di
ni skall lära känna... Ja, min mor, j:g älskar
redan, jag älskar en flicka, Benedetta; jag älskar
henne af hela min själ, och nu mer än någon-
sin, ty hon har gjort mig till far...
— Min son, jag känner allt... men sådant
kan icke, bör icke lägga hinder 1i vägen för
detta giftermål, som skall skänka glans och ära
åt dig oeh vår fami!j, och en förmögenhet, som
derförutan skulle gå den ur händerna.
— Men detta giftermål är omöjligt, min mor,
ty, ni vet icke det, jag är sedan ett år genom
kyrkans band förenad med Benedetta; och min
heder står dessutom i pant...
— År ni vansinnig, eller hvad säger ni?...
Ja, ni är galen, mera galen än alla dårarne i
heliga-ands-hospitalet tillsammans. Jag bar hört
omtalaz denna förbindelse; jag har rodnat af med-
Jmkan med er, af blygsel för oss, men jag her
icke trott derpå. Jag trodde att denna flicka
var en vanlig, flyktig varelse, fåstad vid er char
i dag, vid en ny älskares i morgon, att ni genom
obetänksamhet eller en dåraktig encyklopedi-
stisk fåfänga, satt er stolthet i att låta henne
passera för den, som ni tilidelt den hedern at!
fortplanta er ätt; men jag har aldrig kom-
mit på den tankan, att något annat än er egen-
kärlek spelat en rol härvid: er bekännelse upp-
lyser mig, och det är med den djupaste sorg,
min son, jag af er egen mun exiottager under-
rättelsen Om den vanära ni bringat öfver vårt huz.
— Benedetta förtjenar er aktning och ömhet,
min mor, så väl genom sina dvgder, som sina
talanger och sin skönhet; bon skall alltid visa
sig värdig den rang, till hvilken jag uppböjt
henne, de rikedomar, jag blir så lycklig att
ärfva.
— Ärfva? Ni vet då icke, att detta gifter-
mål är enda vilkoret för arfvet! Vill ni för
evigt afsiga er det, för evigt störta er sjelt
och vår familj i elände? Vet ni då icke, att
er far, hänförd af en olycklig spelpassion, för-