dransvärd qvinna, att hon genom sin storhet och enkelhet på en gång eröfrat min vänskap. Adjö signoral adjö mina herrar! det är jag, som nu svarar för Diva. Då kardinmalens kaross lemnat peristillen till det palats Benedetta bebodde, betraktade Metastasio och Palestri hvarandra, och deras förvånade blickar tycktes begära upplysning af sångerskån, hvilken, knappt mäktig sin häftiga rörelse, stödde sig mot en af vetibulens sköna marmorkolonner. De nalkades till slut den unga qvinnan, hvars tårar runno såsom en tröst eller ett hopp, och de begze männerna framhviskade sina afbrutna frågor. — Lemna mig några ögonblick, jag har behof af att vara för mig sjelf, att gråta för mig sjelf; lemna mig några ögonblick, bad Benedetta, och de begae männerna drogo sig tilbaka, — Jag har alltid sagt er, Metaståsio, sade Palestripdå de voro på Corso, till svar på poeteas ar det ligger något ovanligt, något mystiskt i hela denna historia, hvars början vi sett vassera under under våra ögon, en hemlighet, som inte borde vara det för mig. Benedetta är icke fri; don Josef är hennes man. — Men prinsessan Acquaviva lefver, hona bir titeln åf don Josefs maka, hon....-. — Alla edra vänner skulle icke kunna förmi mig att ändra tanka, ser ni, och derti!! der gamla Anfossis besök och hans hastiga passior för denna älskliga varelse, som den gamla en. kegr-fvinnan, prinsens mor, höll i så stor aktning, allt detta endast förökar de misstankar jag fattade redan den äfton, då Benedetta kom at ställa sig under mitt beskydd. Hon öfverga