di ni skall lära känna... Ja, min mor, j:g älskar redan, jag älskar en flicka, Benedetta; jag älskar henne af hela min själ, och nu mer än någonsin, ty hon har gjort mig till far... — Min son, jag känner allt... men sådant kan icke, bör icke lägga hinder 1i vägen för detta giftermål, som skall skänka glans och ära åt dig oeh vår fami!j, och en förmögenhet, som derförutan skulle gå den ur händerna. — Men detta giftermål är omöjligt, min mor, ty, ni vet icke det, jag är sedan ett år genom kyrkans band förenad med Benedetta; och min heder står dessutom i pant... — År ni vansinnig, eller hvad säger ni?... Ja, ni är galen, mera galen än alla dårarne i heliga-ands-hospitalet tillsammans. Jag bar hört omtalaz denna förbindelse; jag har rodnat af medJmkan med er, af blygsel för oss, men jag her icke trott derpå. Jag trodde att denna flicka var en vanlig, flyktig varelse, fåstad vid er char i dag, vid en ny älskares i morgon, att ni genom obetänksamhet eller en dåraktig encyklopedistisk fåfänga, satt er stolthet i att låta henne passera för den, som ni tilidelt den hedern at! fortplanta er ätt; men jag har aldrig kommit på den tankan, att något annat än er egenkärlek spelat en rol härvid: er bekännelse upplyser mig, och det är med den djupaste sorg, min son, jag af er egen mun exiottager underrättelsen Om den vanära ni bringat öfver vårt huz. — Benedetta förtjenar er aktning och ömhet, min mor, så väl genom sina dvgder, som sina talanger och sin skönhet; bon skall alltid visa sig värdig den rang, till hvilken jag uppböjt henne, de rikedomar, jag blir så lycklig att ärfva. — Ärfva? Ni vet då icke, att detta giftermål är enda vilkoret för arfvet! Vill ni för evigt afsiga er det, för evigt störta er sjelt och vår familj i elände? Vet ni då icke, att er far, hänförd af en olycklig spelpassion, för