuststräckningarna, hvilka ännu på jordklotet äro obef le eller glest bebodda, skall finnas rågol slälle, der förhållandena svara emot ändamåle:; synes väl vara temligen säkert; men om det rätta stället bör sökas på Amerikas östra eller ves:ra kust, på Nya Holland, nya Zeeland, eller en annan Australisk punkt, detta är det stora problem, som aldraförst borde lösas. Följderna af ati undersökningarna ske med offentlighet, utan förbehål!samhet, äro så föga att rädas för, att sådant tvärt emot torde vara det säkraste mediet ait sätta några nyttiga gränser för utvardringshågen; ty aldrig stormar folkmassan Taskare åstad, än då den far i blindhet ech en das: anar hvad den löper efter. Skådar den tydligt målet med alla dess svårigheter, så saktar der Dog farten och Justen aftager hos minga. Kunde ock nybygget icxe undandragas en främmande makt: suveränitet, skulle denna omständighet doek svårligen beröfva moderlandet handeisfördelen. Savnerligen skul:e man vara benägen att tro, att dezna lättast förlorades under moderlandets suveränitet och handelspolitik. Uppkastas frågan huruvida utvandringar, utan afseende på de fördelar som man i framtiden kunde vänta af de utvandrade, skulle vara ovilkorligt skadlige för moderlandet, då måste svatet derpå bero deraf om landet kan antagas hafva öfverbefolkning eler icke. Härom kunna meningarma vara delade. Somliga påstå, att våra nordiska Jänder skulle finna sig bättre af att äga en dubbelt större befolkhing, under det att andra klaga öfver, att det fattas tillräckliga näriogskällor för den nu befintliga. Då man ser omkring sig, och ibland annat ofta är vittne till det sorsligaste af allt slags tiggeri — arbetsföre och rättskaffens mäns bön om arbete — samt betraktar den ständiga öknirgen i de för fattigförsörjningen och straffanstalterna erforderliga summor, miste man frestas att hålla sig till den sednare meningen. Det synes vara ett tillräckligt hevis på öfverbefolkning, då dugliga händer och dugliga kufvuden bjuda ut sig för en spottstyfver, och det ändock förgäfves. Det förhåller sig med manniskokrafter, som med anära varor: då marknaden öfverfylles, minskas efterfrågan till och med på kuranta artiklar. Man har åter genom jemförelser af dagarbelarens afiösing eller förtjenst här i Norden, emot i andra jänder, trott sig finna bevis för den förra meningen. Skärskådas saken närmare, torde äfven den lemna föga tillfredsställande bevisning. Der man har 7 månader vinter, måste nästan allt årets arbete utföras på de öfrige 5. Att under denna tid arbetande händer eftersökas, är en naturlig följd häraf. Men huru många äro väl de, som kunana giädja sig åt ett ständigt arbete hela året igenom? Huru många söka det icke förgäfves, tilldess de finna det i straffanstalterna? Kan äfven den, som vanlig räknade dagspenninger, förtjenas hela året om, och kan den med skäl kallas hög i länder, der alla lif vets första förnödenheter för daglönaren fördyTas genom nödvändighetem af införsel ifrån andra länder, och der vinterkölden uppslukar ofta ända till tredjedelen af arbetarens förtjenst? Jemför man hvad en daglönare här i Norden Ean Lkäna för sin dagspenning red hvad en syd