don Josef; men följande morgon var Josef hos
mig; han var blek, i delirium af feber och kär-
lek; sedan hörde jag ord undfalla honom, dem
jag då icke ville tolka. Mer än en gång efter
sitt giftermål har han talat vid mig om denna
grymma händelse, och om hans hemlighet icke
så bestämdt undsluppit honom, har jag lik väl hört
nog för att gissa resten.
— Och hvad slutsats drar ni af allt det der,
Palestri?
— Alls ingen, min vän; man måste i allt det-
ta gifva efter för Benedettas stora skäl.
— Men efter edra, skulle Benedetta vara
prinsessa?
— Ja visst, prinsessa. Imediertid ser ni att hon
håller föga på den titeln och deri gör hon rätt;
har icke hennes enorma talang förvärfvat henne
andra, mycket dyrbarare? År hon icke hela I-
taliens Diva, oehb, hvad som är ännu mycket
mera, artisteraas Diva, deras drottning, deras
modell?
— Ni har rätt, maestro, svarade den kejserliga
poeten. Hvad gör det oss om hon är prinsessa
Acquaviva eller om bon endast varit don Josefs
älskarinna? Hvad som intresserar 0ss är att
göra henne lifvet så behagligt som möjligt; att
på henne slösa all vår kärlek, all vår omsorg,
som på ett barn, som gör vår ära; att bortvise
från hennes hjerta ända till den obetydligaste
sorg, att alltid älska henne så, som Italien äl-
skar henne i dag, och hedra henne så, som kar-
dinal Anfossi sade henne förtjena det.
— Du har rätt, Metastasio, och om hon har
varit, om hon skulle vara prinsessa, nåväl; låt-
om oss då med vänskapens cch den faderligs