don Josef; men följande morgon var Josef hos mig; han var blek, i delirium af feber och kärlek; sedan hörde jag ord undfalla honom, dem jag då icke ville tolka. Mer än en gång efter sitt giftermål har han talat vid mig om denna grymma händelse, och om hans hemlighet icke så bestämdt undsluppit honom, har jag lik väl hört nog för att gissa resten. — Och hvad slutsats drar ni af allt det der, Palestri? — Alls ingen, min vän; man måste i allt detta gifva efter för Benedettas stora skäl. — Men efter edra, skulle Benedetta vara prinsessa? — Ja visst, prinsessa. Imediertid ser ni att hon håller föga på den titeln och deri gör hon rätt; har icke hennes enorma talang förvärfvat henne andra, mycket dyrbarare? År hon icke hela Italiens Diva, oehb, hvad som är ännu mycket mera, artisteraas Diva, deras drottning, deras modell? — Ni har rätt, maestro, svarade den kejserliga poeten. Hvad gör det oss om hon är prinsessa Acquaviva eller om bon endast varit don Josefs älskarinna? Hvad som intresserar 0ss är att göra henne lifvet så behagligt som möjligt; att på henne slösa all vår kärlek, all vår omsorg, som på ett barn, som gör vår ära; att bortvise från hennes hjerta ända till den obetydligaste sorg, att alltid älska henne så, som Italien älskar henne i dag, och hedra henne så, som kardinal Anfossi sade henne förtjena det. — Du har rätt, Metastasio, och om hon har varit, om hon skulle vara prinsessa, nåväl; låtom oss då med vänskapens cch den faderligs