smhetens makt öfvertala henne att vara så för-
nuftig och afsäga sig det.
De talade ännu om henne, hennes framtid och
hennes talang, då, vid afvikningen till Via di
Condotti, don Josef Acquaviva står midt framför
dem. Vid åsynen af Palestri, som af öfverraskning
studsade tillbaka, skyndade prinsen emot honom.
— Maestro Palestri, sade han med kort och
befallande röst, jag är nyss stigen ur vagnen,
och det första jag får höra är, att Benedetta är
i Rom. Min onkel sjelf var den, som under-
rättade mig härom.
— Hans eminens har icke bedragit er, min prins.
— Jag måste se heane, hör ni! jag måste se
henne, fortfor don Josef; min heder, mitt lugn
äro fästade vid det samtal jag fordrar af henne:
ädelmod. Vill ni vara god och åtaga er att ut-
verka detta?
— Jag skall lemma henne del af ers excel
lences önskningar.
— Benedetta skall samtycka då ni förklara
benne, att ett sådant samtal sker med kardina:
lens vetskap och samtycke. Jag räknar på er
min vin, ty jag känner det inflytande ni ege
öfver denna ädla varelse.
Och i detsamma aflägsnade han sig, lemnand
Metastasio och Palestri i en serdeles förvåning
Begge två återvände skyndsamt till Diva; d
berättade henne hvad som passerat, hvad do!
Joset begärde af henne. Benedettas panna blek
nade hastigt, hon darrade, som om hon inföj
sina domare skulle väntat på sin dödsdom. Me
detta varade endast kort; hon reste sig efte
detta första stormande intryck och svarade be
slutsamt: