der, att på nytt öppna källan för hennes tårar,
att taga sin plats vid hennes örngott, att åter-
kalla under en plågsam sömnlöshet evigt lefvan-
de minnen, en alltid djup kärlek, en smärta,
den tiden icke försvagat.
En lång tid förflöt för Begedetta under detta om-
byte af ytterligheter i tusende former, under en sak-
nad, som verlden icke kände och hvars upphof hoc
icke ens anade. Diva, som af sina vänner, af
sina entusiaster bekransades med en nästan him-
melsk gloria, och omgafs med blärdverk af alla
slag, blef kallad till Milano, Florens, Genua, Ve-
nedig, efter att af den italienska dilettantismen
erbålla sanktion på det rykte, hon vunnit i Ne2-
pel. Öiverallt erhöll hon samma smickrande
emottagande, öfveralli börde hon samma loford,
öfverallt väckte hon samma förtjusning. I Mi-
lano som i Venedig eller Florens, eller på hvil-
ka andra teatrar, hon samtyckte att uppträda,
var hon alltid Diva, alltid hopens älskling, al!-
tid salongersas prima donna. Men då man fö-
reslog henne att resa till Rom, då man för henr-
ne gjorde ett undantag från de reglementen, som
den tiden i den heliga staden förbjödo qvinnor
att uppträda på scenen, och remplacerade dem
af mmusicon, hvars obestämda röst utgjorde er
skam för menskligheten, vägrade Diva denna sista
hedersbetygelse. Hon ville aldrig draga fördel af
den dispence, Rom medgaf till hennes ära.
Hon motstod till och med Metastasios höner,
hvilken poet fö hennes skul! tycktes håfva glömt
det ädla beskydd, hvarmed den stora herrska-
rionan Maria Theresia öfverbopade honom.
— Nej, mistare, sade hon, då hen blef för
enträgen i sina böner, tala aldrig om Rom; der
har jag varit så olycklig.
— Jag förstår, sade poeten, hjertats sorger ..
... inte så? den första bedragna kärleken? Ack,
Diva, huru ofta ni bämnats! huru mången har
icke er skygga dygd låtit umgälla det oför-
låtliga felet af en glömska! Det är icke att visa