dransvärd qvinna, att hon genom sin storhet
och enkelhet på en gång eröfrat min vänskap.
Adjö signoral adjö mina herrar! det är jag, som
nu svarar för Diva.
Då kardinmalens kaross lemnat peristillen till
det palats Benedetta bebodde, betraktade Meta-
stasio och Palestri hvarandra, och deras förvå-
nade blickar tycktes begära upplysning af sån-
gerskån, hvilken, knappt mäktig sin häftiga rö-
relse, stödde sig mot en af vetibulens sköna
marmorkolonner. De nalkades till slut den un-
ga qvinnan, hvars tårar runno såsom en tröst
eller ett hopp, och de begze männerna fram-
hviskade sina afbrutna frågor.
— Lemna mig några ögonblick, jag har behof
af att vara för mig sjelf, att gråta för mig sjelf;
lemna mig några ögonblick, bad Benedetta, och
de begae männerna drogo sig tilbaka,
— Jag har alltid sagt er, Metaståsio, sade Pa-
lestripdå de voro på Corso, till svar på poeteas
ar det ligger något ovanligt, något my-
stiskt i hela denna historia, hvars början vi sett
vassera under under våra ögon, en hemlighet,
som inte borde vara det för mig. Benedetta är
icke fri; don Josef är hennes man.
— Men prinsessan Acquaviva lefver, hona bir
titeln åf don Josefs maka, hon....-.
— Alla edra vänner skulle icke kunna förmi
mig att ändra tanka, ser ni, och derti!! der
gamla Anfossis besök och hans hastiga passior
för denna älskliga varelse, som den gamla en.
kegr-fvinnan, prinsens mor, höll i så stor akt-
ning, allt detta endast förökar de misstankar jag
fattade redan den äfton, då Benedetta kom at
ställa sig under mitt beskydd. Hon öfverga